Existerar magkänsla?

Är magkänsla något att tro på?!

Hur vet man att magkänsla har rätt?!

Om ni vill t.ex skulle vilja krama någon ni tycker väldigt mycket om. Men kanske får en känsla av att den personen inte ens vill ha något med er att göra eller bara helt enkelt inte vill krama er. Är det något att lyssna på?

Jag ville jättegärna krama en vis person. Det hade hänt någon speciellt, och jag tänkte i baktanke att jag skall nog ge personen en stor och hård kram.

Jag har kramat personen förut, och det var som om jag kom in i en känsla som jag aldrig har känt förut. Det var så varmt och skönt.

Men jag undvek, och kunde inte alls hjälpa att personen ville bara springa ifrån mig. Däremot stannade vi faktiskt kvar och pratade lite allmän diskussion.

Jag var bara så oerhörd blyg framför denna människa. Jag är inte blyg i övrig fall. Så det var väldigt speciellt för mig. Blyghet är något som jag inte känt sedan jag var tonår. Men inför henne vart jag blyg.

Jag har inga problem med att ta initiativ till kramar med människor. Bekanta så som vänner. Jag tycker kramar är trevliga. Men att krama denna människa, är verkligen något enormt för mig. Det har dock bara hänt en gång När jag av en slump såg  personen någonstans, och jag gick bara fram till personen hälsade och kramade. Vart inte alls konstigt.

Jag kan faktiskt inte hjälpa känsla av att personen vill inte ha någonting med mig att göra. Men alla gånger vi har diskuterat om saker, har det blivit utan problem. Så jag vet inte vart känslan kommer ifrån.

Men min magkänsla känns så övertygade.

Magkänsla är det någonting att lita på, existerar det?

En kompis säger till mig att det är någonting som inte finns. Men känslan känns ju så äkta, och som om jag borde lyssna på den.

Jag är lite extra ledsen, eftersom det var antagligen sista gången jag såg människan, sedan kommer jag nog inte träffa personen på väldigt, väldigt länge.

Jag skall nämligen till ett skyddad boende i en annan stad. Och kommer inte få komma tillbaka till min hemstad. Inte ens som på besök.

Så allt känns bara sorgligt och tungt.

Jag har velat ha hjälp väldigt länge.
Men nu är det nästan som om jag vill tacka nej, bara för att inte komma bort ifrån människan.

Jag kommer inte tacka nej till boendet, men jag får bara den känslan att jag vill vara kvar bara för människans skull.