Svårt att vara social

Vill du vara social och stå i centrum eller trivs du bra själv och i mindre sällskap?

Ibland blir det sån himla press på att man ska vara rolig och spexig som att det är det enda rätta.

Själv avskyr jag att stå i centrum, är lite blyg och trivs bättre i mindre sällskap. Jag är helt enkelt introvert (vilket inte alls är något negativt som många vill få det till). Men det låter samtidigt på dig som att du tror att det är något som inte står rätt till, att du inte känner igen dig sj. Det kan inte vara så att din personlighet har förändrats lite?

Bra fråga!

Jag vill absolut inte stå i centrum! Men det kvittar om jag är i mindre sällskap oxå.

Om jag och min kille ska äta middag tex så sätter jag mig hellre vid tvn för att jag inte vill verka tråkig och inte ha nått att prata om.

Att gå på restaurang är rena skräcken. Då ser alla att man sitter helt tyst.

Min högsta önskan är att kunna sitta och samtala om allt och inget och att det ska vara naturligt.

Stela leenden och dumma svar o frågor är bara pinsamt så då sitter jag bara tyst och tänker febrilt på hur tråkig jag är????

Och ja, min personlighet har verkligen förändrats. Nu är jag 35 så visst är det stor skillnad sen man var 20. Men nu förväntas man också att kunna föra en normal konversation..

Jag tror helt enkelt att det kan ta tid att komma tillbaka efter en " krasch" som med din fd och det att du medicinerade dig. Man blir annorlunda efter sådana erfarenheter...vilket kan vara mer svårt för närstående familj att acceptera, mest för att de känner oro och bara vill att man ska " vara som vanligt" igen. Men man blir nog inte " som vanligt" igen, något HAR ju hänt med en, något som vänder lite upp och ner på ens tidigare personlighet, konstigt vore ju annat! Det är ju samma ifall man drabbas av sjukdom, skilsmässa mm. Man behöver omvärdera sitt liv, sina val och hitta en ny väg vilket man inte gör i en handvändning. Det viktiga nu är att du väljer att göra det du är bekväm i och struntar i hur folk uppfattar dig. Det kan ta tid att hitta tillbaka till äkta glädje igen ( det är ett slags sorgearbete) och låt det ta tid och försök att träna och acceptera ditt " nya jag" som inte orkar vara så social just nu. Jag har också varit en glad prick och var rätt bekymmerslös tills en jobbig skilsmässa och sedan en kronisk sjukdom på det. Tyckte också att det var jobbigt med att känna förväntningar på sig att vara som innan, men jag lärde mig att bara vara "mig själv" och att det är ok att man inte alltid är på topp. Det får folk bara acceptera. Tror att det är en del i att" mogna" och utvecklas...att motgångar inte bara är av ondo utan att det kan leda till ett större djup hos en och nya möjligheter. Styrkekramar