Jag hatar min mamma

Varför gör du inte det då? Säljer och sticker? Så kan hon anställa vem hon vill och se företaget falla.

Familjedrivna bolag behöver sannerligen inte vara någon drömtillvaro. Hur beroende är familjeföretaget av dig? Vad händer om du börjar jobba någon annanstans och ni tar in en anställd istället?

Ägarskap betyder också ansvar. Du kan inte sälja din del (hur stor är den förresten) hur som helst utan de andra ägarna får säga sitt. Men din mamma har också ansvar! Alla ska  agera för företagets bästa.
Du kan  fortfarande äga en del av företaget men jobba på annat ställe.

Vantrivs du ska  du göra något åt situationen. Livet är för kort.

Största orsaken till psykisk ohälsa förutom fel uppväxt är fel jobb. Ta dina känslor på allvar du vill inte sitta utbränd som mig och känna dig som handikappad fast du är fullt fungerande utåt.

PS. Jag tål knappt att vara under samma tak som min mamma så att arbeta med sin mamma om det inte är en bra relation, *you might as well kill yourself*

Äger hälften.

Men vet knappt vart jag skulle ta vägen och älskar det jag gör.

Helst skulle jag vilja köpa ut henne så att kag kanske en dag i framtiden faktiskt fick känna att jag vill umgås med henne på fritiden..

Håller med om att livet är för kort..

Att ha bolag inom familjen är ofta inte så dumt men se till att göra upp en arbetsfördelning. Även om ni driver firma tillsammans behöver ni ju inte göra allt tillsammans. Gör fördelningen av jobbet på sådant vis att ni kommer lite ifrån varann så att ni inte sliter på relationen så mycket.

Jag är uppväxt med en mamma som tryckt ner mig hela livet. Hon är en starkt bidragande orsak till att jag lidit av dåligt självförtroende, dålig självkänsla och extremt dålig självbild under hela mitt liv.

Jag har brutit med henne 2 gånger första gången varade det i 6 månader. Efter det blev det lite bättre under kanske 1 år och vi hade kontakt. Efter det pallade jag inte mer. Jag gick in i väggen och vägrade prata med henne på 1år. I samband med att jag gick in i väggen var det ett jävla tjat om hur synd det var om min mamma för hon hade ju minsann en hjärtinfarkt för X antal år sedan. Ja nej det är ju inte bra, men jag håller på att gå under både fysiskt och psykiskt med X antal följdproblem för att jag håller på att stressa ihjäl mig så jag skiter i om hon hade en infarkt för flera år sedan jag mår skit NU och pallar inte!

Varför blev det som det gjorde? Jag ville att jag och min mamma skulle gå i parterapi för att få en bättre förståelse för varandra och kunna få en bättre relation till varandra. Jag kände inte att detta var ett orimligt krav, men tydligen var jag dum i huvudet som trodde att hon var en psykfall eftersom det är ju det man är när man går till psykologen när tillhör min mammas generation.

Jag gick själv i terapi själv under den perioden och kom där till insikt med att jag inte kan ändra på hur hon är det ENDA jag kan påverka är hur jag hanterar det. 
Nu svarar jag bara i telefon när jag har energi att prata med henne. Ringer aldrig upp när jag inte orkar m.m.
Mina föräldrar bor 50 mil bort och det gör det hela lättare.

Mitt enda råd är försök komma till insikten att du kan omöjligt påverka henne, om hon inte utsatts för grova psykologiska påfrestningar som ung kan det finnas sjukdom i grunden (som du inte heller kan påverka). Den besvikna känslan över att dina syskonsbarn och dina syskon är viktigare är svår att komma över, men när du förlikats med denna känsla kommer detta troligen att få dig att må otroligt mycket bättre och det är en enorm frihetskänsla!

Och för i helvete köp ut henne ur företaget och satsa på dig själv, din familj och be henne dra åt helvete.
Ja hon är din mamma, men det ger henne ingen rätt att ta din energi.

Min mamma tror att bara för att hon ställer upp mycket när det gäller mina barn m.m så kan hon säga, göra och bete sig som ett svin mot mig. Det fungerar inte så!