Anonym (Utsatt) skrev 2018-01-13 02:14:01 följande:
Nej, hon har sagt att behandlingen hon fått i form av concerta bara gjort adhd'n värre så därför tar hon ingen medicin för den och går inte heller i samtalsterapi. Hon säger att det inte är adhd'n som påverkar henne men det märks många gånger att det är det fast hon själv inte vet om det.
Jag är inte någon neurotypisk person heller då jag har diagnos för asperger så jag har ju mina bekymmer att ta hand om. Och även jag "måste" ha saker på sitt rätta ställe för att hela dagen inte ska bli förstörd. Jag jobbar på att bli bättre och har gått i samtalsterapi och KBT många gånger.
Det är just det att hon säger att hon jobbar på att bli bättre men hur många år skall det ta för att det ens skall börja märkas med någon som har adhd?
Saken är ju den att hon går i taket om dagarna inte blir så som hon tänkt sig. Hon får självmordstankar och ångest etc. Nu har hon även reumatism som gör att hon har ont till och från och dom dagarna skall man verkligen se upp för vad man säger oavsett om de är av välmening. För värken gör att hon är än mer lättprovocerad.
Du skriver att man måste låta den med funktionsnedsättningen få bestämma men i och med att vi båda har diagnoser, vem skall då avgöra vem av oss som skall bestämma? Det valet har ju hon då gjort isf i och med att det i dagsläget är mer hon som bestämmer. Medan jag får "gömma" undan min egen diagnos och ta den allt eftersom. Det är som att en del utav mig inte blir accepterad/respekterad.
Oj, jo, jag förstår. Av egen erfarenhet. Har även själv erfarenhet av att behöva ignorera mina egna svårigheter och bara ta hänsyn till partnerns. Det verkar ju som om du jobbar mycket mer på att det ska fungera och att du också tar mer ansvar för att du fungerar bra med andra. Det är ju något hon också måste ta ansvar för. Sig själv alltså. Om man har humörsvängningar, bör man ju fundera på att äta antidepressiva - det gör jag, jag tycker inte det är schysst att andra ska utsättas för det. Jag försöker fortfarande få min dotter att åtminstone ta omega-fettsyror sedan hon inte vill ta anti-depp. Hon har nämligen jävliga humörsvängningar och hennes pojkvän tycker inte heller om det.
Att hon bara "mår sämre" av Concerta - hon kan inte avfärda det så snabbt heller tycker jag. Har hört liknande av min dotter. Man får prova ett tag, många biverkningar släpper ju. Och det finns så många olika preparat, man får prova sig fram och se vad som passar. Av min erfarenhet skulle jag spontant tro att din flickvän skulle fungera mycket bättre med en sorts centralstimulerande (kanske inte Concerta, prova Elvanse eller Atttentin istället) och en liten dos antidepressiva (t.ex. Venlafaxin). Jag är förstås ingen läkare, det är bara mina erfarenheter, ifrån min familj och många andra som jag känner.
Och jag får en "deja-vu" för att min son (ADHD) också brukar råka ut för tjejer som har liknande problem men som inte sköter sig så bra som han gör, så att han blir helt överbelastad av deras problem. Inte bra.
Men, jag kommer tillbaka till att ni behöver hjälp att reda ut det här. OM du vill försöka rädda relationen. Då bör ni gå till någon slags terapeut, som kan hjälpa er reda ut vad era olika behov är och hur ni kan börja lösa olika problem. Jag tycker inte att du ska tveka här att ta till hjälp, för det här är väldigt komplicerat. Då kan man behöva en neutral person som kan göra upp en plan för det. Man måste ha en struktur där, annars kommer framför allt hon pga sin impulsivitet inte följa det. Familjerådgivning kan funka, om ni inte har något ännu bättre, typ ADHD/Asperger-centrum eller liknande.
