Någon som gjort abort fast du inte ville? Hjälp!

Jag gjorde en abort för 5 dagari v8, absolut det värsta jag varit med dom, fick se och höra hjärtljuden, mår så fruktansvärt dåligt, vet inte om jag någonsin kommer att komma över det, jag lider i tystnad.

Lid inte i tystnad!! Det är jobbigt nog ändå <3 Se till att få prata med någon, Kvinnokliniken brukar ha kuratorer man kan få kontakt med snabbt. Det hjälper lite att få ventilera sina tankar och känslor och framförallt att få gråta.

Jag skulle av hela mitt hjärta vilja uppmana dig att göra som DU vill. Som du säkert kommer märka här i tråden så är världen full av kvinnor som gjort abort för någon annans skull, för att inte vara en börda, inte "förstöra mannens liv" osv. Och som sörjer hela livet. Jag har ett nätverk omkring mig av andra, och det räknas födelsedagar under hela livet för många.

Däremot tror jag att om DU SJÄLV känner tvivel, (det är bra att prata med någon väninna/terapeut för att reda ut vad som är dina egna känslor och viljor och vad som kommer sig av skuldkänslor) och om du själv kommer fram till att DU trots allt vill göra abort - då ska du självklart göra det, och då kommer det att bli jättebra.

Rätten till fri abort är något av det viktigaste vi har - men det ska vara FRI abort , och det ska vara kvinnans beslut. Det står faktiskt i lagen.

Tro mig, du vill inte bli en del av detta tysta sörjande kollektiv, som får hugg i magen av varje barnvagn, sen varje dagisbarn, varje skolbarn....

tack snälla för dina ord, känns som om jag aldrig kommer att komma ur det här, får kontakta kvinnokliniken.

Nej. Skulle aldrig falla mig in. Har hört och läst alldeles för mycket om hur dåligt man mår efteråt.

Varför stannar du hos honom???

För övrigt har jag nu ett barn som min sambo inte ville ha under graviditeten, jag var därför inställd på att göra/"offra" mer för barnet än han (jag kan tycka att det är rimligt, om än Verbier självklart) tex ta ut majoriteten av föräldraledighet osv. Jag var också väldigt orolig för att han inte skulle knyta an till barnet osv, men det vände redan några månader in, han sjöng för magen osv, och är fullkomligt galen i vårt barn sen dag 1. Säger inte att det måste bli så, men han vände iaf från att vara HELT emot och mycket arg på mig. Tror det hjälpte att jag var väldigt tydlig med att det inte fanns något alternativ för mig, att jag inte är beredd att leva med den smärtan, och inte heller med att han ska vara orsaken till den.

Och alla ni som skrivit här som också lider - ni är inte ensamma - vi är många ????

För att jag älskar honom antar jag..det är inte enkelt att förstå sig på det där.

Min kille ville ochså att jag skulle göra abort.Men för mig kändes det inte rätt.Nu är barnet snart 10 år.Det har inte varit problemfritt men pappan tar sitt ansvar.Gör inte abort om det känns helt fel.

*varning för kommande textvägg*

Jag ser att vi är flera som har erfarenhet av det här, och Ts; läs vad vi skriver, men kom ihåg att du/ni är den enda som vet vad som blir rätt för just er, även om det är svårt.

För 21 år sedan gjorde jag en abort jag inte ville göra. Jag har aldrig tvivlat på att det var rätt beslut; det var det enda rätta valet just då. Logiskt sett var det ett enkelt val.

Känslomässigt var det ett helvete. I ett år efter aborten gick jag över till andra sidan gatan om jag mötte någon med barnvagn. I ytterligare ett år grät jag när jag höll i en bebis. Jag grubblar inte varje dag, men varje år vid tiden för aborten tänker jag på att " nu skulle barnet ha fyllt si och så många år" , och funderar över vilken typ av person hen hade vuxit upp till. Inte med ångest längre, men med en liten sorg som aldrig riktigt försvunnit.

Trots alla svåra känslor så har jag aldrig ångrat det beslut vi tog. Vi var unga, omogna och inte redo för vuxenliv och det ansvar som ett barn innebär. Visst vet jag i dag att vi nog hade klarat av det på något sätt, jag hade inte ångrat om vi hade behållit, men vårt liv hade kanske tagit en annan vändning. Good or bad... vem vet...

I dag har jag två barn, varav den yngste är en liten "hoppsan". Egentligen hade vi tänkt fler år mellan barnen, men med vår första abort i bagaget, och planer på att ändå försöka få barn ett par år senare så valde jag att behålla. Även om läget i livet inte var det smidigaste så kändes det (och känns) som det enda "rätta" valet, för mig hade det blivit galet fel att göra en abort för att tidpunkten var ett par år fel. Som tur var höll min man med när han väl hade funderat klart. Annars hade jag valt livet som ensam förälder hellre än abort.

Lycka till med det svåra val du och ni har framför er. Jag hoppas att ni kommer fram till ett gemensamt beslut som är rätt för er!