Ni som valt singelskap, saknar ni nånsin kärleken?

Jag är singel i nuläget (har i själva verket alltid varit) och har väl inte precis tänkt mig något annat än att fortsätta vara det tillsvidare, och ja, det är klart jag längtar efter en kärleksrelation ibland. Men tror att det just nu är bäst att ha det som det är, eftersom jag känner att jag inte är tillräckligt psykiskt/känslomässigt stabil för att ha en kärleksrelation. Är alldeles för socialt inkompetent för att kunna ha det också för den delen.

Jag bodde själv, valfritt, under ca 4 år. Detta efter att jag separerat för tredje gången i mitt liv och lämnat sambo och hus..
Tänkte att sambolivet inte var något för mig och konstaterade att jag trivdes bättre och mådde bättre när jag levde ensam.
Jag har lite kontrollbehov, som inte märks av när jag är själv utan dyker upp när jag ska dela livet med en annan människa och känner mig "beroende" av denne samt måste ta hänsyn till denna persons vilja och åsikter om saker. Gillar att bestämma själv! Det jag saknade var bland annat att ha en naturlig person att ex åka på semester med och göra andra "parsaker". Visst kan man göra sånt med en kompis, men det kräver ändå lite mer planering och många vänner har ju partner och eller barn att ta hänsyn till. Kunde också känna mig ensam när jag var sjuk, inte för att jag ville ha någon som tog hand om mig, utan just för att ingen visste att jag låg där och var sjuk, haha!! Saknade också sex på det sättet som det bara kan vara i ett förhållande, svårt att ersätta det med en KK eller ons!

Sedan ett år tillbaks är jag nu sambo för fjärde gången, och kors i taket, så funkar det mycket bättre den här gången! Han lever också sitt eget liv mycket och vi lägger oss inte i så mycket vad den andra gör men delar ändå de viktiga bitarna med varandra! För första gången VILL jag vara sambo och känner inte längre att jag hellre skulle vilja vara själv! Så för min del handlade det nog både om rätt tillfälle, men främst rätt person!

Hur gamla är ni?

Har två nära vänner som är eviga singlar, killar runt 50. Är det kört eller finns det hopp? Det är fina killar, så synd att de är själva tycker jag.

Ca 20.

Jag tror inte att du någonsin kommer att känna dig stabil nog att ha en kärleksrelation med en sådan där "normal" kille och det finns en logisk anledning varför du känner så. Det är inte nödvändigt för dig att alltid rikta ditt fokus mot dessa, roliga på utsidan, men väldigt otrevliga att vara med i längden. En relation med en likasinnad (behöver inte vara ful som ett monster) kan däremot vara stärkande och reparerande på ett sätt som du kanske inte kan föreställa dig. Det finns ingen anledning att vänta på att någonting ska hända som aldrig kommer att hända eller ha en massa falska föreställningar om hur verkligheten ser ut i nuet.

Saknar det inte alls. Aldrig upplevt det du pratar om men funnit mig nyttjad i alla relationer. Trött på folk.