Du som Är feminist, se hit.

Nej. Jag har inte "blundat" för något. Jag har enbart diskuterat det faktum att manshat mest syns i en extrem del av bloggosfären som få identifierar sig med (tror inte jag känner en enda kvinna som ansluter sig till något dylikt), medan kvinnohatet florerar i vardagen på ett helt annat sätt.  Är det? Jag trodde den handlade om en ganska meningslös, provokativ fråga om hur mycket feminister hatar män på en skala. 
Var skrev jag det?Snarare tror jag att många män har svårt att begripa vad som är jobbigt, kränkande, hotfullt etc för kvinnor.

Jag har pratat med många helt normala, trevliga män som känner sig kränkta av att en kvinna byter sida på gatan en sen kväll när de möter henne. De tycker nästan att det är de själva som är mest drabbade då. Typ oskyldigt anklagade, trots att de är välmenande. Oavsett hur många mammor, systrar och fruar de har, förstår de inte hennes perspektiv. 

Och det är förmodligen samma sak med diskussionen i mitt fikarum på jobbet. Männen begrep helt enkelt inte att det kan vara vansinnigt kränkande för en kvinna att bli utsatt för ett övergrepp av ett ex, just för att han ÄR ett ex. 

T ex för att man vet att det egentligen är ett underliggande hot, för att han antyder förnedrande saker som bara han känner till, för att han vet vilka strängar han ska slå på, för att det är mycket mer personligt riktat än om det bara är ett fyllo på krogen... etc etc.

Förstår män detta? Vissa, självklart. Men är det en allmän insikt hos de flesta män? Nej, det tror jag inte. Jag har hört/läst många fler som reagerade precis likadant som mina kollegor. Att övergreppet inte var särskilt allvarligt när det handlade om ett ex. De reagerade med att "Nu har väl Metoo gått för långt!" och liknande. 

Ja du är nog en ganska typisk feminist. Och det är liksom det som är problemet. Alla feminister menar på att manshat och mansförakt bara är något litet pytteproblem som några få bloggare pysslar med, medan väldigt många ickefeminister inte håller med om den bilden utan tycker att den verkar vara väldigt utbredd och ignoreras, förminskas eller normaliseras av feminister på samma sätt som du gör nu. 

Så jag ställer frågan igen, är det inte ganska märkligt att det råder en sån enorm diskrepans mellan vad feminister tycker om manshat och mansförakt och vad icke feminister tycker? Visst några få kritiker kan du säkert avfärda som kvinnohatare, men kritiken mot feminismen är ganska massiv och kommer från både kvinnor och män.

Tråden handlar inte om diskriminering mot kvinnor den handlar om diskriminering mot män, så dina frågor om män förstår hur synd det är om kvinnor är ganska irrelevanta.

Nej, jag tycker inte att den diskrepansen är ett dugg märklig. Den handlar om att man inte förstår varandras perspektiv. Och MIN uppfattning är att både män och kvinnor väldigt ofta bagatelliserar kvinnohatet.

Det finns en skum inställning i samhället att kvinnor helt enkelt ska tåla lite lagom med sexism, påhopp, tafsande, nedlåtande kommentarer mm. Att vi bara är löjliga om vi säger ifrån. Det finns en inställning att det inte räknas som kvinnohat eller kvinnoförakt, utan... tja, något helt annat. Något som inte är värt att tjata om i alla fall. 

Istället vill många hellre fokusera på vad några bloggare skriver. Bloggare som ganska få tar på allvar, men som får mycket skrikutrymme. 

Är inte det lika märkligt?

Och vilket perspektiv skulle det vara? Att feminister vägrar acceptera att det öht existerar manshat och mansförakt men förväntar sig att alla ska förstå att det finns kvinnohat och kvinnoförakt?. Är det ens ett perspektiv eller är det bara ren förnekelse?

Ja det finns onekligen en skum inställning i samhället där vissa anser sig ha tolkningsföreträde på vad som är rätt och fel och anser sig ha patent på rättvisa och jämställdhet och avfärdar all slags ifrågasättande som "okunnighet". Det påminner en helt del om religiös fanatism där man anser sig sitta på den ultimata sanningen och alla som inte håller med bara är okunniga kättare som inte sett ljuset än.

Ja det är väldigt märkligt

Anser du att det existerar ett kvinnohat? Att det finns ett kvinnoförakt som lyser igenom på rätt många plan i samhället?

Eller tycker du per automatik att allt som feminister påstår är fel?

Absolut, det finns och det är viktigt att få bukt med det. Men jag anser att det finns en utbredd manshat och mansförakt OCKSÅ, som kommer från framför allt uttalade feminister och som övriga feminister envist förnekar öht existerar.

Så skillnaden är att icke feminister verkar erkänna hat från båda hållen medan feminister enbart vill kännas vid hat och förakt mot kvinnor men förnekar hat och förakt mot män.

Men om övriga feminister förnekar att det existerar, så borde det ju per automatik innebära att de inte instämmer i något manshat. Att de där bloggarna faktiskt inte får särskilt mycket gehör för sina åsikter.

Eller hur?

Varför vill ändå ickefeminister gång på gång antyda att feminister generellt hatar män? Typ som i ursprungsfrågan i den här tråden.

Varför är det så viktigt att hela tiden återkomma till den falska diskussionen?

Frågan blir inte falsk bara för att du tycker den är falsk, rätt många verkar tycka att den är högst verklig.

Nej, det antar jag inte. Det är en vild gissning från din sida. 

Sedan antar jag däremot att väldigt många personer av båda kön blundar för kvinnoförtryck, alternativt anser att det inte handlar om kvinnohat, kvinnoförakt eller kvinnoförtryck, när någon resonerar som mina kollegor angående övergrepp, t ex. 

Men det är en annan diskussion. 

Nej. Jag har inte "blundat" för något. Jag har enbart diskuterat det faktum att manshat mest syns i en extrem del av bloggosfären som få identifierar sig med (tror inte jag känner en enda kvinna som ansluter sig till något dylikt), medan kvinnohatet florerar i vardagen på ett helt annat sätt.  

Är det? Jag trodde den handlade om en ganska meningslös, provokativ fråga om hur mycket feminister hatar män på en skala. 


Var skrev jag det?

Snarare tror jag att många män har svårt att begripa vad som är jobbigt, kränkande, hotfullt etc för kvinnor.

Jag har pratat med många helt normala, trevliga män som känner sig kränkta av att en kvinna byter sida på gatan en sen kväll när de möter henne. De tycker nästan att det är de själva som är mest drabbade då. Typ oskyldigt anklagade, trots att de är välmenande. Oavsett hur många mammor, systrar och fruar de har, förstår de inte hennes perspektiv. 

Och det är förmodligen samma sak med diskussionen i mitt fikarum på jobbet. Männen begrep helt enkelt inte att det kan vara vansinnigt kränkande för en kvinna att bli utsatt för ett övergrepp av ett ex, just för att han ÄR ett ex. 

T ex för att man vet att det egentligen är ett underliggande hot, för att han antyder förnedrande saker som bara han känner till, för att han vet vilka strängar han ska slå på, för att det är mycket mer personligt riktat än om det bara är ett fyllo på krogen... etc etc.

Förstår män detta? Vissa, självklart. Men är det en allmän insikt hos de flesta män? Nej, det tror jag inte. Jag har hört/läst många fler som reagerade precis likadant som mina kollegor. Att övergreppet inte var särskilt allvarligt när det handlade om ett ex. De reagerade med att "Nu har väl Metoo gått för långt!" och liknande. 

Men om övriga feminister förnekar att det existerar, så borde det ju per automatik innebära att de inte instämmer i något manshat. Att de där bloggarna faktiskt inte får särskilt mycket gehör för sina åsikter.

Eller hur?

Varför vill ändå ickefeminister gång på gång antyda att feminister generellt hatar män? Typ som i ursprungsfrågan i den här tråden.

Varför är det så viktigt att hela tiden återkomma till den falska diskussionen?

Ebba Witt-Brattström kommer ihåg när hon och de andra kvinnosakskvinnorna började använda orden feminism och feminist för en anhängare av denna.

- Vi började använda "F-ordet" en bit in på 1970-talet, säger hon. Från början associerades det med den amerikanska radikalfeminismen, som uppfattades som alltför manshatisk. Men så småningom kom ordet feminism i betydelsen 'uppnå jämställdhet', in i språket.

spraktidningen.se/artiklar/2014/04/f-ordet

Extrema uttalanden behövs för att väcka uppmärksamhet i en så stor sak som att kvinnor alltid, _genom alla tider_ har varit förtryckta och utsatta av män. Skapar extrema uttalanden debatter, väcker liv, i dessa viktiga frågor så är extrema uttalanden det som krävs. Sen är uttalanden en helt annan sak än den REALITET som kvinnor har & alltid har haft. Kan extrema uttalanden göra skillnad, debatter väcks, så är det helt klart värt det vs att en och annan man blir kränkt.

Schyman och Carlshamre undviker kärnfrågorna | SvD

I sitt svar undviker Maria Carlshamre och Gudrun Schyman nogsamt min huvudkritik: att deras påstående om att det går att förenas i en gemensam feministisk ideologi inte håller - detta eftersom det inte finns en feministisk teori utan flera. Att Fis politiska krav visar att de står för en vänsterfeminism - vilket de förnekar.

www.svd.se/schyman-och-carlshamre-undviker-karnfragorna/av/petra-ostergren

Ett program för förändring - Socialdemokraterna

En tydlig maktstruktur är det som kallas könsmaktsordningen, den systematiska över- och underordning mellan könen som skapar ojämlika livsvillkor för kvinnor och män. Inom alla samhällsklasser är kvinnors villkor olika männens, deras genomsnittliga inkomst lägre och det obetalda arbete de utför med hem och barn mer omfattande. Starka tankemönster definierar vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Denna ordning begränsar kvinnors livsval, men den kringskär också männens utvecklingsmöjligheter. Med starka reproduktiva, sociala och politiska rättigheter kan vi tillsammans skapa ett annat och mer mänskligt samhälle, med lika rätt och lika ansvar för kvinnor och män, i familjeliv, yrkesliv och samhällsliv. Med denna grundsyn är socialdemokratin ett feministiskt parti.

www.socialdemokraterna.se/globalassets/var-politik/partiprogram-och-riktlinjer/ett-program-for-forandring_2013.pdf

Jämställdhetsfrågor ? fördjupning | Vänsterpartiet

Könsmaktsordningen

I dagens samhälle finns en ojämlik maktstruktur, en könsmaktsordning, som skapar orättvisor och diskriminering. Könsmaktsordningen genomsyrar sociala, ekonomiska och politiska strukturer och ger män som grupp omotiverat mycket makt och inflytande. Till exempel värderas kvinnors arbete lägre än mäns arbete, kvinnor har lägre löner än män och sämre position på arbetsmarknaden. Kvinnor får sämre vård än män och billigare och äldre medicin. Kvinnor får inte sina arbetsskador erkända i samma utsträckning som män. Kvinnor förväntas dessutom ta större ansvar för obetalt arbete i hemmet och omsorg om barn och äldre än män. Kvinnors asylskäl tas inte på lika stort allvar som mäns. Kvinnor utsätts mycket oftare än män för sexualiserat våld.

www.vansterpartiet.se/&p=3198

Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige ? Wikipedia

År 1996 bildades en liknande organisation, Sveriges Kvinnojourers Riksförbund (SKR) av jourer som lämnat Roks, bland annat på grund av att man inte höll med om Roks inställning till separatism. Den ideologiska skiljelinjen mellan Roks och SKR:s medlemsjourer är dock i dag inte knivskarp och flera av SKR:s jourer bedriver - precis som många av de jourer som drivs i kommunal regi - i praktiken könsseparatistisk verksamhet.

Roks har kritiserats, av bland annat från delar ur SKR, för att organisationen blivit alltmer radikalfeministisk och fientligt inställd till män. Under 1997 riktade Petra Östergren kritik mot den radikalfeminism som hon ansåg prägla ROKS som organisation. Enligt Östergren var den könsmaktsordning som Roks använder sig av som förklaringsmodell för mäns våld mot kvinnor en förenklad och otillräcklig teori.

sv.wikipedia.org/wiki/Riksorganisationen_f%C3%B6r_kvinnojourer_och_tjejjourer_i_Sverige

Utmana den radikalfeministiska våldsteorin!

Det finns starka och problematiska bindningar mellan ideologiska centra, feministisk forskning och jämställdhetspolicy i Sverige när det gäller partnermisshandel och sexuellt våld. Och till skillnad från övrig feministisk- eller genusforskning verkar just detta område vara ointaglig för poststrukturalistiska influenser, ty detta fenomen diskuteras som om det fanns en enda sanning, ett enda perspektiv och som om det dessutom var orsakat av och uppburet av en fast, statisk struktur.

Att det är just den radikalfeministiska ideologin som har det största inflytandet i frågan är inte underligt. I Sverige, USA och andra västerländer var det 1960 och 70-talets radikalfeministiska rörelse som först adresserade problemen på en mer organiserad grupp- och offentlig nivå. Det var även radikalfeminister som startade kvinno- och våldtäktsjourer och som lobbade för att få till stånd lagändringar och hjälpinstanser. De andra stora feministiska ideologierna har ägnat sig föga åt frågan.

Kännetecknande för den radikalfeministiska rörelsens början är att den utgick från "medvetandehöjande grupper", ett slags forum där kvinnor bl a kunde tala om svåra personliga erfarenhet som misshandel och sexuella övergrepp av närstående. Denna empiri analyserades därefter ur ett könsmaktsperspektiv och den radikalfeministiska teorin formulerades som i förenkling och korthet lyder: Vi lever i ett samhälle där män har makt över kvinnor. Ett uttryck för denna makt är mäns våld mot kvinnor. Men också, ett sätt för män att upprätthålla denna makt är genom våld. Med våld avses bl a partnermisshandel, våldtäkt, sexuella trakasserier, könsstympning, pornografi och prostitution, samt vissa former av sexuellt beteende.

Teorin lider av flera grundläggande problem och ett av de mest uppenbara är dess heterosexuella utgångspunkt.

[...]

Idag vet vi att mellan 25-32 % av lesbiska har varit utsatta för misshandel av en samkönad partner. Sexuella övergrepp i HBT-gruppen är vanligt förekommande, även om vi ännu inte vet omfattningen av det. Interpersonellt våld är således inte ett manligt (heterosexuellt) problem och kan inte ha mäns strukturella makt över kvinnor som primär utgångspunkt.

[...]

I  direktiven till Kvinnofridsrådet bagatelliserar man samkönad partnermisshandel och hänskjuter förklaringsmodeller till något odefinierat "annat". Man skriver att misshandel i homosexuella relationer har en annan bakgrund och dessutom inte kan likställas med det våld som män utsätter kvinnor för

[...]

Detta är problematiskt då det försvårar för HBT-personer möjlighet till hjälp och det dessutom är svårt att få till stånd adekvata lösningar när fel frågor ställs och begränsad empiri används

[...]

www.petraostergren.com/News.aspx

Utdrag ur NCK-rapport 2010:04 / ISSN 1654-7195

Genusperspektiv på att rutinmässigt tillfråga kvinnor om våld i nära relationer
 
 
Mycket forskning har tagit upp frågan om kopplingen mellan genus och våld mot kvinnor.1 Det är väl belagt att frågan om våld i nära relationer kan förstås ur ett makt- och genusperspektiv, där manlighet överordnas kvinnlighet och där utövande av våld kan bli ett sätt att konstruera manlig överordning och genusmakt
 
Enligt Connell är den högst rangordnade manligheten i västerländsk kontext den hegemoniska manligheten, vilken konstrueras som överordnad kvinnligheten, vilken i sin tur konstrueras som tillmötesgående manligheten. Detta utesluter inte att mer jämlika konstruktioner av manlighet och kvinnlighet kan skapas, men mycket tyder på att de inte tagit över rollen som den högst rankade formen av genus. Det är i den hegemoniska manligheten utövandet av våld ryms. Den hegemoniska manligheten behöver inte vara "normal" i statistisk mening (i betydelsen den vanligast förekommande), för att fungera som normerande i en viss kontext. Ett konstruktivistiskt synsätt på genus antar således att individer skapar genus i sina interaktioner. Tidigare forskning har visat att utövandet av våld kan fylla en funktion i skapandet av genus, då förmågan att utöva och ha en beredskap till våld kulturellt förknippats med hegemonisk manlighet
 
[...]

En intersektionell analys som länkar samman olika analysnivåer kan således visa hur samhällets patriarkala strukturer förstärks av rasistiska praktiker på institutionell nivå och förvärrar situationen för våldsutsatta kvinnor och barn på individnivå. Omvänt är det möjligt att lyfta fram hur det patriarkala våldet i hemmet negligeras på grund av explicita och implicita patriarkala värderingar och rasistiska föreställningar hos samhällets institutioner och myndigheter, vilka i sin tur legitimeras av vetenskapliga interventioner.8 Frågan om sexualitet i relation till konstruktionen av genus aktualiseras av ett intersektionellt perspektiv, men har även studerats särskilt inom genusforskningen. Judith Butler har beskrivit hur den så kallade "heterosexuella matrisen" normerar ett samband mellan kön, genus och sexualitet, i det att man på ett normerande sätt kan anta att en person av kvinnligt biologiskt kön uppträder och klär sig som vad vi kulturellt uppfattar som en "kvinna", det vill säga har kvinnligt genus, samtidigt som hennes sexuella begär förväntas vara riktat mot män.9 Därmed (re)produceras en heteronormativitet, det vill säga strukturer och normer som vidmakthåller heterosexualiteten som det naturliga, normala och önskvärda. Att hälso- och sjukvården reproducerar en heteronorm är tidigare belagt inom vårdforskningen.

kunskapsbanken.nck.uu.se/nckkb/nck/publik/fil/visa/261/NCK_Anamnes_www_kap11_Genusperspektiv.pdf

Mäns våld mot kvinnor - ett globalt perspektiv - Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) - Uppsala universitet

Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer existerar överallt och förekommer oberoende av kulturell och religiös tillhörighet, etnicitet, sexualitet, social tillhörighet och ålder.

[...]

Särskilt sårbara grupper

Våldet sker inom alla samhällsskikt och på alla samhällsnivåer. Men vissa grupper av kvinnor är särskilt sårbara för våld. Till dessa hör bland annat kvinnor tillhörande minoritetsgrupper, barn och ungdomar, kvinnor med funktionsnedsättning, hbtq-personer, kvinnor med missbruksproblematik och kvinnor som lever i områden där det pågår väpnade konflikter.

nck.uu.se/kunskapsbanken/amnesguider/mans-vald-mot-kvinnor-ett-globalt-perspektiv/mans-vald-mot-kvinnor---ett-globalt-perspektiv/

Det är så uppenbart att du är man.

Att du inte har upplevt hur det är att vara kvinna.

Det är ingen idé att diskutera med en priviligerad.

Att vissa män har gjort så någongång förut mot kvinnor skriver du... Att vissa män har gjort så någongång förut mot kvinnor... Jag är ledsen men jag orkar inte ens ge mig in i en debatt när du ligger på en nivå som är så långt bort. Fridens.

vår ideologi - Socialdemokraternas studieportal - ABF

Erkännande och representation
Under 1970- och 1980-talen växte kritiken mot att nästan all politik verkade vara inriktad på individer som passade in i det som ansågs vara ?en vanlig svensk?, alltså vita heterosexuella män. Erfarenheter av diskriminering, och strukturellt förtryck på grund av kön, etnisk bakgrund och sexualitet togs inte på allvar. Kraven växte på att synliggöra alla de människor 

[...]

Problemet med att den politiska dagordningen var anpassad till vita heterosexuella män ska inte underskattas. På det sättet har identitetspolitiken gett ett viktigt bidrag till socialdemokratin.

[...]

Men vad man ibland missar när man talar om identitetspolitik på det här sättet är att människor kan ha många olika ?identiteter? samtidigt. Man kan vara kvinna, arbetarklass, medborgare, villaägare, lärare, kurd, mamma, skattebetalare och svensk ? allt samtidigt. Det är kombinationen av faktorer som styr din möjlighet att påverka, din makt. Olika slags förtryckande strukturer samverkar, och förstärker varandra. Detta kallas ibland för intersektionalitet. Men det är inte ordet som är viktigt, utan insikten om de olika strukturella förtrycken, och att politiken både måste kunna synliggöra olikheter, och mobilisera breda kollektiv som kan åstadkomma samhällsförändring.

Politisk makt kräver deltagande på lika villkor
Även om vi människor är olika: vi kommer från olika platser, har olika fritidsintressen och yrken, skiljer oss från varandra genom kön och sexuell läggning och så vidare, så har vi också mycket gemensamt. Alla mår bra av att det i samhället finns tillgång till god sjukvård, bra skola och barnomsorg och värdig äldrevård. Genom fördelningspolitiska åtgärder kan vi tillsammans dela kostnaderna för det allra viktigaste. Det frigör utrymme för möjligheter för människor att ägna sina liv åt vad de brinner för. Med politik kan människor ta makten över sina egna liv. På så sätt hänger kollektivets makt ihop med individens frihet.
 

2016

www.socialdemokraterna.abf.se/Global/Socialdemokraterna/Medlemsutbildningar/Va%CC%8Ar%20ideologi_2016.pdf