Tankar o råd
Är en 57- årig kvinna som träffat en ny man för 2 år sen,har vuxna barn som har eget liv. En otrolig man på många sätt,har väldigt många egenskaper som jag verkligen saknade hos barnens pappa( vi har varit skilda i ca 8 år och har en bra relation. problemet med den nya mannen är att han har en psykisk sjukdom ,som barnen inte alltid kan förstå,har försökt förklara men dom är tyvärr lite trångsynta. Han kommer från Norrland och vi bodde tillsammans i Skåne tills för ett halvår sen. Han hade svårt för livet här nere då de skiljer sig en hel del gentemot norr,så han flyttade tillbaks. För o göra en lång historia kort har jag varit uppe några ggr och känner att jag mer än gärna flyttar upp dit. Talat om för mina döttrar som 25 respektive 28 år att jag om ca ett halvår kommer att flytta dit. Det var som en bomd detonerade. Svårt o återge de dom sagt men de var ingen förståelse alls.
Så nu ber jag om lite åsikter... Är det så fruktansvärt egoistiskt av mig att våga satsa på vår kärlek?? Ska jag strunta i alltsammans för att de inte passar döttrarnas tankar om hur saker o ting ska va. De har ett eget liv som jag inte lägger mig i
, yngsta dottern menade : om hon fick barn!! Var är jag då?? 160 mil bort ,, Har kanske speciellt tänk men tänker att är det de som är meningen att jag ska finnas till hands när de passar?? De tåget hoppar jag inte på. Relationen kommer att skakas om,så väl känner jag dom. Men känner att jag måste ha rätt till ett eget liv oxå