Är det någon som förstår en ensamstående mamma?

Det är tusen gånger värre med en partner som inte bryr sig, tycker jag. Been there, done that, good riddance.

Visst är det jobbigt ibland som ensamstående, visst tänker man mycket, men det låter ändå som att du tänker alldeles för mycket och för ensamt och tar på dig mer än du kanske egentligen behöver. 

Om dina barn har en morbror och en mormor så bolla tankar där när du känner att det blir för mycket i huvudet. Framför allt mormor blir säkert glad att få dela ut lite råd. Farmor kanske också har ett bollplank? Du behöver ju inte göra som de säger, så länge du får lufta lite, för oftast är det just det man behöver göra.

Jodå jag bollar jag är inte helt ensam. Har en helt underbar bror som finns där så mycket han kan för mina barn. Men trots det har han ju sin familj är inte lika insatt och kan inte vara det då han har ju sitt. 

Det är ju fortfarande inte samma sak som att ha barnens pappa att bolla med. 

Du har säkert rätt. Jag har aldirg varit i den sitsen. Jo haft oengagerade partners har jag ju haft men inte när jag haft barn. 
Det är säkert inte lätt det heller. 

Jag är ensamstående men med delad vårdnad. Pappan har inte träffat våra barn på nu fyra år men har ändå makten att bestämma vissa saker. Saker som exempelvis byta av skola, ort eller skaffa ett pass. Han måste godkänna det även fast han bor i en annan Stad och träffar ALDRIG barnen. Vi har mejlkontakt endast när han ska godkänna något. Jag HATAR det!

Det är alltid skönt att prata med någon annan vuxen, speciellt någon i samma sits som förstår en. Jag vet nog hur du tänker/känner. Att ovan skrivit att du "övertänker" är nog fel. Jag känner igen din oro/tänk. Speciellt när man är ensamstående så snurrar tankarna ett antal extra varv, det går inte att slappna av!

All cred till alla ensamstående därute som kämpar dagligligen för sina barns bäst!

Jag var själv med mina två grabbar under större delen av deras uppväxt och känner så väl igen mig i det du skriver. Just när det uppstod något bekymmer med någon av barnen så fanns det ingen där att diskutera detta med och ta ett gemensamt beslut om vad som borde göras.. fick helt förlita mig på mig själv att jag "visste bäst". Pappan fanns med i bilden till viss del men aldrig när det "blåste" och var jobbigt, han ville bara ha den fina och mysiga delen av föräldraskapet!
Idag är barnen vuxna, den ena har fast jobb och bra lön, den andra studerar och har en jätterar sambo. Två helt underbara pojkar/män som JAG har fostrat och format till de de är idag! Är fruktansvärt stolt över både dem och mig själv!
När jag ser dem så är det värt varenda sekund, varenda tår och varenda vaken natt!

SKönt att höra att någon förstår hur det är. Jag är också stolt när jag ser på mina barn, att jag tar hand om de helt själv och att jag gör det bästa jag kan. 

Men ibland blir man osäker och ibland är det svårt att fatta rätt beslut och det känns som man inte räcker till bara. 

Ja jag förstår precis! Jag håller med dig, all cred. Man borde få en VD-lön bara genom att vara ensamstående.

Hej TS, lite grann får jag känslan av att du behöver en stödperson. Ta det inte på fel sätt men jag är också förälder och har varit ensamstående (är det inte längre) men jag kände sällan så stor oro som du verkar känna och framför allt kunde jag inse om vissa tankar skapade onödig oro för mig. Att barnen ska bli godkända i skolan, ja det är klart att man som förälder vill det, men det är ju ändå mest skolans arbete det, tillsammans med barnet. Om du inte känner att du fixar att stötta tex med hemläxor får du be någon annan hjälpa barnet med det. Finns ingen får du säga till skolan om att de får hjälpa barnet mer. 

Kontakt och gå på mötet - ja det gör föräldrar men igen om du upplever det som mycket jobbigt så ordna en stödperson som kan hjälpa dig med det. 

Att oroa sig för sitt barns framtid gör precis alla föräldrar men du kan inte gå omkring och göra det, helt enkelt. Man får ta en vecka i taget. Om du ska oroa dig för vad som sker när ditt barn flyttat hemifrån osv, det är inte sunt. 

Ditt problem ligger inte i att du är ensam, tror du skulle grubbla precis lika mycket om du hade en parter även om denne så klart skulle kunna avlasta lite med det praktiska, möten osv. Du låter för mig som någon som fastnar lite i sina tankar, blir stressad av det och inte riktigt kan hantera det. Har du någonsin kontaktat en kurator för egen del? Du skulle nog behöva få lite redskap i hur du ska sortera i alla dina tankar, välja ut vad som är viktigt, vad som är onödig oro osv. 

Jag har barn som haft kontakt med BUP, det har varit många oroliga år men trots det kan jag inte känna igen mig i din beskrivning och det är därför jag skriver som jag gör. Jag känner några personer som påminner om dig, och de oroar ihjäl sig- i onödan.

sen vill jag bara kommentera det här som du skrev:

Känner någon mer så här? Är jag helt ensam i det här att känna mig som om jag är 20 personer i ett? Jag känner mig som mamma framförall men sen är jag kock, städare, psykolog, kurator, pappa, kompis, läxhjälp, sjuksköterska, taxichaufför, nattvakt, polis, dietist, simlärare, mattelärare, studie- och yrkesvägledare, frisör, sångpedagog, resebyrå, konditor, bibliotekarie, rörmokare, målare, möbelsnickare, sömmerska, bank, tvättmaskin, diskare...... 

Jag tänker - Ja? Det är precis så att vara förälder. Varför skulle man inte känna sig som allt detta? Man behöver göra mycket kring barnen, speciellt om de är yngre. Vissa saker som att barnen kan hjälpa till med städ, tvätt osv i takt med ålder gör ju att man blir lite avlastad efter ett tag i alla fall. 

Men igen, och jag säger det i all välmening: Du behöver en stödperson, någon som kan hjälpa när allt känns lite för mycket och det låter på dig som om det ganska ofta känns så

Nej alltså bara för att du inte känner igen dig i mig så behöver jag ingen stödperson. Jag är en bra mamma och göra allt man måste för mina barn. 

Alla oroar sig och alla tänker. Problemet är när man inte har någon att bolla med som hjälper till att fatta ett bestlut. Har du varit ensamstående så bör du känna igen känslan, men du kanske inte var ensamstående en längre tid och då känner man inte av ddet. 

En stödperson är ingen som kan avlasta en i det då man behöver någon som genuint bryr sig lika mycket om ens barn som en själv i sådana tankar. Annars kan jag bolla med grannen om du förstår vad jag menar. 

Jag förstår precis hur du menar! Jag har varit ensam med barnen sedan yngsta var 3 och äldsta 5 och uppfostrat dem själv. Att stå ensam med och inte kunna bolla tankar och problem och dela alla beslut, konfrontationer, val, planering men även glädje, förhoppningar och skratt över barnen med den andre föräldern är faktiskt tuffare än vad många kan förstå. Oron över vad som ska hända med barnen om jag av någon anledning skulle förolyckas och de sedan i sin tur skulle stå som minderåriga utan någon vuxen person och bara ha varandra, Saknaden av att inte ha någon där som ger en kram och säger "det gjorde vi bra", eller "det ordnar sig". Saknaden av någon som inte älskar ens barn lika mycket som man själv gör, att man är den enda i hela världen som är beredd att hugga av både sina armar och ben för barnens skull.

Det är inte några problem att klara barn, jobb, hus osv själv (det är betydligt lättare att fixa det själv än att försöka göra det med en frånvarande närvarande andra förälder) utan det är just känslan av att vara ensam ansvarig för barnens väl och ve som är lite tung på axlarna. Tyngden blir lättare och lättare och nu när barnen är vuxna klappar jag mig själv på axeln och säger "det gjorde du bra!" :)