Om man inte har en diagnos

Det är klart att alla kan ha drag av bipolaritet eller autism i sin personlighet. Man kan växla kraftigt i humör tex, och/eller vara osocial och excentrisk. Det är vi många som är. Men det är ju bara när det blir i en sådan omfattning att det stör och hindrar ens vardag som man sätter en diagnos på det.

Jag har ofta råkat ut för motsatsen och i mitt yrke träffat barn/ungdomar som inte haft diagnos trots tydliga tecken. Jag minns speciellt en pojke i 15-års åldern som bara tittade i golvet,aldrig upp, inte umgicks med jämnåriga, inte talade annat än att tyst viska ja eller nej, smög fram längs väggarna. Han hade ingen diagnos för enligt föräldrarna hade BUP sagt att "alla är vi lite olika".

Jag kämpade för att han skulle få diagnos, och när han väl fick det kunde han också få hjälp och stöd från habiliteringen med strategier för hur han skulle kunna hantera diagnosen, klara vardagen bättre och träna sig i att bli mer social.

Så ja, även om vi nog alla är lite "störda" i mer eller mindre omfattning finns det såklart en poäng med att dra en gräns någonstans och säga att "detta är den och den diagnosen".

Man kan kanske göra en liknelse med fysiska fenomen. Alla har lite olika vikt, vissa är spinkiga, andra är knubbiga. Väldigt få har perfekt "mittemellanvikt", utan nästan alltid tycker folk att man borde gå upp eller ner något kilo, och har en massa åsikter om det.

Men det är först när man blir så kraftigt över- eller underviktig att det hindrar ens vardag och man får direkta medicinska symptom som det anses "sjukligt" och man sätter in medicinsk behandling som gastric bypass.

På liknande sätt är det väl med psykiatriska diagnoser. Alla kan och får ha olika personlighetsdrag, ända tills det blir ett tydligt hinder för dem själva i sin vardag. Då sätter man en diagnos, men diagnosen har som jag ser det inget egenvärde, utan syftet är just att kunna hjälpa personen hantera sin diagnos.

Klart dom gör. Så vanligt är det inte. Det är därför det är så jävla fel att forummedlemmar sitter och påstår att varenda ex och faster och mamma och kollega dom är bittra på är narcissister eller har asperger osv utan att dom vet om någon diagnos.

Man har inte problem inom diagnoakriterierna för en funktionsnedsättning eller sjukdom på en nivå som hämmar en i vardagen.

De flesta människor har inte en av de diagnoser du nämner. Och det som skiljer de som har en sjukdom/funktionsnedsättning och de som inte har det är ju just att man har svårigheter/nedsättningar inom de områden som funktionsnedsättningen/sjukdomen omfattar. I övrigt är ju en person med och utan funktionsnedsättning likadana. Det som skiljer en person som tex har diabetes från en som inte har det är att hen har "nedsättningar"/skilnader inom de kriterier som finns för just diabetes. I ävrigt skiljer sig ju inget.

Då man pratar om att ha en diagnos menar man oftast NPF diagnoser (alltså autism spektrum diagnoser, ADHD och Tourettes syndrom) det andra du nämner är psykiska sjukdomar och de finns det många av (många fler än du nämner här)

Folk pratar en himla massa och självdiagnosticerar sin omgivning, sedan samlas en viss typ av folk på sådana här forum också. Det är runt 1% som har en diagnos inom autismspektrat och 3% som har ADHD. Med psykiska sjukdomar gissar jag att det är som med fysiska sjukdomar, du känner säkert folk med diabetes, epelepsi, astma och så vidare.

Att vara psykiskt sjuk eller ha en NPF diagnos är inte personlighetsdrag utan just sjukdomar och funktionsnedsättningar.

Det är det nya sättet att säga "du är sämre än mig" tror jag.

Men jag känner till.ex att jag skulle kunna platsa in både under Borderline och ADD och ADHD

fast samtidigt inte. ADHD diagnosen när jag var yngre, var för elever som verkligen inte kunde behärska sig och fick utbrott för ingenting. Man aktade sig för de. På den nivån. ADHD idag känns som det nya "jag har svårt att fokusera i böckerna och blir stressad av allt rörigt med ljud och människor omkring mig" att det som mjuknat och sedan format ADD.

Men jag vet inte HUR mycket hinder det är för mig, då jag utåt sett inte visar mina svårigheter, så ingen märker förutom möjligtvis min partner som jag kan vara genomskinlig för.

När en läkare får veta att du vill få en utredning om diagnos, kan det hända att de någon gång svarar "nej, du har ingen diagnos" ?

Vad kan vara tydliga hinder då?

Om jag inte klarar av att arbeta heltid, är det något att diagnostiseras för t.ex?

Eller att jag glömt plattan på någon enstaka gång?

Eller att jag har dåligt minne och tycks förtränga allt mer?

Eller att jag reagerar starkt på mina känslor ibland?

Eller att jag sluta mellan att vilja vara bland människor, eller att få vara ifred?

Om jag känner att jag är som fast i barnet i mig men ändå vuxen så jag inte kan känna mig vuxen?

Undra om du hade tyckt jag behövde diagnos.

Det känns fel att en läkare bedömer också för man kanske blir stel och nervös och annorlunda just för att det är ett lite ovant tillfälle att sitta och bli scannad från topp till tå i hur du se ut och beter dig av en fullkomlig främling du bara sagt hej till sedan ska berätta alla dina personliga egenskaper till.

Men pojken kunde inte han få hjälp även utan diagnos?

En utredning går inte till så, är det en NPF utredning träffas man vid flera tillfällen 2-3 timmar åt gången, man får göra en massa tester, en intervju så vill de gärna prata med ens föräldrar. Man behöver inte berätta alla sina personliga egenskaper, man pratar bara om sina svårigheter som är relevanta för utredningen, man sitter inte och berättar om förtroliga samtal med vänner mm

Om man inte vet vad som är fel blir det svårare att bemöta, man hjälper på olika sätt om personen har Asperger än om den har en personlighetsstörning.

Man behöver inte få en diagnos för att man gjort en utredning, det skulle vara helt meningslöst att ha utredningar om man bestämt på förhand att personen kommer få en diagnos.

Tror du själv att man får en diagnos för att man glömt plattan på en gång?

Eller hur. Så trött på idioter som skriver att man kan ha drag av asperger osv. Vet inte hur många ggr jag hört folk säga att dom har ?en släng av adhd? för att dom är lite virriga, glada eller känsliga. Eller hur många ggr som vissa vill få det till att vara tex högkänslig egentligen är att ha autism.