Min vännina som är förälder förstår inte mig som inte är det

Jaja, jag vet nog mer än du tror.
Jag har haft egna barn som numera är vuxna.

Var sak har sin tid och mitt perfekta hems tid är nu, när det var jag som hade små barn så var det jag som fick ta hänsyn.

Så enkelt, så självklart.

Hon säger även att hon vill helst inte ens komma med barnen men att hon känner sig sårad att hon blev nekad den enda gången på flera år som hon ville ta med dem.

Men som sagt en endaste gång kan resultera i en förstörd soffa, matta, lampa eller liknande.

Jag är ensamstående med barn på heltid och det är en ständig stress att behöva leta efter barnvakt. Jag har försökt hitta en nanny men de har inte fått fram någon dit där jag bor, så jag måste förlita mig på ett fåtal personer vars välvilja jag inte vill överutnyttja. Jag har ett jobb där jag ibland behöver jobba sent och därför anlitar barnvakt, och om jag blir sjuk behöver jag barnvakt, så jag kan inte lägga all barnvaktstid på mina vänner även om jag skulle vilja.

Jag tror att det mest handlar om miss i kommunikationen, att ni har svårt att förstå varandra. Hon tror att det är uppenbart för dig att hon inte kan få barnvakt hur ofta som helst, och du tror att det är uppenbart att du menar att hon är bjuden utan barn. Hon vill inte heller förlora dig som vän utan vill träffa dig så mycket som möjligt.
Jag tror att ni behöver en rakare kommunikation. Nu har hon berättat att hon känner sig lite stressad över att skaffa barnvakt, så då kan du förebygga det genom att vara tydligare i fortsättningen.
"Jag skulle vilja bjuda hem dig i veckan, kan du fixa barnvakt? Annars kan vi ses hemma hos dig och så kommer du till mig när det passar med barnvakten."

Det är inte lätt att ha barn i dagens samhälle, särskilt inte som ensamstående med barn på heltid. Man blir hela tiden överöst med MÅSTEN
Man är ensam familjeförsörjare och måste därför ha en buffert.
Man får inte jobba heltid för då är man en dålig förälder (läs valfri dagistråd härinne)
Man får inte gå och träna/handla/till doktorn/till tandläkaren med barnen i barnomsorg för då är man en dålig förälder
Man får inte ta med sig barnen när man handlar för då visar man inte hänsyn till andra
Man ska inte lämna barnen till barnvakt för ofta för då är man en dålig förälder
Man ska inte ta med barnen när man träffar kompisar som inte har barn för då är man en dålig vän
Man ska inte anpassa sitt liv helt och hållet till barnen för då curlar men dem
Man ska alltid ha barnen i fokus för annars borde man inte ha skaffat dem
osv osv osv

Det är inte rättvist att du ska behöva anpassa dig mer efter din vän med barn än vad hon behöver anpassa sig efter dig, men det är lättare för dig att anpassa dig.
Och då menar jag inte att du måste bjuda hem hennes barn utan bara att ni kanske får lov att vara mer hemma hos henne under några år.

Om du uttrycker dig som att du är väldigt rädd om dina möbler och att de är dina bebisar och skrattar lite och säger "du vet att jag är pedant" och att du inte alls menade det som något personligt mot hennes barn så kan hon nog komma över det. Hoppas jag

TS, nästa gång du vill umgås med din vän så frågarr du om det är ok om du kommer över med en kasse mat och ni lagar mat tillsammans.

Jag är själv pedant och rädd om mina saker men aldrig att jag skulle behandla en väninna som är ensamstående som du gör. Du är otroligt egofixerad och kan inte se hur din väninna har det. Hon såg fram emot att ses och sen klippte du det snabbt med att barnen inte är välkomna. Du verkar ha lite problem med social kompetens.

Jag har läst hela tråden och tänkte redan i TS på att din förståelse för hur det är att leva med småbarn inte var så stor. Helt förståeligt eftersom du inte har barn själv, men det där med att få några timmar själv, utan barnen, är svårt till och med i familjer med två föräldrar. Tänk då när man är ensamstående och bara har en tillförlitlig barnvakt. Man kan inte överutnyttja den personen för då står man helt ensam när det verkligen är kris (alltså något som måste fixas, inte bara en trevlig grej man skulle vilja gå på).

Du säger att du gång på gång har bjudit in din vän. Dina inbjudningar är sådana att hon känner sig nödgad att tacka nej eftersom de ställer villkor hon inte kan leva upp till i nuläget. I alla dina kommentarer och i TS anar man att du tycker att din vän beter sig lite dåligt som inte kan få till det. Hon har inte "gjort sig besväret" att ordna barnvakt, som du uttrycker saken. Och du fortsätter att bjuda in på samma sätt, vilket låter visa att du tycker att hon borde umgås med dig på det sätt som passar dig. Den pressen känner alldeles säkert din vän. Hon vill, men kan inte.

Och när hon då EN gång på flera år försöker hitta en kompromiss - tacka ja, men ta med barnen - så slår du igen dörren i ansiktet på henne (bildligt talat). Kan förstå att det känns lite förnedrande och det innebär att du fortsätter visa att det sätt hon lever på inte duger för dig.

Om ni är bra vänner reder ni säkert ut det den här gången, men om jag vore du skulle jag fundera lite över min attityd till den här vännen. Kan nästan garantera att hon saknar att umgås utan barn ibland, men så ser livet inte ut för henne just nu. Antingen är du en bra vän som tar dig igenom småbarnsårens speciella livsvillkor med henne, eller så tänker du bara på hur det drabbar DIG att hon inte kan då barnvakt för sociala grejer.

Har själv barn, men håller helt med dig!

Vit matta som är svår att hålla ren men vem köpe sådant över huvud taget?

Sak samma.

Barn är nog lite som de växer upp. Vi har en hel del antika möbler och föremål väldigt nyfikna barn och de älskar rita tyvärr inte alltid på pappret.

Däremot har de aldrig förstört något gammalt som jag berättat att jag är rädd om och som är skört. Det går ju att tala med barnen. En treåring är fullt införstådd om man pratar med dem.

Men vill du inte ha in barn i din bostad så är det helt ok. Det är ju Ditt hem.

Men du vet ju att hon är ensamstående, du vet att barnens pappa jobbar utomlands. Varför tjatar du på henne att hon ska komma hem till dig utan sina barn?