• Äldre 31 Jan 11:48
    3684 visningar
    7 svar
    7
    3684

    Inte känna förälskelse lika intensivt som "alla andra"? Fel?

    Ska inleda med att jag absolut inte tvivlar på mitt förhållande eller mina känslor - eller hans känslor - men jag är typen som analyserar, resonerar, och over-think:ar allt jag känner hela tiden, tråden skapar jag för att få lite input, kanske av nån som känner igen sig, inte för att jag behöver hjälp med min relation. GladBörjade fundera efter ett inlägg jag skrev i en annan tråd. Finns det nån fler här som är i ett BRA förhållande som ni verkligen tror på, även om ni inte typ hade skakiga knän och illamående av fjärilar till den grad att ni inte kunde äta, när ni träffades?

    Pirr har jag känt, och känner fortfarande idag då och då, och den där "åh vad han är vacker att se på, gud vad jag tycker om honom!"-känslan med hjärtformade pupiller (haha) får jag fortfarande. Jag var förälskad när vi träffades, nervös och vågade knappt möta hans blick när den blev för "intensiv", han upptog all min vakna tid i tankarna, och nog har jag känt det i magen med (en handfull gånger har magen slagit volter bara av att se honom, men det var ju bara alldeles i början). MEN inte gick jag runt illamående av fjärilar på rosa moln med skakiga knäna direkt? Den beskrivningen känner jag inte alls igen! Tror jag inte, men det är ju svårt att jämföra så abstrakta känslor med andra, förstås.

    Jag kanske inte känner förälskelse lika intensivt som "alla" andra? Behöver det vara nåt fel på förhållandet eller mina känslor tror ni, eller finns det nån annan också som inte har så långa eller intensiva förälskelsefaser men ändå är i stabila, lyckliga förhållanden med nån ni räknar som "den rätte"? Jag var inte tokförälskad i så många månader heller, definitivt inte något år eller två (!) som vissa berättar om.

    Kanske är nåt fel på mig, som inte känner det där explosiva lika fantastiskt som andra verkar göra.... Djupa känslor är jag däremot bättre på, där tvivlar jag inte det minsta på mig själv.

    För oss var det inte kärlek vid första ögonkastet heller (vilket jag kan vara avundsjuk på, samtidigt som jag inte egentligen tror på att det är nåt mått för hur bra/lovande/dåligt ett förhållande är), men däremot vid första ögonkastet utanför kontoret. För vi möttes i jobbsammanhang när våra företag jobbade ihop, första månaden var det bara som en trevlig kollega (vi sågs väldigt sällan), sen PANG bara när vi hade en after work (ingen alkohol inblandad) så började vi liksom så smått flirta och dejta. Sen dess har det bara varit vi.

  • Svar på tråden Inte känna förälskelse lika intensivt som "alla andra"? Fel?
  • Äldre 31 Jan 12:21
    #1

    Jag tror att vi kan känna olika slags känslor/ djup/ passion när vi möter någon. Jag har " träffats av blixten" med stormande känslor och massor av passion och fjärilar i magen men inte varit nervös och illamående. Jag har lärt känna personen under tid och blivit överrumplad av att en kompisrelation gått över till k ä r l e k. Jag har även gått från total ointresse där personen i fråga inte har attraherat mig över huvudtaget med hur denne ser ut till att ha blivit så pass mycket uppvaktad att det vände till en stor nyfikenhet som ledde till ett förhållande plus ett kärleksbarn. Jag tror att kärleken kan se ut och känna på väldigt många sätt. Det som skiljer dem åt är hur man vårdar den, ger den en chans, tillit och trygghet. Finns alla delarna så kan kärleken gå hur långt som helst. Och sedan så omformas kärleken över tid...där passion/ kärlek/ djup/ trygghet hår hand i hand men syns olika mycket i olika perioder i livet.

  • Anonym (Stand­ard)
    Äldre 31 Jan 12:31
    #2

    Låter som att din förälskelse var ganska exakt på samma nivå som dom flesta andras brukar vara på. Helt normal alltså.

    Själv kan jag inte alls känna din nivå av förälskelse så jag är mycket avundsjuk.

    Och kärlek vid första ögonkastet existerar inte. Människor som tror detta är människor som upplevt en intensiv fysisk dragning bara och kallar det kärlek för att känslan varit så stark.

  • Äldre 31 Jan 13:11
    #3

    Jag tror den där stormkärleken bara händer mellan vissa individer. Alltså att alla kan känna den men med ett fåtal utvalda personer. Jag har många förstått att jag inte är kär i en person just för att jag inte haft den där galna känslan för denna människan, och då låtit vår relation stanna vid dejtande. Istället tog det mig en massa år men till slut fick jag den för en man som idag är min karl. Så jag tänker mig absolut att den kan inträffa alla människor, men kanske inte mellan alla. 

  • Äldre 31 Jan 13:36
    #4

    Men om man inte känner sig förälskad på måndagsmorgonar ?

  • Anonym (Disne­y)
    Äldre 31 Jan 15:38
    #5
    Anonym (Standard) skrev 2018-01-31 12:31:48 följande:

    Och kärlek vid första ögonkastet existerar inte. Människor som tror detta är människor som upplevt en intensiv fysisk dragning bara och kallar det kärlek för att känslan varit så stark.


    Precis. Och lika många som faller vid första ögonkastet gör ju slut, så vet inte om det skulle vara nåt eftersträvansvärt. Inte mer än nåt annat, i alla fall.

    Många vill liksom framställa kärlek som nåt magiskt, alltså jo magiskt är det kanske på sitt sätt, men det är inte magi, inget övernaturligt. Filmens värld har i alla fall gett mig orealistiska förväntningar, och då har jag ändå varit förälskad jag med.
  • Äldre 1 Feb 08:51
    #6

    Tror inte det har med kärleken att göra, mer med personligheter. Vissa är ju t.ex. såna som gråter väldigt lätt, andra har lätt till skratt, vissa är envisa. Så vissa kanske är mer intensiva än andra och därför tror vi att de "älskar mer" typ.

    Och så tolkar vi ju känslor olika. T.ex. om jag är rädd, eller ledsen, så kanske "samma nivå" av rädsla eller sorg hos nån annan hade påverkat dem väldigt annorlunda än det påverkar mig. Så vissa sjunger högt om hur kära de är, men det behöver ju inte betyda att de är mer kär än du, bara att de upplever eller tror sig uppleva det "mer". Men vem kan mäta kärlek eller sorg egentligen!

  • Anonym (Kär och glad)
    Äldre 1 Feb 09:08
    #7

    Jag tycker det låter som en perfekt nivå av förälskelse. Cool

    Att man blir helt bortkollrad av kemiskt rus, är egentligen ingenting att sträva efter. Det finns inget som tyder på att den sortens relationer blir bättre eller håller längre. 

    Nog vill vi alla ha en viss dos av det där ruset innan vi blir tillsammans med någon, men jag tror inte att ju mer dess bättre gäller i det här fallet. Då kan man snarare tappa omdömet och falla för en person som man egentligen inte alls passar ihop med, bara för att kemin är så berusande stark. 

    Och det kan ju lika gärna leda till platt fall som till sjunde himlen. 

    Jag känner igen mig ganska väl i din beskrivning av hur du känner för din kille. Jag har aldrig varit sådär vansinnigt tokkär i min man. Inte så att jag inte har kunnat fungera normalt. Så där som vissa beskriver. Mina känslor växte fram under en period, från ett kompisskap, och jag velade lite hit och dit.

    Men till sist kunde jag ju inte förneka att jag blev alldeles varm och glad bara av att se honom, och jag märkte att jag ville vara nära honom hela tiden. Hela jag blev ett stort leende när jag fick ett sms från honom! Och jag märkte att när jag snackade med mina vänner, ville jag hela tiden styra in samtalet på honom, haha!

    Däremot blev jag aldrig särskilt nervös av honom, som man kan bli om man är mer galet förälskad. Pirrig, absolut, men inte bortom allt förnuft. Det var mer nyfikenhet och förväntan är nervositet när vi skulle ses, om jag säger så. 

    Och på den nivån är jag fortfarande kvar, efter tre år. Jag tycker det är helt lagom. Jag är utan tvivel kär i honom, och känner det hela tiden fortfarande, men jag har haft kvar fötterna på jorden hela tiden. 

Svar på tråden Inte känna förälskelse lika intensivt som "alla andra"? Fel?