Funderar på att lämna - fler?!

Du ska nog prova att boka in dig och mannen på samtalsterapi innan du bestämmer något drastiskt. :) Lycka till!

Hur gamla är barnen? Vad säger han när du tagit upp detta?

Barnen är 10 & 8 år.

Han lovar att ändra på sig, men det händer inget mer sen. Så det är väl helt enkelt sån han är, och då är det ju inte mkt att göra åt...

Hej TS, vill bara ge dig en stor kram och säga att min sistuation är väldigt lik din. Den stora skillnaden är att vi bråkar massor, det tär på vårt förhållande otroligt mkt. Vi har varit tillsammans i 16 år och varit på väg att separera flera ggr, då är det jag som varit på väg att lämna varje ggn.

Ingen mer än du vet vad som är rätt, hoppas du hittar din väg. Stor kram.

Har liknande tankar och har barn som du, men det är ett stort steg att ta. Jag är nostalgisk vilket inte direkt gör det lättare. Skriver egentligen bara för att du ska veta att det finns fler i tämligen lika situation. Anledningen till mina tankar på att lämna ser dock lite annorlunda ut...

Samma situation här. Vi har nästan 12år ihop, tre barn mellan 3-10 år.

Jag har kämpat och kämpat men nu är mina känslor helt borta. Jag vet bara inte hur jag ska kunna ta steget, svika både honom och framförallt barnen. Känner mig så egoistisk:(

Tror att problemet bottnar i att han inte tar frågan på nåt större allvar, sätt ner foten och tala om att du på allvar funderar på skilsmässa och se till att han fattar att det är fara på färde.

Viadre tycker jag om du kan, åk bort några dagar och fundera ensam över hur du vill ha det, se dock till at inte ha någon kontakt med honom under tiden.

Åter igen, se till att han förstår att det är allvar.

Har samma problem. Min man anser att vi har det bra, men han gör inte mycket självmant. Jag är den som får dra igång saker och ting, men visst, han vill gärna hitta på saker ibland på helgerna, men då handlar det om att jag ska hänga med på hans hobby (skittrist att bara stå och titta på, alla andra som är där utövar sporten så de pratar i stort sett bara om det) eller att vi ska åka med hans vän på kryssning = en hel del öl och riktigt låga skämt. Ibland har vännen en partner som jag förväntas prata med, EN gång har partnern varit av ett slag som jag faktiskt har haft trevligt med, det förhållandet sumpade han dock hårt. De flesta av vännens partners är som dem, gillar att dricka en massa öl och en av dem verkade vara totalt begåvningshandikappad eller så var hon pissfull redan när vi sågs. Slöseri med tid enligt mig men jag åker med ibland ändå. 

Vi har verkligen INGET gemensamt utom då han tar ett nappatag och engagerar sig, men de tillfällena är för sällan. 

Jag sköter allt i hemmet, ibland tar han sig i kragen och gör ett ryck, men bara om jag först drar igång med storstädning eller liknande, då får han dåligt samvete... MEN han sa faktiskt nu i helgen: Det är ju inte meningen att du ska göra allt när vi pratade om saken, han började prata om det så jag får se om han tar tag i sig själv nu.

Mitt råd till dig TS är att avvakta. Acceptera att han är en slöhög och börja leva ditt liv. Gör saker du, hitta på kul grejer, även bara du för dig själv. Om det även inbegriper andra män du kan ha kul med ska du se att han får arslet ur.

Jag råkade omedvetet tala mycket om en av mina kollegor, hade vid det tillfället nästan bara män som kollegor och den här mannen och jag klickade direkt, som vänner. Vi hade superroligt ihop och nästan varje dag berättade jag något roligt vi hade gjort/pratat om. Jag var också mycket gladare under den tiden (var vik på en annan del av företaget) då jag trivdes bättre med de kollegorna, men tyvärr var jobbet astrist så jag blev bara kvar tiden ut som viket varade. En dag hade jag på mig ett halsband med ett hjärta på som jag fått av min farfar, det hade varit borta länge så min man uppfattade det som nytt. Oroligt frågade han vem jag fått det av och när jag förklarade blev han lättad och talade om att han oroat sig för att jag hittat någon annan  och trodde jag fått halsbandet av honom! .   Jag förstod då efteråt att han börjat anstränga sig mer hemma under den tiden vilket så klart gjorde mig glad, men från hans sida var det alltså oro för att jag skulle vilja skilja mig.

Efter det har det varit upp och ner med hans engagemang i vårt hem, nu en tid igen har det varit skitdåligt, men så sa han det där nu i helgen i samma veva som han också fixade köket. Så jag får se...

Vi har inga barn ihop, men mina ser honom som sin pappa så det är tufft ändå, särskilt den ena har väldigt god kontakt med honom.