Social fobi - bitterhet. Hjälp.

Hm, det verkar som att citationstecknen blev till frågetecken. Bortse från det!

Känner verkligen med dig, önskar jag kunde hjälpa dig, men jag vet inte hur du ska göra tyvärr...Kram <3

Förstår om du tycker det är jobbigt ifall folk säger att det har oxå "lite" problem fast att de inte alls har lika omfattande problem som du, kan oxå tycka sånt är jobbigt.

Kan säga att jag för min del inte heller alls mår bra - menar inte att jag har det lika jobbigt som du eller att jag ens kan föreställa mig exakt hur tungt det måste kännas för dig - men jag har själv problem med/rädslor för att gå utanför dörren och så, och jag är även väldigt blyg och då menar jag verkligen väldigt, väldigt blyg och inte lite vanligt normalt blyg utan jag är faktiskt rentav ganska rädd för många människor. Så jag mår verkligen inte alls bra på grund av bland annat detta. Men det känns säkert ännu värre för dig!
Jag hoppas verkligen att det ordnar sig för dig på nåt sätt så att du mår bättre och kan njuta av livet! Lycka till! <3

Nej jag förstår precis vilken sorg det är. Måste kännas för jävligt.

Det låter naturligt att behöva sörja ett tag för den tid du har missat. Få ut den där sorgen och ilskan på något sätt. Låta tårarna spruta och ha sönder saker. ;) Så att det får komma ut så att du sedan, senare, kan börja se framåt. Det är nog inte bra om du fastnar i bitterhet. Då blir man så uppgiven. Bitterhet kommer hindra dig från att se framåt och se möjligheter. Fastna inte i backspegeln.

Och psykologerna kanske du behöver knuffa lite i rätt riktning. Säg att du behöver få bearbeta en sorg över det som du missat. Inte få höra att du är ung och har livet framför dig. 

Tack, det uppskattas verkligen <3

Jag var bara blyg ifrån början men sen utvecklades det till det du också känner, en onormal blyghet. Känner också en rädsla för människor så jag vet precis vad du menar. Jag hoppas att det ordnar sig för dig och dina rädslor också!

Det känns verkligen för jävligt.

Tycker också att det på något vis är naturligt att få sörja men många säger åt mig att jag kommer fastna i sorgen och då känner jag mig ännu mer ensam och missförstådd.

Kanske får börja boxas eller något för att få ut sorgen och frustrationen!

Tack för dina ord!

Detsamma, tack för att du bryr dig!

Har du fått kbt speciellt riktat mot social fobi? Det har jag!

Jag ska inte säga att livet plötsligt blev lätt som en plätt men jag kan ringa telefonsamtal utan att darra av ångest, jag har ringt släktingar och pratat i telefon utan att det har gällt något livsviktigt. Det är stort för mig.

Jag har lärt mig att det är ok (för mig) att välja bort vissa saker, inte främst för att jag är rädd utan för att jag nått min gräns i hur långt jag kan gå och inte vill bränna onödig energi.

Jag kan tänka mig att det för dig också handlar mer om att leva alls än om att leva ett helt normalt liv, du verkar till och med ha det ett snäpp värre än mig? Klarar du av syskon och föräldrar? Jag har i perioder inte ens klarat att umgås med dem utan att få hjärtklappning och ångest, har ibland låtsas att inte vara hemma. Då får jag istället dåligt samvete och ångest över det istället. Jag har dock något som jag är enormt tacksam lver och hållit mig vid liv, min sambo som jag levt med i flera år, hur han stod ut de värsta åren vet jag inte men jag har aldrig hindrat honom från att fara iväg själv och umgås med andra.

Gränsen för social fobi är ganska lågt satt kan jag tycka så några som säger att de vet hur det känns men som är ljusår friskare kan ha det ändå. Men jag känner igen känslan av att man är ensam på flera plan, även bland de som ska vara lika.

Jo, jag har gått i kbt. Hade en jättebra terapeut och gjorde väldiga framsteg, sen slutade hon efter ett par månader och då fick jag ingen ny terapeut. Har precis fått en annan psykolog att prata med men vi kör inte kbt utan psykodynamisk terapi vilket inte alls känns bra. Jag vill komma igång med kbt igen eftersom det funkade jättebra för mig.

Förstår att det är en stor grej för dig, jättebra jobbat.

Det funkar bra med syskon och föräldrar, har i perioder lite svårt för att träffa deras respektive och då får jag som du dåligt samvete.

Vad skönt att du har din sambo som stöd, det är guld värt!

Jag klarar idag av att åka buss, gå och handla och går till och med i skolan tre dagar i veckan (det var totalt omöjligt för bara några månader sen) så jag jobbar ju med min fobi varje dag. Men även fast jag gör framsteg så känner jag ändå denna bottenlösa sorg av att ha gått miste om så mycket.

Håller verkligen med om att gränsen är lågt satt. Jag har aldrig pratat med någon som haft liknande problematik som jag trots att jag pratat med folk som fått diagnosen social fobi och det får en ju att känna sig än mer isolerad och ensam.

Det är självklart för mig, jag vet hur viktigt det är med stöd. Går du i terapi eller jobbar du med dina rädslor på egen hand?

Nej, jag går inte i terapi. Och jobbar väl inte precis med mina rädslor alls överhuvudtaget, tyvärr. Skulle egentligen vilja testa nån terapi, men samtidigt vet jag inte hur jag ska klara av det, och jag är orolig över att jag ska börja må ännu sämre av det istället för bättre, jag menar ifall terapin fungerar dåligt istället för bra. Jag mår redan dåligt på så många olika sätt! ):