Vad jag än gör är allt mitt fel

Du bör göra ett försök att nå fram till henne. Det där är bara fel. Hon ska inte utgå ifrån att hennes sätt är det rätta och att andra därför gör fel. Vad du också kan göra är att haka efter varje gång som hon säger så. Fråga t.ex. "är du säker på det? Hur vet du att det där sättet är rätt?" Många märker inte hur ofta de säger sånt.

Om det inte hjälper, kan ni fundera på att gå till en familjerådgivning. De brukar se såna mönster ganska snabbt också och försöka lösa dem.

Dags att flytta?

Ta dig ur det där. Jag har sett flera män i min omgivning bli hunsade på det sättet. Det slutar aldrig bra.

Spela roll var man ställer mjölet liksom. Vill hon ha det på ett speciellt sätt kan hon göra det själv. Ska maten vara kryddad på hennes sätt får hon laga den själv.

Bestämmer hon hur du ska dammsuga och vika dina kläder också?

Ta inte skiten säger jag bara.

Så du tar inte någon diskussion med henne alls då? Det kan ju inte fungera. Det är hon som orkar och du som ger upp. Så då har du förlorat.

Om du tänker att du ska fortsätta vara tillsammans med henne så bör du nog kräva parterapi. Så någon utomstående kan förklara för henne hur fel hon tänker.

Har du testat att, när hon påpekar något du gör "fel", bara släppa allt och säga "gör det själv om det inte passar"?

Jag har också varit tillsammans med personer som betett sig så, och jag har då aldrig orkat vara kvar i relationen när det varit så. Orka stå och försvara hur man skär gurkan liksom... ;)

Har ni barn?

Jag tror inte att hon kommer att förstå det. Hon verkar för extrem för en sån insikt. hon kommer snarare att se det som bekräftan att det är han som är omöjlig. Jag skulle snarare fråga efter varje gång varför det skulle vara fel, om hon är säker på det.

Hur är sexlivet? Otillfredsställda kvinnor blir lätt syrliga och gnölar om småsaker...

Du förminskar dig med detta utlåtande.

Du måste få henne å fatta att hon gör bagateller

Kom hem efter jobbet och var en människa som verkligen beter sig fel på riktigt. Kasta upp fötterna på köksbordet. Kom med demands "Kom och massera mina fötter" spotta i diskhon, skräpa ner golvet lämna matrester på bordet, spola inte efter dig på toan, kalla henne kärring , klaga att hon inte är sexig längre, säg att hon ska borsta tänderna, sätt dig framför TVn och tryck i dig choklad och glass och drick sprit, skratta högt och var ett jävla egosvin och vad hon än klagar på var bara nonchalant som att du inte förstår vad som är problemet ha attityden "älskling sluta vara så känslig" "du verkar haft en dålig dag" "har du mens?" "Varför är du så lättkränkt?" Bete dig som att du tycker du är världens bästa.

Var det slusk hon ser dig som så lovar jag att hon kommer inte våga klaga på dig när du är dig själv sedan.

(Gör hon det är hon bortom räddning)

Får hon behandling och stöd för sin ADHD?Du säger att man inte ska skylla på en diagnos och jag förstår vad du menar men samtidigt är det så att man får inte en diagnos om man inte har betydande problem i vardagen och med relationer.

Jag tycker inte att du verkar ha så bra insikt i hur diagnosen fungerar (och det är inte kritik utan bara ett konstaterande) och jag får känslan av att hon själv inte har det heller eftersom hon är så ytterligt okontrollerad i sitt beteende.

ADHD kan aldrig botas, men det går att lära sig strategier för att göra det mer hanterbart. Men hon måste ju vara mottaglig för att ta emot hjälp och jobba på det annars är det meningslöst.

Vad gäller dina enkla lösningar och hyllplaceringar så kan jag bara säga så här; jag har själv adhd och det där handlar inte om ett behov av att bestämma eller jävlas eller något utan jag måste ha var sak på sin speciella plats annars fungerar jag inte. Det är väldigt svårt att förklara för någon som är neurotypisk men det blir en extrem stress varje gång en sak inte är där den borde vara. Hjärnan är så himla speedad hela dagarna och det är svårt att fokusera på en sak en längre stund och att sortera intryck. Att ha en specifik ordning för mig är mitt "hjälpmedel". Om någon rör om bland sakerna så är det för mig typ som att ta ifrån den som inte kan gå sin rullstol.

Om ni ska fortsätta ha en relation så behöver ni jobba båda två tillsammans. Hon måste få insikt och vilja jobba på sin ADHD. Du måste få kunskap och förståelse och acceptera att det aldrig kommer bli som att leva med en neurotypisk. Så är det, att leva med någon med svår adhd betyder i många fall att man får göra uppoffringar. T ex att acceptera att det troligtvis är viktigast att den med funktionsnedsättningen är den som måste få styra vissa saker t ex ordning i skafferiet.

Sen är det förstås du som måste ta ställning till om du vill det här. Jag skulle inte döma dig om du inte ville eller orkade. Herregud jag förstår knappt hur min man står ut med att leva med mig.

Kom ihåg bara att det finns ingen quick fix, hon kommer alltid ha sin adhd. Det kommer aldrig bli så att den försvinner. När det är så här dåligt utgångsläge så kommer det antagligen ta flera år innan det ens börjar kännas mer bra än dåligt liksom.

Oj, jo, jag förstår. Av egen erfarenhet. Har även själv erfarenhet av att behöva ignorera mina egna svårigheter och bara ta hänsyn till partnerns. Det verkar ju som om du jobbar mycket mer på att det ska fungera och att du också tar mer ansvar för att du fungerar bra med andra. Det är ju något hon också måste ta ansvar för. Sig själv alltså. Om man har humörsvängningar, bör man ju fundera på att äta antidepressiva - det gör jag, jag tycker inte det är schysst att andra ska utsättas för det. Jag försöker fortfarande få min dotter att åtminstone ta omega-fettsyror sedan hon inte vill ta anti-depp. Hon har nämligen jävliga humörsvängningar och hennes pojkvän tycker inte heller om det.

Att hon bara "mår sämre" av Concerta - hon kan inte avfärda det så snabbt heller tycker jag. Har hört liknande av min dotter. Man får prova ett tag, många biverkningar släpper ju. Och det finns så många olika preparat, man får prova sig fram och se vad som passar. Av min erfarenhet skulle jag spontant tro att din flickvän skulle fungera mycket bättre med en sorts centralstimulerande (kanske inte Concerta, prova Elvanse eller Atttentin istället) och en liten dos antidepressiva (t.ex. Venlafaxin). Jag är förstås ingen läkare, det är bara mina erfarenheter, ifrån min familj och många andra som jag känner.

Och jag får en "deja-vu" för att min son (ADHD) också brukar råka ut för tjejer som har liknande problem men som inte sköter sig så bra som han gör, så att han blir helt överbelastad av deras problem. Inte bra.

Men, jag kommer tillbaka till att ni behöver hjälp att reda ut det här. OM du vill försöka rädda relationen. Då bör ni gå till någon slags terapeut, som kan hjälpa er reda ut vad era olika behov är och hur ni kan börja lösa olika problem. Jag tycker inte att du ska tveka här att ta till hjälp, för det här är väldigt komplicerat. Då kan man behöva en neutral person som kan göra upp en plan för det. Man måste ha en struktur där, annars kommer framför allt hon pga sin impulsivitet inte följa det. Familjerådgivning kan funka, om ni inte har något ännu bättre, typ ADHD/Asperger-centrum eller liknande.

Jag beklagar att jag antog att du var neurotypisk. 

Ytterst tuff situation och som sagt, hon verkar inte ha så bra självinsikt eller vilja att förändra och då är det svårt.

Mediciner finns det ju flera varianter och kombinationer och det finns arbetsterapi och samtalsterapi hon kan gå på.

När man är flera i ett hushåll med problem så måste man verkligen diskutera och försöka hitta bästa möjliga medelväg. Tänker typ att om du har saker som är jätteviktiga för dig men som kanske bara är milt störande för henne så går dina behov före och tvärtom.

Av arbetsterapeuter i vissa kommuner kan man få hembesök och hjälp med hur man kan organisera hemmet och göra det "npf"-anpassat.

Men jag tycker absolut inte det är okej att du ska skuffa undan din problematik och det låter på dina senare svar som att du fått göra det hela livet.

Har du något stöd i livet eller är du ensam med det här? Ingen god vän eller så?

Är du kvar hos henne för att hon är beroende av dig? Tänker eftersom hon i princip säger att hon tänker dö om du lämnar henne.

Du har gått igenom mycket och jag har själv erfarenhet av missbruk och kriminalitet  och vill bara säga att du gjort det skitbra som tagit dig ur det.

Var rädd om dig själv dock för det är så lätt att hamna där igen om livet inte funkar.

Kanske är det så att det är dags för dig att gå vidare?

Du menar att hon tar antidepressiva??? Centralstimulerande kan man definitivt inte ta 400 mg av. Centralstimulerande är alltså Concerta och liknande.

Nu är jag som sagt inte läkare, men jag har träffat på flera med just den personligheten som du beskriver och jag funderar om det inte lutar mer åt bipolär än åt ADHD. Det låter så. Också med tanke på att hon verkar bli manisk av centralstimulerande (att plötsligt begå brott kan vara tecken på mani). Om hon skulle höja antidepressivan så finns det också den risken, så man bör vara försiktig med det. Många med NPF är överhuvudtaget så känsliga mot antidepressiva, så det är inte bara att höja för att det generellt går att höja till en viss gräns.

Om terapeuterna kan så mycket om NPF är kanske inte så viktigt i den situationen. Först och främst skulle ni behöva en neutral person som styr upp lite, som sorterar. Annars är det ju kuratorer som brukar vara bra i den rollen? Ta hjälp av någon, en kurator hos socialtjänsten duger också.

Anklagar man andra för allt så ligger felet hos en själv. Antingen att man faktiskt är sjuk på något vis eller att man är deppig, olycklig osv. Ta reda på vad som ligger bakom.

Okej, det är då en helt annan variant. Men det förvånar mig inte att det fungerar med en medicin mot bipoläritet. Det är möjligt att det fungerar bättre för henne än centralstimulerande och antidepressiva. Båda kan trigga märkliga saker, mani och sånt om man har anlag för det. Och det skulle jag misstänka att hon har.

Men du har inte tagit ställning till mitt huvudsakliga förslag: Låt någon neutral person hjälpa er med att sortera hur ni skulle kunna organisera ert liv så att det fungerar bättre för båda! Vill du inte prova det?

Och om man sedan skulle komma fram till att det inte går, att ni ska separeras, så är det också bra, för då är man överens och det blir inte lika mycket bråk, och inte lika mycket osäkerhet.