• Äldre 16 Jan 12:44
    662 visningar
    0 svar
    0
    662

    Vägen tillbaka från Missbruket!

    Det har gått ca en vecka sedan jag tog beslutet som ska förändra mitt liv, för alltid den här gången. 
    Det är otroligt att jag börjar skriva på denna text, för det var meningen att den skulle startas någon gång runt 2011 tror jag. Men allting har sin mening..
    Jag har inspirerats, motiverats och blivit så otroligt glad utav många trådar här, så nu är det min tur att bjuda tillbaka.
    Jag vågar inte riktigt lägga in detta nu, tror det dröjer någon vecka så att jag känner att jag inte lurar mig själv och många andra. För om jag ska vara helt ärlig så är jag så otroligt rädd för att få återfall.

    Idag har jag NOLL sug och jag vet varför jag slutade den här gången. Kroppen tog för mycket stryk, jag skapade mig själv för mycket ångest och som den känslomänniska jag är så dödade jag mig själv själsligt genom att stänga in allt jag känner, för det var skönare att skjuta upp allt. Men det kom till en punkt där jag kände i hela min kropp att jag inte kunde fortsätta, och till stor del hälsomässigt men självklart till störst del för att slippa vara inlåst i det psykiska fängelse som man hamnat i.
    Att vakna varje dag och endast ha "att röka" som mål. Det är ett fruktansvärt liv, och jag lider med alla er som har någon form av missbruk. Jag vet hur det känns! 
    Sjukt, då jag haft det så otroligt bra i mitt liv. Alla har sina bra och sämre saker, vi alla har våra issues. Likväl jag, men tänker inte sitta och tycka synd om mig. Ändock förstår jag inte varför jag var tvungen att misshandla mig själv så pass mycket? Det är tanken om "varför" som jag alltid klurat kring, det är viktigt för mig att förstå varför jag gör en sak. 
    Förstår att det är hjärnan såklart, allting byggs därifrån. Jag blev allergisk mot en drog som jag trots allt tvingade i mig. Men varför kunde jag inte stoppa mig själv förut? Hur kunde jag låta mig ta fram den absolut svagaste sidan av mig (att vara en snyltare) istället för att ta tjuren i hornen?
    Det är framförallt skammen som jag lider med mest, att jag fick fram en sida inom mig som jag tidigare aldrig hade stött på i mitt liv.
    Men allt har sin mening, jag var tvungen att lära känna dem människan som var framme i drygt 10 år. Mitt andra jag, den där idioten som kan röka en femma på en dag. De e ett sjukligt beteende.. 
    Jag är en missbrukare av rang! Och det här är min berättelse om varför jag nu slutar med den fantastiska växten som jag en gång i tiden såg som min frälsning, men som istället stjälper mig. 
    Det är en vecka sedan jag inhalerade skitet sist, och jag är stolt över min bedrift. Det är första gången någonsin som jag kunnat sluta helt på hemmaplan! Tidigare försök har alltid varit byggda på att jag tagit mig utomlands för att kunna komma bort och rensa, men varje gång har jag fått återfall. 
    Mitt längsta "uppehåll" (tanken var att jag skulle sluta) höll sig i 14 månader, men rädslorna tog över den 23 december (ett speciellt datum i Cannabis sammanhanget för mig då min första snetänding som faktiskt hjälpte mig att släppa av 100kg ångest skedde just den 23 december 200X). 
    På den tiden puffade man bara då och då, aldrig någonsin trodde jag att det skulle bli varje dag i nästan 10 års tid. Det är sjukt när jag skriver Det, 10 år? 
    En kompis sa en gång till mig (runt 2011) "Kolla på en bild på när du gick i högstadiet och fråga dig själv om han ville att du skulle göra det du gör idag.."
    Där och då fattade jag inte riktigt, var så inne i känslorna (eller helt offline ifrån dom) men idag förstår jag. 10 år..Det skulle ju aldrig jag någonsin kunnat tro! 
    Första tiden var otrolig, en helt ny värld. Jag mognade, utvecklades, förstod och började se helheten i varför denna jord existerar. Det har influerat mig mycket, i positiv benämning. Utan mitt bruk hade jag aldrig varit där jag är idag karriärmässigt och även relationsmässigt för den fick mig att se klarare i just de två aspekterna. Jag vågade testa mina vingar istället för att följa de sociala normerna som jag upplever att majoriteten av oss människor följer. Jag hade nog inte upptäckt min spirituella sida utan den, i alla fall inte så tidigt.
    Men det har också varit mitt egna fängelse, ett fängelse som jag aldrig trodde skulle släppa ut mig till friheten. Och med det kvittot i handen så hade jag rekommenderar mig själv som ung att testa men samtidigt gett mig själv en fet jävla varning om vad som komma skall, just den sista biten fick jag aldrig av någon.
    De runt omkring mig som mådde dåligt sa aldrig till mig att det var en dålig idé att börja då jag började väldigt sent. Debuterade i 20 års åldern och började bruka ordentligt när jag var kring kring 25.
    Det har gått en vecka nu, och den gick otroligt smidigt sjukt nog. Jag rökte min sista Joppe förra måndagen, någon gång på eftermiddagen. 
    Somnade kl 04-05 måndag - torsdag men hade ett perfekt upplägg till helgen då jag skulle bort från staden och iväg på konferens vilket gav mig taymingen till att kunna somna tidigt fredag kväll.
    Sagt och gjort, fredagen avslutade runt 01.30 och tvingade sedan upp mig för att sedan bli samma tid för läggdags lördag och även söndagen avslutade runt 01.30. 
    Det har alltså gått en vecka? Det är inte första gången jag slutat så jag visste vad jag skulle förvänta mig. 
    - ingen sömn i början 
    - otroligt dålig aptit, nästan endast flytande som funkade de första dagarna så jag gjorde en massa nyttiga juicer kombinerat med varmt vatten med honung i samt mycket bär/frön. Det hjälpte mig att få i det nyttigaste. 
    - dåligt humör, något otroligt! Stackars min fantastiska sambo som tar allting. Men vi har en otroligt bra och viktig kommunikation som hjälper. Jag förberedda henne på det i nästan ett år, hon visste vad som skulle komma på sätt och vis. 
    - Känslostormar som senare förmodligen utvecklas till panikångestattacker som måste ut från kroppen med tanke på hur mycket man tryckt undan. 
    Allt eftersom kom aptiten tillbaka (hade gått ner 10 kilo sedan det sista återrfallet som höll på i ca 3 månader) så nu börjar kroppen att återhämta sig. 
    Jag är redo nu, det är dags. Jag har inte råd med att försumma mig själv länge, det är antingen jag eller döden. Vill jag må bra, så kan jag göra det. Men då måste jag sluta röka den där fantastiska växten som en gång i tiden frälste mig men som nu bara stjälper mig. 
    Jag ser fram emot min resa, inget ska hindra mig!
    Har i samma veva helt slutat dricka kaffe och röka cigg, trots att min sambo är en skorsten. Tänkte att om jag ändå ska lida, så kan jag ta allt på en och samma gång. 
    MEN.. slutgrejen som är anledningen till att jag vill skriva av mig. 
    Under HELA mitt missbruk, under alla år visste jag att det var något fel. Jag kan inte minnas mig ha träffat en ända individ som jag delat intresset kring cannabis med som tyckt att det varit något problem, men jag såg all misär runt omkring mig. 
    Jag såg hur grabbarna började sluta ringa, började knatcha, började hala men enligt dom själva så mådde dom precis som vanligt. Idioti, vem lurar ni egentligen? Bara er själva, och tragiskt nog är det så många missbrukare gör. Man orkar inte lägga någon skuld på sig själv så man skjuter bort problemet. 
    Under ALLA ÅR så rökte jag och fick ångest direkt efter över att jag var beroende. Jag klandrade mig själv så hårt varje gång, varje dag, varje kväll. Men jag kunde inte sluta, och samtidigt njöt jag inte då jag var bäng men ångestladdad. Jag undrade när detta skulle ta slut. 
    Jag slutade 2012, jag slutade 2014, jag slutade 2016, jag slutade 2017 och nu äntligen känns det som att allting är över när jag slutade 2018. När jag menar med att sluta så syftar jag inte på någon halvdant försök utan då har jag tagit mitt pick och pack och rest iväg minst 1 vecka för att slippa den värsta perioden utav avvänjningen. Men VARJE gång föll jag tillbaka, varje gång! 
    Det spelade ingen roll om det var 14 månader, 7 månader eller 3 månader. Någon gång på vägen kom den framför mig, den där frestelsen, och jag kunde inte stå emot. 
    Så.. Jag vill nog bara säga så som jag läst många andra skriva: 
    Det kommer att lösa sig om du verkligen vill!
    Gud, universum eller vad jag nu ska kalla det (jag är inte religiös men tror på något större ön människorna) kommer att ge dig den hjälp du behöver när det är dags, så länge du vill och är den goda människan som du kan vara.
    Jag valde att göra det i alla fall, och min väg ändrades till slut. 
    Till min familj som jag har svikit så mycket, jag älskar er över allt annat. Jag kommer att betala tillbaka! ?
Svar på tråden Vägen tillbaka från Missbruket!