Nu är det ett tag sedan jag gick i 6an (jag är 31) men jag har ett gott minne. Mina lärare gjorde på liknande sätt, att de delade in oss i grupper eller par där jag alltid hamnade med killar (som jag aldrig umgicks med) och tjejkompisarna drog alltid vinstlotten och fick vara tillsammans. I efterhand har jag förstått att de använde mig för att killarna skulle jobba bättre och för att jag kunde fungera i en sådan grupp, vilket kanske inte alla gör. Nu vet jag att din situation inte ser ut på samma sätt och jag vet inte hur dina lärare tänker. Men jag kommer ihåg att jag sade ifrån till tjejerna som satt närmast mig att det gjorde mig ledsen att de alltid valde varandra när vi hade möjlighet att välja själva. Jag kommer ihåg deras förvåning för de hade inte alls tänkt på att de alltid uteslöt mig. Du kan försöka prata med din lärare om detta på en rast när ingen varken hör eller ser. Berätta hur du känner och att deras gruppfördelning gör att du hamnar mer utanför än vad du hade behövt att vara...det känns kanske obekvämt men det är värt ett försök. Lärarna har en skyldighet att lyssna på dig och det du känner är viktigt. De får betalt för att tillgodose dina behov och om de inte lyssnar så kan du alltid påpeka det!
6an är ofta en årskurs också där många (speciellt tjejer) omgrupperar sig. Jag var en av de som övergav mina tjejer och sökte mig till nya. För mig var det naturligt för vi var inte längre intresserade av att aktivera oss med samma saker och utvecklades åt olika håll. Efteråt har jag förstått att de jag övergav blev både förvirrade och ledsna över detta. Jag hade ingen aning om det och hade inte förstått att jag fortfarande var så viktig för dem när vi (enligt mig) så uppenbart hade blivit så olika. Dit jag vill komma är att dina tre tjejer kanske helt enkelt inte är medvetna om att du känner dig övergiven, utanför eller ledsen. De kanske är så uppe i sitt och tänker sig inte för. Försök att söka kontakt med dem var och en för sig om det känns svårt när de är i grupp. Ring upp någon en lördag och fråga om ni ska gå en promenad, gå hem till varandra, träffas och fika eller gå på bio bara ni två. De tre sitter inte ihop och kan vara med varandra hela tiden, så det skadar inte att försöka.
Jag vet inte hur det ser ut när du börjar sjuan, men högstadiet brukar ofta omgruppera kompisar flera gånger om. Man träffar ofta nytt folk, de gamla kompisarna träffar nytt folk och INGEN kan ta sig igenom högstadiet utan att känna sig ensam, utanför eller bortglömd någon gång. Tack och lov så förändras detta om och om igen under de tre åren och du ska se att du hittar dina personer som gör dig glad. Vänner som får dig att känna så här är egentligen inga vänner och även om just de tre tjejerna känns mest viktiga just nu så kommer de en dag att vara helt ointressanta för dig, även om det kanske inte hjälper dig just nu i den jobbiga situationen du har idag så lovar jag att det blir bättre! Jag kände mig så ensam i sjuan och större delen av 8an att jag blev sjukskriven från skolan och hade en enorm ångest. Halva 8an och hela nian var en jätte rolig tid och allt vände.
Hur är det med killarna i klassen? Oftast är de väldigt mycket lättare att umgås med än tjejer i tidig tonår/tonåren och de är mycket mer bestående och pålitliga. Tjejer är mycket elakare. Inget snack om det. Och du ska inte vara rädd för att andra ser dig som mobbad eller tror att du är mobbad. De är alldeles för upptagna av att själva inte se mobbade ut eller att försöka passa in så det behöver du inte vara orolig för.
Jag hoppas det löser sig för dig gumman. Styrkekram!
