Vad jag än gör är allt mitt fel

Anklagar man andra för allt så ligger felet hos en själv. Antingen att man faktiskt är sjuk på något vis eller att man är deppig, olycklig osv. Ta reda på vad som ligger bakom.

Min fru anklagar mig för allt. Gör jag inte som hon vill så gör jag fel. Ställer jag saker på fel ställen blir hon anklagande, betalar jag en räkning "fel" fast alla uppgifter är korrekt så är det fel i hennes ögon, kryddar jag maten så är de fel.

Så fort de dyker upp något som är "fel" enligt henne så är det ALDRIG hennes eget fel utan då är det alla andra som är omständiga och krångliga. Påpekat detta för henne många gånger att vad jag än gör så blir det tamefan alltid fel i hennes ögon. O hennes svar blir varje gång att jag ska vara så jävla krånglig när jag kan göra de enkelt. Som att ställa mjölet på rätt hylla eller ställa sockret på rätt ställe fast jag vill ha det på mitt sätt och det känns som att hon kväver mig på min fri vilja att kunna ställa saker vart jag vill i mitt eget hem. Det känns som att hon misshandlar mig verbalt. O när hon väl fått mig förbannad så är jag "för macho" o ja ska leka så jävla tuff och hon eggar på mig att jag ska slå henne så jävla hårt jag kan. O jag vägrar. Har aldrig slagit en kvinna och kommer aldrig göra. Riktiga män slår inte kvinnor. Så hur fan hon ens kan tänka tanken på att försöka få mig att slå henne övergår mitt förstånd.

Vet fan inte va jag lever med för "monster" ibland.

Okej, det är då en helt annan variant. Men det förvånar mig inte att det fungerar med en medicin mot bipoläritet. Det är möjligt att det fungerar bättre för henne än centralstimulerande och antidepressiva. Båda kan trigga märkliga saker, mani och sånt om man har anlag för det. Och det skulle jag misstänka att hon har.

Men du har inte tagit ställning till mitt huvudsakliga förslag: Låt någon neutral person hjälpa er med att sortera hur ni skulle kunna organisera ert liv så att det fungerar bättre för båda! Vill du inte prova det?

Och om man sedan skulle komma fram till att det inte går, att ni ska separeras, så är det också bra, för då är man överens och det blir inte lika mycket bråk, och inte lika mycket osäkerhet.

Har försökt med en netral person så som våra föräldrar och även läkarkontakter, terapeuter, psykologer m.fl. Resultatet blir att vi måste ta kontakt varenda gång det uppstår problem. Säger jag emot och kommer med egna idéer eller förslag så tar hon mig som att det är jag som är omöjlig. Lite som att jag lägger mig själv åt sidan bara för att undvika bråk för att man nånstans känner på sig hur hon kommer reagera ändå om jag skulle säga något. Det har ju skapat en osäkerhet hos båda två. Och även så t som hänt way back kan hon komma att dra upp bara för att sätta dit mig igen och trycka på mina trigger punkter. Som att hon var otrogen och att det var mitt fel att alla våra vänner vände henne ryggen till och att det skulle ha varit för att jag baktalat henne. Att i vårat förhållande så är det jag som är den mest omtyckta och att hon är lite som det svarta fåret som ingen vill veta av. Såna saker kan hon sitta o slänga ur sig bara för att man ska få dåligt samvete och tycka synd om henne. Men då har jag istället sagt åt henne att göra något åt problemet. Vill hon inte att folk ska se henne sån så är det ju nåt hon behöver jobba på att förändra. Samtidigt säger hon emot sig själv att hon vill förändras samtidigt som hon säger att hon inte är kapabel till det och att hon inte fattar varför jag ännu är kvar hos henne. Att hon vill att jag skall lämna henne så att hon kan ta livet av sig. Och såna mindgames kör hon med hela tiden för att få sin vilja igenom. Har sagt åt henne att söka hjälp men då klagar hon på att de inte finns tillräckligt kompetenta läkare eller psykologer som skulle klara av ett fall som hennes och att hon i slutändan skulle få dom att behöva söka hjälp istället. Så alltså jag vet inte hur jag skall tolka allt som kommer ifrån henne. Nu på senaste har hon börjat säga hur mycket hon uppskattar och älskar mig men om de är för att släta ut det hela och för att på nåt sätt få mig att inte lämna henne så att hon kan fortsätta mindfucka mig.

Jag har en ny teori , hon har narcissistisk personlighetsstörning och då kommer hon tyvärr att förbli just precis såhär, såhär har hon alltid varit och du föll för att hon var charmig vacker och bekräftade dig.

Ingen av samtliga involverade kan hjälpa henne. Jag vet inte hur man som förälder / anhörig hanterar en narcissist hon är ju vuxen och ni har vänt ut och in på er själva för att hjälpa henne men ingenting händer , tycker ni är värda att tänka att ni gjort allt ni kan och att ni vågar vara egoistiska och att du främst tänker på dig själv i fortsättningen.

Att bo med en narcissist är att pissa på sig själv i ansiktet varenda dag. Det är inte ett liv man vill ha.

Jag har bott med en , det var inte min partner men ändå kunde man må så fruktansvärt dåligt i närheten bara av att prata tio min med Personen, det går inte resonera med en människa som tror det är alla andra som gör fel. Detta är så frustrerande, men de bryr sig inte om din frustration, det är du som ska vara lugn tycker de och det är de som ska få uppmärksamhet och man ska bara lyda minsta vink och älska de och rädda de från alla som de påstår är onda. Alla som inte accepterar deras beteende är onda och sårar de.

Vissa narcissister gillar att få dig frustrerad för då känner de sig som den bättre personen som är lugn och sansad. Vissa narcissister gillar att driva dig till vanvett så du vill ta ditt liv och vissa vill att du tar ditt liv för de gör allt för att sedan kunna göra över allt hemskt de varit med om som bästa valen i nästa relation. De är hajar och vi är lätta byten som plaskar för våra liv, så bada inte i farligt vatten.