• Anonym (Allva­rligt)
    Äldre 26 Jan 23:56
    18837 visningar
    51 svar
    51
    18837

    Ni som på riktigt valt att fortsätta

    Här önskar jag ENBART svar från er som gått vidare efter otrohet och på något sätt lyckats. Att det är tufft är jag mer än medveten om, men hur har ni gjort?'

    Är INTE intresserad av att höra från er som valt att stanna men ändå lever i misär eller från er som har åsikter om hur ni tycker att man "borde agera/göra" vid otrohet!

    Själv har jag valt att försöka fortsätta min relation trots en otrohet och vill höra från er som på riktigt valt detsamma för att ni verkligen tror på det.

    Tack på förhand!

  • Svar på tråden Ni som på riktigt valt att fortsätta
  • Anonym (FYI)
    Äldre 27 Jan 00:21
    #1

    Du kommer nog inte att få så många svarGråter

  • Anonym (X)
    Äldre 27 Jan 00:54
    #2

    "Ni som på riktigt..."
    Nej, du får nog inte så många svar. Jag HAR försökt på riktigt i snart två år, men har bestämt mig för att lämna in skilsmässoansökan på måndag. Önskar dig lycka till, det finns säkert de som lappat ihop allt på ett lyckligt sätt!

  • Äldre 27 Jan 07:54
    #3
    +1

    Det går inte att fortsätta. Ska man lyckas måste man hitta en ny relation med varandra. Den man hade är död. Den dog samma dag som otroheten uppdagades.

    Jag trodde aldrig att jag skulle stanna med någon som hade varit otrogen mot mig. Men vi har flera barn ihop och då är det inte så enkelt att lämna.

    Jag har varit arg, ledsen, misstänksam, blivit utbränd och verkligen varit nere på botten. Men både jag, han och vi har fått bra professionell hjälp och nu, nästan 5 år senare, börjar det kännas bra igen. Men som sagt, vi har inte räddat vår relation, vi har skapat en ny.


    T
  • Anonym (L)
    Äldre 27 Jan 22:48
    #4

    Ja, jag tror man måste kämpa något enormt mycket. Först förlåta otroheten vilket jag tror är väldigt svårt. Jag är själv i samma sits, vi har skilt oss och han vill försöka komma tillbaka efter att han var otrogen under en lång tid. Jag är bara arg på honom och kan liksom inte hitta någon kärlek till honom längre. Jag ville starta upp på nytt med honom innan jag visste om otroheten. Då älskade jag honom enormt mycket, men det dog efter att han berättade om otroheten.

  • Anonym (R)
    Äldre 27 Jan 23:03
    #5

    Ingen som svarat på din enda fråga än, men rent logiskt om du svikit dig själv, hur bygger du upp tilliten igen?

    T.ex när du inte klarat nyårslöftet? Eller du svek en vän? Eller du gjorde något du visste du skulle må dåligt över efteråt?

    Jag tror det beror mest på din moral.

    Om du kan förstå dina val utan att döma dig, då kan du förlåta dig själv och acceptera allt som du gjort. Du kanske inte kan förlåta dig själv om du varit otrogen t.ex, du kanske hellre gör slut och går vidare pga att din moral går emot att du förtjänar en ny chans i den relation du var i när det hände.

    Hur din moral ser ut är avgörande för om du kan gå vidare.

    Du väljer alltid det du vinner mest på. Det som motiverar dig mest.

    Jag vet ett par där en av de var otrogen flera gånger under flera tillfällen en period och de verkar kommit vidare men å andra sidan, vi vill gärna spela lyckliga inför andra, hur de egentligen har det vet ingen. Men är de lyckliga på riktigt är det för att deras moral säger att det var förståeligt och att otroheten inte hade med brist på kärlek att göra utan tvärtom.

    Jag vet inte hur din situation var, men jag rekommenderar i alla fall inte att lita på någon som haft en affär med samma person en längre period, de kan alltså skapa en helt ny partner bakom ryggen på dig och fejka deras kärlek för dig och tycker det är värt det så länge de inte blir påkomna.

    Deras moral är, " jag har inga skyldigheter till min partner jag gör vad jag vill och ljuger om vad jag vill " inte riktigt partner-material om du frågar mig.

  • Anonym (Val)
    Äldre 28 Jan 00:15
    #6

    Håller med, en stor del av förhållandet dör när otroheten kommer fram och den delen är verkligen död. Tilliten kommer nog aldrig tillbaka, sagt såhär 4 år efteråt. Kanske med tiden, kanske en annan slags tillit, möjligen mer realistisk... Egentligen tror jag att den enda man kan lita på är dig själv, på samma sätt som att det bara är du som kan förändra dig. Kanske inse att under ?rätt? omständigheter kan vi alla trilla i fel tunna ?

    Vi valde att ge det en chans och inte slänga 30 år tillsammans på sophögen. Fokusera på allt det vi har gemensamt byggt upp, saker vi gillar att göra tillsammans o.s.v. och i det stora hela fungerar det numer hyfsat. På köpet har vi lärt oss mycket om varandra och varför det gick som det gick.

    Men sex har vi bara lyckats få till ett par ggr under de åren och jag vet inte ärligt talat hur det ska gå att komma förbi tankarna på hennes olika män och utflykter, den bittra smaken av sveket, lögnerna och undanflykterna. Mys, kramar och sådär går ok ända fram till att det börjar ev. hetta till hos någon av oss och i den stunden rasar jag oftast 4 år bakåt igen och allt låser sig.

    Så det är som i ett tidigare svar, förhållandet är dött, vi har ett nytt och annat förhållande nu.

    Ett ok, hyggligt harmoniskt, till viss del kärleksfullt men samtidigt i princip sexdött.

    Jag skulle också gärna vilja veta hur par som väljer att fortsätta faktiskt har det tillsammans.

    Är det ens möjligt att på nytt släppa in den människa som har svikit mitt allra innersta och mest ömtåliga ?

  • Anonym (varfö­r?)
    Äldre 29 Jan 18:09
    #7

    Ska man döma av vad de flesta som valt att stanna kvar så är det ju ingen supertrevligt bild som träder fram, dött förhållande men obefintligt sexliv eller som bäst ett ok förhållande, typ man överlever men inte mycket mer än så. Känns mer som att man överlever istället för att leva.

    Varför väljer man att stanna i ett sånt förhållande, när man kan få det så mycket bättre i ett nytt? Jag menar, visst är det väl bra att ge det ett försök och inte bara dra i affekt, speciellt när man har barn, men när det gått 4 år och man inser att det mesta faktiskt är dött, varför vara kvar?

    När jag jämför de som valt att stanna och de som valt att lämna så verkar det vara betydligt fler av dem som valde att lämna vara lyckliga.

  • Anonym (Försö­kte verkli­gen)
    Äldre 29 Jan 18:27
    #8

    Jag hade samma inställning som du o ville verkligen kämpa. Så jag förstår dig. .... man vill så gärna tro. Stannade ett par år men tilliten kom tyvärr aldrig tillbaka o när otroheten upprepades så tvingades jag ge upp...

  • Anonym (Val)
    Äldre 30 Jan 00:23
    #9

    Jag tror att en otrohet sällan bara beror på att safterna råkade rinna till. På sätt o vis är nog båda parter mer eller mindre medskyldiga. Om allt är rosa kärleksskimmer finns oftast inget behov men vardagen ser inte ut så, vi är trötta, orkar inte eller kan inte prata, man kan känna sig osedd och tagen för givet. Om man gör som stora flertalet, drar på stört och startar om på nytt finns det nog stor risk att man faller in i samma vardagsmönster igen och allt börjar om. Vad har man lärt sig på det ?

    Vi valde då att jobba med oss själva och verkligen försöka gå till botten med allt, vårt liv från punkt 0, orsak och verkan o.s.v. Inte vet jag om det är receptet men förhoppningen är ju att vi ska hitta tillbaka. Det lät kanske som att allt är grå mellanmjölk men så är det inte, vi gör mer saker tillsammans som vi båda gillar, pratar mycket mer än vi nånsin gjort och ...jag skulle nog säga att vi i stort har ett bättre liv på många sätt än innan. Sexet funkar inte och det är mest jag som lider av det men ... hoppas och tror att det kommer när det kommer.

    Kanske är det tidens mikrostress, vi blir otåliga när nätsidan laddas ner segt. Funkar det inte meddetsamma, flytta till ny lägenhet med fiber.

    Människor tar tid, tålamod, är knepiga att förstå sig på. Och jag tror inte att gräset alltid är grönare på andra sidan.

    Men TS, hur resonerar du eller ni ?

  • Anonym (K)
    Äldre 30 Jan 10:13
    #10
    Fortsätta skrev 2018-01-27 07:54:30 följande:

    Det går inte att fortsätta. Ska man lyckas måste man hitta en ny relation med varandra. Den man hade är död. Den dog samma dag som otroheten uppdagades.

    Jag trodde aldrig att jag skulle stanna med någon som hade varit otrogen mot mig. Men vi har flera barn ihop och då är det inte så enkelt att lämna.

    Jag har varit arg, ledsen, misstänksam, blivit utbränd och verkligen varit nere på botten. Men både jag, han och vi har fått bra professionell hjälp och nu, nästan 5 år senare, börjar det kännas bra igen. Men som sagt, vi har inte räddat vår relation, vi har skapat en ny.


    När kände du att det vände och du såg ljuset i slutet av tunneln? 
Svar på tråden Ni som på riktigt valt att fortsätta