Min vännina som är förälder förstår inte mig som inte är det

TS jag forstar dig till fullo.

Jag har sjalv barn som numera ar i hogstadiealdern, men innan vi fick barn sag vart hus ut som en museum (enligt min svagerska). Ljusa mobler, ljusa mattor, fina saker (man ar radd om) lag framme osv. Nar man sjalv sedan fick barn sa fick pedanten i en sta tillbaka en tid for att kunna overleva smabarnstiden. Ens egna barn visste att man tvattar sig om handerna och byter (grusiga/smutsiga) klader nar man kommer hem och att man endast ater i koket. Detta ar ju inget man kan krava nar man bjuder hem andra barn pa lekdejt. De gar fran bordet med kladdiga fingrar (som ror pa moblerna), spiller, ror saker som ligger framme (sa allt maste plockas bort), har sonder saker, torkar snor med trojarmen osv. Nar foraldern kommer och hamtar har den med sig ett syskon som springer omkring med en pase majskrokar (omedvetet smetar pa vaggarna och smular ner under den lilla stund det tar att hamta syskonet). Vi bjod hem en barnfamilj, med barn i samma alder, pa middag. De lat sin 2-aring ga fran bordet med chokladglass pa fingrarna - dar rok var soffa (gick inte att fa bort). En hemsk period, men sa ar det nar man har barn sa det var bara att bita ihop. Man vet ju att det bara ar tillfalligt kaos. 

Nu ar barnen i hogstadiealdern, vi har flyttat till storre och aterigen ser huset ut som ett museum. Ljusa mobler (som ingen numera kladdar ner), allt ar undanstadat (vart och ett av barnen har sina saker pa sina egna rum och inget stok utanfor) och de familjer med barn som man trots allt maste bjuda ibland (slaktingar, kusiner osv.) vet om att barnen sitter fint vid bordet och att man leker i lekrummet och ingen annanstans. Vi har da givetvis tackt matbordet med vaxduk och har vatservetter och hushallspapper pa bekvamt avstand om olyckan skulle vara framme. 

Sa HIMLA skont att antligen kunna ha det fint igen. Inget kladd, inga leksaker framme, alltid valstadat och helt blast i de gemensamma utrymmena. Antligen har man fatt tillbaka sitt liv. Ens hem kanns ens hem igen och det kanns SA bra. Min oas i en annars kaotisk varld. 

Vet inte vad jag ska ge dig for rad eftersom jag medvetet inte bjuder hem barnfamiljer till oss och de som vi trots allt ar tvungna att bjuda hem ar jag totalt arlig och rak med - de vet vad som galler. Du har redan varit rak med din kompis och hon tog illa upp. Kan ni inte traffas pa ett lekland istallet? Barnen rasar av sig dar och ni sitter och fikar under tiden? Eller sa traffas ni alltid hos henne nar hon har barnen, men att du tar med dig maten som kompensation (underlattar for henne)? Ni kan ju t o m gora saker MED barnen (ga pa bio, zoo, museum, utflykt, grilla korv, ga pa badhus, segla osv.) bara aktiviteterna inte ar i ditt hem. Man behover inte sluta umgas for att ditt hem inte ar barnanpassat. Vi gor fortfarande aktiviteter med barnfamiljer, men de ager inte rum just i vart hem.

Personligen skulle jag inte frivilligt ta med mina barn på en middag hemma hos nån som inte har ett barnanpassat hem. De får snortråkigt pga brist på sysselsättning och då får jag ju ändå inte chansen att umgås...

Det är såhär att jag är tjej och singel. Jag bor själv i en topprenoverad lägenhet med omsorgsfullt utvalda möbler, varav det mesta är ljust och känsligt. Jag är pedantisk av mig och jätterädd om alla mina möbler. 

Jag har en barndomsvännina som har 2 söner på 9 och 3 som bor själv med dem då pappan jobbar i utlandet. Hon har kommit till mig några gånger när sönerna var hos farmor men det är väldigt sällan. Jag går oftast till dem och umgås med dem i deras hem eller så ses vi ute, vi ses hur som helst ofta och hörs varje dag. Jag ville gärna bjuda över henne på middag hos mig vilket jag alltid gör men hon har sällan tid och kommer nästan aldrig. Hon verkar ha svårt att få barnvakt då farmorn är den enda som ställer upp så vi får sällan möjlighet att umgås själva. Men nu sa hon att hon kan komma på måndag om hon kan ta med sig sönerna. Varpå jag sa att jag inte tar emot några barn i mitt hem och att det inte går tyvärr, jag vill inte riskera att möblerna ska förstöras och att någonting ska spillas. Min matta är exempelvist vit med finaste angoraull som är jättesvårt att rengöra. Jag förväntade mig såklart att hon ska förstå men nu är hon sur och svarar knappt på mina samtal och meddelanden. Varför kan inte folk med barn förstå att alla kan inte anpassa sig efter dem?

Ts här. Nu har vi pratat lite mer. Hon säger att det som gör henne sårad är att jag inte har sagt något om det innan vilket jag kan förstå men det är väl uppenbart att det inte är ett barnanpasaat hem och det ska jag väl inte behöva säga?

Sedan är hon besviken över att jag ofta frågar henne om hon ska komma även om jag vet att hon bor själv med barnen och hon säger att hon har svårt att skaffa barnvakt och känner sig tvingad till dig och som att jag tjatar på att hon ska komma samtidigt som jag förutsätter att hon ska ordna barnvakt. Men jag gör ju det för att jag vill gärna bjuda över henne och ha en trevlig stund tillsammans.

Vi förstår inte varandra alls här.