Jag vill skiljas från pappan till min 9månaders son!!!

Varför skulle ni inte få delad vårdnad som nästan alla andra? Har du gjort något som gör dig olämplig som mamma?

jag är 23år och har försökt med allt!!!

Man säger inte att man ska bara ta barnet från barnets mamma?? Det är helt sjukt tycker jag. Jag menar inte att barnet bara ska bo hos mig, MEN jag fick förklarat av BVC att mamman har rätt att ha barnet upp till 3år. Sen Jan man börja med varannan vecka. Självklart låter jag pappan få ha sonen nån dag och han får även hälsa på. Ett barn ska vara hos någon som han känner sig trygg hos och det blir ju mig eftersom jag fött honom och vart mammaledig med i snart 9månader.

Nej! Jag har inte gjort något olämpligt!

Jag blir bara så rådd när han säger att han ska ta vårt barn.

jag är 23år och har försökt med allt!!!

Man säger inte att man ska bara ta barnet från barnets mamma?? Det är helt sjukt tycker jag. Jag menar inte att barnet bara ska bo hos mig, MEN jag fick förklarat av BVC att mamman har rätt att ha barnet upp till 3år. Sen Jan man börja med varannan vecka. Självklart låter jag pappan få ha sonen nån dag och han får även hälsa på. Ett barn ska vara hos någon som han känner sig trygg hos och det blir ju mig eftersom jag fött honom och vart mammaledig med i snart 9månader.

Ts jag kände som du känner och jag stannade pga att alla så att det skulle gå över. Det gick inte över och vi separerade 4 år senare. Idag ligger vi i vårdnadstvist då relationen mellan oss blev mer och mer infekterad för varje månad som vi försökte stå ut. Allt för barnets skull. Om du tror att det bästa är att bli särbos/ta en paus, gör det. Vad gäller vårnaden så blir den delad om ni inte tar det till rätten, så du behöver inte oroa dig. Han säger nog det i ren desperation skulle jag tro.

Lycka till!

Innan man beslutar sig för en separation/skilsmässa kan man fundera på några saker:

Har jag gjort allt jag kan för att rädda mitt förhållande?

Detta kan vara exempelvis familjerådgivning, läsa böcker om relationer och/eller prata med någon som haft ett långt förhållande (för att ge några exempel). Och inte minst fokusera på sin EGNA roll i de problem man har i en relation. Det är ju lätt att man fokuserar på vad partnern gör för fel men i stället ska man fundera på vad man själv har för roll i det hela. Man kan bara förändra sig själv. 

Hur var relationen när den var som bäst?

När gick det fel och varför gick det fel?

Är det värt att separera på grund av det vi bråkar om?

Om jag fick välja, vad skulle jag då mest av allt vilja?

Vad förlorar du på er relation?

Om det finns en lösning, är jag då villig att anstränga mig för att lösa det?

En gyllene regel att fundera över då man vill skiljas är också om man har "dispyter" som inte är uppklarade mellan varandra. Om man fortfarande känner ilska, hat, sorg eller förakt så kommer hela skilsmässan/separationen förstöra ytterligare för båda två och inte minst för gemensamma barn. Man bör kunna se varandra i ögonen utan att känna något av ovanstående. Känner man så då finns det fortfarande känslor involverat i relationen.

Man ska ju också tänka på att när det är barn med i bilden så måste man utveckla en ny relation med den man skiljer sig ifrån. Även om man inte är ett par så tvingas man ju ha en relation en lång tid framöver. Det går inte om man fortfarande har problem.

Med detta sagt så borde man lösa alla problem innan man bestämmer sig för att separera och inte separera under tiden problemen finns.

Nåväl, det är bara mina åsikter.

Innan man beslutar sig för en separation/skilsmässa kan man fundera på några saker:

Har jag gjort allt jag kan för att rädda mitt förhållande?
Detta kan vara exempelvis familjerådgivning, läsa böcker om relationer och/eller prata med någon som haft ett långt förhållande (för att ge några exempel). Och inte minst fokusera på sin EGNA roll i de problem man har i en relation. Det är ju lätt att man fokuserar på vad partnern gör för fel men i stället ska man fundera på vad man själv har för roll i det hela. Man kan bara förändra sig själv. 

Hur var relationen när den var som bäst?
När gick det fel och varför gick det fel?
Är det värt att separera på grund av det vi bråkar om?
Om jag fick välja, vad skulle jag då mest av allt vilja?
Vad förlorar du på er relation?
Om det finns en lösning, är jag då villig att anstränga mig för att lösa det?

En gyllene regel att fundera över då man vill skiljas är också om man har "dispyter" som inte är uppklarade mellan varandra. Om man fortfarande känner ilska, hat, sorg eller förakt så kommer hela skilsmässan/separationen förstöra ytterligare för båda två och inte minst för gemensamma barn. Man bör kunna se varandra i ögonen utan att känna något av ovanstående. Känner man så då finns det fortfarande känslor involverat i relationen.

Man ska ju också tänka på att när det är barn med i bilden så måste man utveckla en ny relation med den man skiljer sig ifrån. Även om man inte är ett par så tvingas man ju ha en relation en lång tid framöver. Det går inte om man fortfarande har problem.

Med detta sagt så borde man lösa alla problem innan man bestämmer sig för att separera och inte separera under tiden problemen finns.

Nåväl, det är bara mina åsikter.