Ni lyckades inte, det gjorde jag!
En liten kille var jag, 13 år. Egentligen vem som helst. I en högstadieskola i säg, Sundbyberg, eller varför inte någon skola i Göteborg eller annan valfri stad skulle jag gissa, i 99,9% av alla högstadieskolor i landet skulle jag kunnat komma in i gruppen som vilken annan tonårskille som helst.
Ödet ville dock annat. Vi hamnade i PissiSippi, en liten ort med mellan fem och niotusen invånare. Vill inte avslöja ort, så nöjer mig med att kalla den för PissiSippi.
Mina föräldrar hade båda fått arbete på orten. Metallindustrin arbetade båda inom.
Men ni tog allt ifrån mig. Ni, ni som skulle vara "min klass". Jag tycker inte om att prata illa om barn alls, men va ska jag göra? 25 jämnåriga barn som utan en uns av dåligt samvete gjorde en del av min barndom till ett helvete.
Skolbyggnaden var nybyggd. Det sista arbetet hade färdigställts under sommaren.
Än idag har jag svårt att komma in i byggnder med samma doft som den där nybyggda högstadieskolan. Det drar ihop sig i magen bara av att skriva om det.
Jag skulle inte släppas in i gemenskapen. Jag var ju inte född i den där hålan, jag kom ju inflyttad utifrån.
Istället skulle jag, 13 år gammal hållas utanför, användas som slagpåse, vara ensam, inte alls få känna mig delaktig.
Jag var för snäll, dum-snäll kanske det kallas. Jag tog emot, tog emot, tog emot och tog emot.
Men 13 år. Hallå! Jag har en dotter idag, hon är 13 år. Hon förstår när hon sårar, vad som sårar andra människor. Empati är ett av hjärnans mest komplicerade system. Det är 19 delar av hjärnan som samverkar i ett mycket avancerat samspel för att msn ska känna empati.
Att vara kall, elak och känslolös, det är inget som "hör till" barndomen. Tvärtom, finns det inte där bör man ifrågasätta vad som är fel.
Ni kan ju inte skylla på att ni var bara barn. Ni visste att jag grät inombords.
Ett tag var hårdrock "inne". Jag försökte i vanlig ordning vara en i gemenskapen. Min månadspoäng lade jag på att köpa en tröja. Mörkblå var den, och det stod 'Heavy metal' tryckt på den.
En annan av killarna i klassen hade ju en sån, och han fick ju vara med, så lite där låg det väl hos mig, att anpassar jag mig bara nig mycket, då får jag vara en av dom.
Stod i korridoren med min nya tröja på mig. Något kilo extra hade jag, men jag skulle inte säga överviktig.
"Heavy fetma!" hör jag någon säga och pekar på min tröja. Jag blir puttad på.
Gick undan längst bort i korridoren. Började gråta. Ni kom i klunga och stod och skrattade åt mig för att jag grät.
Även hon, tjejen som jag var lite hemligt förälskad i. Hon skrattade, pekade..
Men jag var ju som sagt inte infödd. De andra barnen i klassen, deras föräldrar var ju så gott som allihop medlemmar i kyrkan. Men inte mina.
Idag inser jag väl att de var lika religösa som Donald Trump, en falsk yta.
Ni fick mig! Ni lyckades. Ni lyckades få mig att hållas utanför.
Jag började stanna hemma. Ville för inget i världen längre gå till skolan. Ångesten kom redan kvällen innan, varenda förbannade kväll. Enda trösten var om det var fredag eller lördag, för då visste jag att imorgon är det ingen skola, att imorgon får jag vara här hemma, där jag känner mig trygg.
En bit in i vårterminen av åttan gav skolan upp. Jag fick sluta skolan. Deras försök att få mig att vara i tre år i detta helvete på jorden, det lyckades aldrig. De gav upp.
Fick arbeta istället.
Två år senare flyttade vi från orten.
Jag, med "läshuvud", jag som bara behöver läsa eller höra något en gång, sen har jag lärt mig. Jag hade blivit bokstavligen rånad på de tre åren av utbildning som skulle kunnat gett mig valet att läsa vidare.
Men vet du vad, Claes! Jag ser än idag ditt elaka tryne framför mig, men du lyckades inte! Ingen av er lyckades!!
Jag satt i baksätet i bilen, tillsammans med mina föräldrar som jag kände mig trygg med, på väg tillbaka till staden vi hade lämnat fem år tidigare för denna helvetets kyrkort.
Det ni tog ifrån mig, det tog jag tillbaka!
Jag fick som 18åring arbete som vaktmästare på en skola, ja det låter ju lite som ödets ironi, men det blev väldigt bra.
Jag var vaktmästare på fritidsdelen. Bytte lampor, hade ansvar för biljardköer, låste och låste upp lokaler osv. osv.
Efter att under lång tid fått mitt självförtroende trampat på törstade jag något enormt efter bekäftelse.
De kilon jag klarade mig bra utan, de hade jag tränat bort.
Tjejerna flockades kring mig. Just där, just då behövde jag all bekräftelse jag bara kunde få.
Någon jämnårig kille jag brukade prata med, han kom in på mitt lilla vaktmästarkontor och berättade om alla tjejer han hade hört som tyckte jag var snygg. Det är en raket för självförtroendet just i stunden.
Vid något tillfälle var det bråk i korridoren utanför mitt kontor. Det skulle visa sig att två tjejer hamnat på kant med varandra pga att båda hade intresse för mig.
I all denna bekräftelse-yra skickade jag in några bilder på mig själv till en modellagentur. Ett par veckor senare ringer telefonen. En man med fransk brytning i andra änden av telefonen berättar att de tittat igenom mina bilder och vill att jag kommer till Göteborg.
Jag försökte låta så lugn det gick, samtidigt som hjärtat var på väg upp i halsgropen.
De bokade tid och fotograf åt mig. Åkte till Göteborg, tog ett stort antal bilder.
Fyra månader senare kom boken ut, deras bok där deras tillgängliga modeller presenterades. Vet inte exakta siffror, men 80% tjejer och 20% killar.
Jag var en av dom. En helt egen sida i en katalog med modeller. Att se sig själv där var, jag vet inte, det är ytligt, det vet jag idag, men det var verkligen behövligt då.
Efter att ha blivit kallad för både fet och ful, till att några år senare ha en helt egen sida bland hundratals modeller.
En dag på mitt arbete i fritidsdelen går jag i korridoren. Det är väldigt tomt på folk vid tillfället.
Längre bort i korridoren kommer någon gående.
Kände ju igen de flesta vid det här laget, men den här tjejen var ett helt nytt ansikte.
Jag har väldigt svårt med saker som inte är konkreta, som man inte kan se eller ta på. Men just här, här hände något inne i mig.
Det handlade inte alls om det där en tonåring kan känna "Åh shit, va snygg hon är!". Det var inte alls nånting sånt.
Jag fick bara en överväldigande känsla av att "Vi kommer spendera väldigt lång tid tillsammans!".
Visste inte varför jag kände så. Jag bara visste. Förstår ni? Lika självklart som att du som läser detta vet att idag är det torsdag, på samma naturliga vis visste jag att vi kommer leva tillsammans.
Senare på dagen kommer någon in på mitt kontor. Vi kan kalla honom för X.
X säger "Jag har hittat en tjej åt dig". Jaha tänkte jag, skulle jag inte klara det själv, samtidigt som jag helt naturligt återigen visste att det var henne han pratade om, hon jag aldrig sett innan, mer än vid ett ögonkast timmar tidigare.
X fortsätter "Du måste ringa henne!". Han ger mig hennes telefonnr.
Vad är detta tänkte jag. Gått förbi en helt okänd människa, någon jag aldrig sett och inte har en aning om namnet på, någon jag kände en stark samhörighet med, utan att ha växlat ens ett ord.
Här sitter jag timmar senare och vet vem jag ska ringa utan att ens ha fått beskrivet för mig vem det är.
När jag slutade en timme senare ringde jag.
På den vägen är det. Nu är tårarna nära, bara av att skriva om det.
Det är snart 30 år sen jag ringde samtalet.
Idag har vi fem barn tillsammans, och ett barnbarn, världens finaste lilla kille på tre månader.
Älskar er allihop!
Vi har stått vid varandras sida i snart 30 år, oavsett ifall det varit tufft ibland. Har aldrig gett upp. Jag, vi med facit i hand, känner samma starka samhörighet idag som vi gjorde den där gången i en tom skolkorridor för snart 30 år sen.
Med en söndertrasad skolgång har jag utan så mycket som en dag vid skolbänken sen dess tagit mig till att driva eget som omsätter drygt 18 miljoner kr.
Pengarna är inte viktigast i sig. De ger frihet, men ingen lycka.
Däremot är jag stolt att lyckats skapa detta, samtidigt som jag varit och är del av en väldigt tajt och sammansvetsad familj som håller samman oavsett vad.
Jag lyckades, och det hoppas jag du gjorde också, Claes! Jag hoppas att du likt mig har en dotter på 13 år, precis som jag var när du samlade alla kring dig emot mig och gjorde min tillvaro till ett helvete, att när du sitter där öga mot öga med dotterns lärare på utvecklingssamtalet, att du får höra samma ord som jag får om min dotter från hennes lärare, "Hon är så snäll och omtänksam!".
Tack för att jag fått skriva av mig!
