Som frågan i rubriken lyder. Hur mycket pengar tycker du som är kvinna att en man minst ska tjäna för att du ska vara beredd att dejta honom? Utgå ifrån att du är ute efter ett seriöst förhållande.
Jag tror medelinkomsten för män är runt 26000 i månaden. Duger det för er eller ska han tjäna mer än så? Kan han ha en lägre lön? Skulle du rent av kunna tänka dig att dejta någon som är långtidsarbetslös eller går på socialbidrag?
Intressant fråga, Det beror nog på hur mycket golddigger hon är , jag råkade ut för en , Kärleken flödade , trodde jag blindstyre som man är , för snäll och naiv , så det blev giftemål , och sen började helvetet, när hon kom till Sverige inte så länge hon bodde i Kenya dit jag åkte 2 gånger när hon väl fick komma till Sverige så började hon kräva mer och mer tillslut började hon dra i väg på krogen , fester etc gud vet vad som hände då hon ville inte ha mig med pga åldersskildnaden vilket jag inte köpte för det var ju ok i Kenya där det var riktigt nice faktiskt, första tiden hon kom hit var det okej men ett halvår senare blev värre och värre tillslut blev hon ofrivilligt inneboende i min lägenhet vi var inget kärlekspar längre , trodde min dumma idiot att hon går igenom en kris , men så fel jag hadde. det slutade med att jag tog ut skillsmässa och hon visste om att hon hadde rätt till halva när man var gift det får man reda på i SFI skolan , så hon tänkte inte låta mig ange summan för det var för lite för hon ville ha halva bara för att lagen är sådan när äktenskapsförord inte finns , varför skrev vi inget sådant , jo för då hae hon vägrat vara med mig och jag anser också att äktenskapsförord är att förbereda för skillsmässa och jag är en sådan person som tycker att sånt ska inte behövas mellan två personer som gifter sig den lagen som är grunden till detta borde tas bort eller ändras så dessa golddiggers inte har en chans att utnyttja en man på detta vis , ok det slutade med att jag fick bo kvar pga att vi inte hade barn , att hon inte hade någon koppling till bostadsrätten ,bilen , pengar , etc allt tillhörde mig och indirekt min mammas och pappas arv, bara hennes privata saker som kläder smink skor var hennes, Men pga hennnes girighet, hade hon ingen moral eller respekt eller suntförnuft tänk så hon hävdade sin rätt lik förbannat, och jag var tvungen att höja bolånet med 584 700 kr för att köpa ut henne , + advokatarvoden för egen advokat och bodelningsförättare. Så jag är arg, besviken , sårad att en kvinna kan gör på detta sätt det är en typ av metoo fast det är kvinnan som beter sig som skit , Om jag hade varit i samma situation som hon hade jag skrivit ett papper med följande text Härmed avstår jag allt 100% som min motpartner har och lämnar nyckel och tar bara mina privata egodelar och flyttar ut. För jag skulle känna att jag inte vill sno saker ,pengar bostadsrätt som inte var mitt från början , det är Moral ,och respekt för motparten , men tyvärr är det inte så många som tänker som jag i denna giriga värld vi lever i , sorry texten blev lång men ville skriva av mig lite , i dagsläget är jag särbo och det kräver en hel del också men hitills så funkar det rätt ok , men jag får lida för att jag har haft ett dåligt förhållande innan , vilket hon också får lida för, tex att när jag vill göra saker som kostar pengar eller att hon ber om hjälp har jag fått säga nej och det är inte så populärt speciellt inte hos kvinnor. tack för ordet.
Jag har ingen nedre gräns på det sättet. När jag träffade min nuvarande sambo så pluggade vi båda två och tjänade alltså ingenting. Nu har han en lågbetalt jobb som han trivs väldigt bra med och jag har ett år kvar tills jag är färdig med min ingenjörsutbildning. Jag hoppas på att tjäna bra en dag, men det är inte lyxen och flärden jag vill åt utan snarare känslan av att ta kontroll över mitt eget liv och bli framgångsrik inom mitt område. På så sätt spelar det mig ingen roll vad min man tjänar. Om jag t.ex. vill ha ett fint hus så vill jag också kunna betala för det själv, jag söker inte en partner som kan stå för halva kostnaden, utan en vars sällskap jag trivs i, som stimulerar mig intellektuellt och finns där med emotionellt stöd när det behövs. (Och som jag attraheras av, förstås.)
Däremot vill jag inte vara tillsammans med en förvuxen bebis. Jag vill inte ha en partner som tjänar dåligt för att allt han gör är att sitta hem och krafsa sig i skrevet och spela wow. Men då är det ju inte pengarna i sig som är problemet utan personligheten. Min man måste inte vara särskilt ambitiös alls, men gärna vuxen i sinnet.
Svårt att svara på frågan. Idag skulle jag inte dejta någon låginkomsttagare men jag hade inget problem med det när jag var ung. Min nuvarande man träffade jag när vi var strax över tjugo och vi var båda arbetslösa. Nu tjänar ca 60 000 kr. Det är rätt sexigt med den ambitionen.
Jag skulle aldrig dejta någon som är arbetslös eller långtidssjukskriven, han måste tjäna minst 25000.
75tkr i månadslön? Matchar du det själv då?
Tänker inte på det alls. Min sambo är eget företagare och plockar ut en lön på 15 000 efter skatt. Pengar är det sista jag tänker på, så länge han kan försörja sig själv och inte "snyltar" på mig så spelar det ingen roll. Det är skillnad på snylta och att hjälpas åt!
Så hemskt att läsa att en del inte skulle dejta någon som är långtidssjukskriven (pga ekonomin). Kan ju vara världens bästa kille ändå. Fattar inte hur vissa brudar tänker.
Så hemskt att läsa att en del inte skulle dejta någon som är långtidssjukskriven (pga ekonomin). Kan ju vara världens bästa kille ändå. Fattar inte hur vissa brudar tänker.
Jag har aldrig kollat upp någons ekonomi innan en dejt. När jag dejtade.
Pengar är inte så viktigt för mig eftersom att jag är fullt kapabel att försörja mig själv.