Ska det vara så här att vara förälder?

Sportlov. Barnen är hemma från fritids då jag är föräldraledig.

Sambo jobbar heltid. Tvätt i mängder. Frukost, lunch, middag, kvällsmat. Ungarna drar fram som orkaner. River i allt de får tag i, även sådant de vet att de inte får ha.

Skickar ut dem för lek men även då hittar de på sattyg eller springer ut och in. Kissnödiga, törstiga, hungriga trots att vi åt ordentlig lunch och de drack och gick på toaletten innan de gick ut.

De bråkar aldrig men är liksom så livliga att jag inte hinner eller orkar med.

Trots utflykter, lekland mm river de huset så fort vi kommer hem.

Idag fick jag nog och bestämde att vi inte skulle göra något alls. Bara vara hemma och de fick leka med varandra för jag orkade helt enkelt inte roa dem konstant samtidigt som det ska tvättas, städas och lagas lunch och middag och ta hand om ettåring. Sura miner och ljudliga protester. Gnäll över att jag kräver att de får städa undan det de river fram. Dumma mamma. Bajsmamma. Otacksamma ungjävlar.

Tycker inte att de är curlade eller bortskämda till vardags. Då är de lugna och hjälpsamma. Men så fort det blir långledigt är de som förbytta och går knappt att ha inomhus. I förskoleklass och ettan är allt så uppstyrt och strukturerat. De får mycket beröm för att de är bra kompisar, hjälpsamma, artiga och ordningssamma. Ändå kan de inte riktigt hantera att vara hemma utan samma nitiska struktur. Tänker tillbaka på när jag själv var barn. Då fick vi gå ut efter frukost och komma in till middag. Roa oss på egen hand och leka med kompisar i grannskapet. Idag törs man inte släppa ut dem på samma sätt. Önskar att jag vågade men det är trafikerade vägar och inte alltid trevligt folk i omgivningen.

Hur överlever andra dessa lov utan att få ett sammanbrott?

Det är på grund av internet som folk inte vågar skicka ut sina barn på gården.

De tror att pedofiler lurar bakom varje buske.

Det fanns säkert lika många pedofiler när vi lekte på gården på 80/90-talet som idag men numera är det mer känt idag än det var då.

Vi bor på landet en bit utanför stan. Den enda grannen vi har är en sur gammal bonde som driver åkeri så inga lekkamrater i närheten.

De som bor inne i stan har alla farit iväg under lovet.

På helgerna brukar vi inte ha så mycket planerat. Vi är hemma mycket då och har lagt en del tid på renovering där barnen varit delaktiga. Nu är alla projekt klara och det är första riktiga långledighet vi haft tillsammans utan några direkta krav på saker som måste bli gjorda, annat än det vardagliga.

Så mitt naiva jag trodde att vi skulle ha det lugnt och mysigt tillsammans.

Verkligheten var ju något annat.

Glöm att slappa i pyjamas till kl 9 och äta mysfrukost. Kl 06:30 har de stått givakt, påklädda och klara och börjat fråga vad vi ska göra idag. Den frågan har återkommit ca 372 ggr varje dag. Trots att vi precis avklarat någon aktivitet. Känner att jag på något vis misslyckats som förälder om jag fått barn som inte riktigt kan hantera när det inte händer något alls. Men framförallt känner jag mig misslyckad för att jag inte vet hur jag ska hantera deras iver och livlighet. Vill bara snabbspola till måndag om det ska fortsätta såhär. Blir jättestressad av deras tjat och hur de härjar inne. Och stress leder till irritation och då är jag inte alls den där tålmodiga mamman jag vill vara. Viker mig och ger medgivande till aktiviteter bara för att få fem minuters lugn och ro. Som nu. De sitter i badkaret med popcorn och jag välte i soffan med kaffe och en svag förhoppning om att överleva en timme till innan pappa kommer hem.