Han skjuter bort mig när han har ångest

Det verkar vara vanligt att tro att man kan hjälpas åt med sina  psykiska problem med varandra. Men verkligheten är tyvärr tvärtom. Att ha psykiska innebär att man inte orkar med så mycket belastning utifrån, man har fullt upp med sina egna problem. Träffar man då på någon med liknande problem så innebär det en belastning som man inte är rustad för att orka med och det leder till att båda till slut mår sämre.

Han flyr.

Mig. För jag är inte ett lugn för honom och att behöva mig skrämmer för tänk om jag sviker?

Det kanske är samma för er?

Jag tror absolut att vi hade kunnat dämpa varandras ångest och finns stöd i varandras sällskap om vi hade det bra i övrigt, om tilliten fanns. Det har vi kunnat och han är den minst gosiga mannen som finns han gillar verkligen att ha space men trots det har han gråtit i mina armar.

De som måste hantera ångesten själva, de är rädda för sårbarheten att behöva en annan person. Det är ju jättetufft om man har massa ångest att tackla det samtidigt det ökar ångesten.

Jag blir glad att läsa att du kan hantera din ångest mha närhet, jag tror att man i slutändan mår bättre av att kunna göra så. Men alla kan inte ha närhet då, jag själv får panikångest om någon är för nära när den generella ångesten är större. Vi behöver olika sätt för att hantera situationen då den är för stor att ta in. Du verkar ju verkligen vilja hjälpa honom och respekterar att han fungerar annorlunda än du, även om det sårar. Jag förstår att det kan uppfattas mycket stötande och sårande, och jag tror att en öppen dialog kring det hela hjälper er båda. Dock vill jag vara tydlig med att du inte kan ändra på honom, han måste få hantera sin ångest på sitt sätt. Och om det är så att han är tidigt ute med sin ångestproblematik så måste han få hitta sina metoder i sin takt. Det tog mig 18 månader hos psykiatrin innan jag hittade de metoder som funkar för mig, och jag isolerar mig fortfarande från min man när det trycker på som mest.

Hoppas att mitt svar ger dig någonting och att ni snart kan hitta hur ni ska förhålla er till bådas ångestproblematik. Kram!

Jag tror du slog huvudet på spiken. Det låter som att våra situationer är väldigt lika. Han har sagt att han aldrig vänder sig till andra när han mår dåligt utan han försöker hantera det själv men att han borde ta hjälp av andra. Hans exfru blev galen på honom av denna anledning. Som sagt, ensam är inte stark. Han har också sagt att jag "skrämmer" honom. Jag är yngre än honom och han förstår inte riktigt varför jag dragits till honom, nånting sånt menar han. Och att han alltid är på sin vakt väntandes på att bra saker ska ta slut. Ett recept på misslyckande alltså! Det har definitivt krånglat till vår relation att han är en sån här undvikande personlighet.

Men finns det någon framtid för en sån här relation? Hur orkar du? Hur tänker du? När det är som värst tvivlar jag på att han bryr sig ett skvatt om mig. Jag kan känna mig rejält utnyttjad, då han blir enormt okänslig och distanserad men vill ändå ha sex (och det vill jag med för sexet är grymt och jag behöver det!) vilket jag sagt och han verkar förstå mig för stunden men sen börjar det om igen. Det går i tvåmånaderscykler ungefär och det sliter på kärlek, tålamod och hälsa. Jag vill inte att han ska känna att jag överger honom för att han är "full av problem" och inte tillräckligt "normal" men han är extremt komplicerad.

Tack för ditt välformulerade svar! Anledningen till att jag inte tror att en dialog hjälper är för att han får för tusan panik. Han upplever allt som krav tror jag. Eller är bara självupptagen, jag vet faktiskt inte. Allt handlar om honom. Jag kan säga i den mjukaste, lugnaste, mest förstående och opressande rösten (i vad jag tror är ett noga valt sammanhang) hur jag känner och han svarar med att panikartat rabbla upp allt som kommer först pga hans ansvar för jobb, barn, hem osv. Och då har jag ens aldrig försökt inkräkta på dessa områden utan är alltid väldigt förstående. Han får helt enkelt bara panik och verkar tycka det är jobbigt att jag har ett behov. Behovet ifråga kan vara ett litet sms eller ett endaste telefonsamtal någon gång. Han ringer aldrig, bara textar och nu alltmer sällan. Det kan hända att vi har sex och så fort vi är klara reser han sig upp och ska greja med annat. Helhetskänslan blir då att jag är nån gammal trasa för honom som han har för sina behov. Eller nån sorts plastdocka som ska nicka och le och inte ha behov. Bad honom om en minut tillsammans i sängen innan han skulle mata hunden men nej... jag vet att tjejer kan vara svåra och gnälliga och fjantiga men jag bad om EN minut. Det är inte mycket begärt. Inte ens det kunde han ge mig.

Jag känner att det här förstör för oss. Det går i tvåmånaderscykler där jag sluter mig i fyra veckor för att jag tappat tilliten till honom och han får mjuka upp mig med alla sina fina sidor. Sen njuter jag i två veckor och han börjar segna ner i sitt tillstånd igen och sedan följer två veckor tortyr. En gång gick det 6 veckor innan jag hörde något. Jag orkar inte med denna bergochdalbana. Jag blir tvungen att avsluta om inget förändras, vilket jag tycker är så tråkigt. Har för länge sen gjort slut med en kille som hade ångest som förstörde vår relation. Just för att jag inte kunde ändra på honom var den enda utvägen att göra slut. Jag har inget emot att männen har ångest men tyvärr har män inte samma insikt som kvinnor och söker inte hjälp i samma utsträckning utan låter relationerna bli lidande pga att de själva inte förstår sitt känsloliv. Men det är så otroligt synd!!