Hej,
Försök 9 eller 10 just åt skogen. Nästa blir försök 10 tror jag. Här kan vi bolla tankar o frustration.. jag ska försöka samla mig till att ringa nånstans för utredning om några veckor men känns svårt att ta steget! Nästa äl är 2/5 och bim 15/2. Välkomna!
Vilken pärs det låter som att du har :'( Jag har också ett sånt jobb där man ibland är den enda och det är skitjobbigt och stressigt när det händer såna här saker. Det är lätt för andra att säga att man har rätt att sjukanmäla sig, det har man ju också, men jag förstår inte hur jobbet skulle lösa det... Man kan ju sjukanmäla sig under semester också så att man åtminstone får spara sina semesterdagar men jag vet inte hur man gör tyvärr. Tänker på dig. Om du behöver stöd kan du bara skriva här, försöker titta in då och då!
Vi ska börja på akademiska i Uppsala, via Västerås. För att börja så tidigt som möjligt kan jag få mens tidigast 12e augusti men mina appar gissar att jag får mens 10e eller 11e augusti så... I så fall blir det september. Jag är inte så sugen på att dra igång igen men det är lika bra att köra på och inte förlora mer tid. Men jag tycker faktiskt sommaruppehållet är ganska skönt... Dessutom, om hösten blir likadan som våren med massa frysta embryon som ska återföras i naturlig cykel, så brukar jag ofta få ägglossning så att återföring skulle bli en söndag och jag tror bara akademiska gör det på vardagar samt lördagar så kommer försvinna massa månader på det säkert. Men jag har precis börjat rida igen och vill egentligen helst göra det nu... Så trött på att allt i livet är på paus.
Nu har blödningarna äntligen tagit slut. Sista riktiga blödningdagen var i lördags. Har tagit graviditetstester med några dagars mellanrum och strecket blir långsamt svagare.
Testade imorse också och det fanns där, inte starkt men absolut synligt. Tog också ett ägglossningstest som var väldigt starkt, så jag antar att ägglossningen kommer trots att jag har hcg kvar i kroppen. Känns bra ändå, att jag återhämtar mig rätt snabbt. Borde bli ÄL i helgen!
Vi hade faktiskt sex igår för första gången på två månader. Inte blivit av med behandling, ruvardagar, graviditet och sen missfall. Gick bra och fick inte ont efter som jag var rädd för :)
Läkarna råder en ju till att inte försöka bli gravid direkt efter missfall, men chansen att vi skulle lyckas är ju så minimal så vi kör på ändå. Länge sen vi gjorde naturligt försök nu efter en vår med färskförsök och frysåterföringar. Imorgon ska jag samla kraft och ringa till mvc för att avboka tiden för inskrivning och ultraljud.. känns skitjobbigt.
Idag börjar jag känna att det ska bli rätt skönt att gå tillbaka till jobbet. Jag kan inte vara kvar i det här svarta hålet mer, jag måste tvinga mig ut. Har grävt ner mig så totalt senaste veckan, inte orkat gå ut eller prata med någon annan än min man och min pappa. Men vet att jag måste rycka upp mig.
Vi har väl tänkt att vi väntar tills mensen kommer nu efter aborten, sen börjar vi behandling på den mens som kommer efter. Tror jag vill göra långa protokollet denna gång. Ska ringa kliniken och kolla lite.
Jag förstår att du inte vill berätta på jobbet. Det är skönt på ett sätt men det blir ändå en ökad press när dom vet liksom. Man vill ju ha ett privatliv, särskilt när det gäller detta. Känner du dig optimistisk inför ett nytt försök? Eller känns det redan hopplöst?
Alltså vafan händer med min menscykel. Har alltid haft en cykel på 27-29 dagar. Men förra månaden blev den bara 23 (!). Idag dag 22 börjar jag redan känna mens symptom.... hade äl värk dag 14. Fattar nada. Det enda som verkat funka i den här jävla kroppen verkar oxå tillslut fucka up :(
Aa jag förstår. När beräknas nästa mens i augusti? Vet någon på ditt jobb om allt ni gått igenom nu på senaste? Jag känner mig tyvärr negativ. Mer negativ nu än förra gången... varför skulle det funka nu plötsligt, med exakt samma upplägg som förra gången... känns bara som jag vill få det överstökat typ :/
Hade ägglossning igår så mensen kommer om 10 dagar, sen blir det sista veckan i augusti som vi kan börja! Jag vill ju köra långa denna gång dock, men eftersom vi inte haft startmöte och kliniken inte har öppet än vet jag inte hur vi gör.. ska ju isåfall starta med nässpray två veckor innan mensen. Då kanske vi måste vänta tills september. Mycket oklart just nu :(
Mina chefer vet. Känns både bra och dåligt. Men de är jättegulliga och skickade blommor hem till mig när jag berättade om missfallet. Men ändå jobbigt att de vet något så intimt och privat.
Jag förstår hur du tänker! Var precis likadan inför vår tredje, eftersom vi gjorde exakt samma sak som andra gången. MEN jag blev ju faktiskt gravid. Så det kan ju hända trots att man gör samma!
Så jobbigt med cykeln :( man kan ju tyvärr inte lita alls på kroppen. Den gör som den vill. Men extra jobbigt när man är van vid en viss cykel och tror att man kan räkna med det. Har du semester nu? Träffas ni ofta du och killen?
Jag pratade med min chef igår, förklarade läget och sa att det är dagsformen som får avgöra hur/om jag kan jobba, vilket hon var helt med på. Sa även att jag nästa vecka behöver gå tidigare en dag för att träffa en kurator på kvinnokliniken, och det var helt okej. Känns skönt att ha det stödet, även om jag hatar att missa jobb. Kan aldrig slappna av när jag är sjukskriven, ens för en dag.
Åh jag förstår dig så himla väl angående pausen! Jag har inte varit på gymmet sen i början på april, pga behandlingar och ruvardagar och sen graviditeten.. känns som att varenda muskel i kroppen tynat bort, jag vill bara kunna leva normalt igen!
Det är sjukt hur lång tid allting tar. Som du skriver, blir det återföringar och helgstängt tar det en hel säsong för att köra en behandling från början till slut. Allt blir så utdraget, det enda man gör är att vänta. Vad tror du om behandlingsform? Blir det korta igen?
Hej, vet inte om jag skrivit något i denna tråd eller bara läst, i så fall var det längesedan. Vissa kanske vet min "historia", andra inte så jag drar den lite snabbt.
Vi har försökt bli gravida i 1 års tid nu, hade p-ring fram till sommaren 2018. Regelbundna cykler direkt på 27-28 dagar fram till februari i år. Jag trodde jag hade ett MA men gravtestet på gyn-akuten var negativt så de sa att det inte var det (hade inte testat mig innan)
Efter det har mina cykler gått bananas! Första cykeln efter de konstiga bödningarna+smärtorna i februari var på 60 dagar, nästa 44 och nu är jag på CD66. Under den här tiden har jag inte tempat då vi bestämde oss för att "ta en paus" rent psykiskt innan vi skulle ta hjälp efter sommaren. Men på CD46 i nuvarande cykeln började jag tempa igen, CD57 (!!) har NC satt ut som bekräftad ÄL, och visst har tempen höjt sig efter detta, vilket den alltid gör efter ÄL.
Vi har en tid för utredning 5/9 och ska då ta alla prover OM jag är i rätt fas i min cykel, någon som vet vart man "ska" vara för att de ska kunna ta t.ex. hormonprover på mig?
Är så rädd för att vi ska komma dit, och så är jag i fel fas så vi måste vänta!! :( Speciellt nu när cyklerna är så långa. Missar vi minsta lilla + väntetider för att få svar, ny läkartid osv. Då är vi snart inne på 2020 :'(
Någon som vet hur det fungerar? Är det någon idé att jag ringer kliniken och berättar detta? Finns det ens en chans att jag kan få hjälp att trigga ÄL utan att jag varit på besök hos dem? När jag bokade tiden trodde jag inte att jag haft ÄL de senaste två cyklerna. Vet inte om det ändrar något?
Detta känns så hopplöst just nu, förstår inte vad min kropp håller på med :(
Över 2 år nu, ligger bara o gråter... jag orkar inte mer.
Försöker med ett syskon och det verkar fan omöjligt. Misstänker väl att mensen kommer imorgon. Orkar inte, jag är så less och gråter floder , orkar inte ens prata om de med min sambo . Han ä väl less på mig o mitt ständiga sken gravida mående varje månad ...
Över 2 år nu, ligger bara o gråter... jag orkar inte mer.
Försöker med ett syskon och det verkar fan omöjligt. Misstänker väl att mensen kommer imorgon. Orkar inte, jag är så less och gråter floder , orkar inte ens prata om de med min sambo . Han ä väl less på mig o mitt ständiga sken gravida mående varje månad ...