Är inte problemet att de inte har/haft något val? Tänker att de flesta väljer att vara oskuld lika mycket som folk i allmänhet väljer att bli fattiga, feta, fula eller neurotiska. De har säkerligen en del i det själva men vet/kan/förmår kanske inte ta sig ur det?

Vad vet du om vad dessa människor gjort eller inte gjort? Även om de väljer att ventilera sin frustration här eller i hundra andra trådar på nätet så säger det egentligen ingenting om vad de gör eller inte gör i övrigt. Jag provoceras av den nuförtiden så populära valfrihetsevangelismen som du och många med dig förespråkar. Där alla är din egen lyckas och därmed också sin egen olyckas smed. Jag tror inte på att människor väljer att ha det miserabelt, möjligen kan de till viss del välja hur de tar det ( och även där är ju forskningen inne på att det styrs av genetiken som vi ju som bekant inte heller väljer). Min man har MS. Det är verkligen inget han eller jag har valt. Det är inte så jävla mycket vi kan göra åt det heller trots läkare, mediciner, arbetsterapeuter, psykologer och otaliga skiktröntgengenomgångar. Det är bara att gilla läget och det är ju lätt att säga -för den som inte behöver göra det.

Kärlek, närhet och sex är, som någon så riktigt påpekade, ingen mänsklig rättighet, men det är ändå ett basalt behov för de flesta. Jag vet inte hur det måste känns att jämt och ständigt bli ratad men kan gissa vad det gör med självkänslan. Jag kan också störa mig på konstiga resonemang skrivna av kränkta, ratade män men tänker också att de där aggressiva inläggen springer ur sorg och felriktad vrede någonstans. Ditt behov av att trycka ned dem ytterligare är däremot mer svårbegripligt. Varför väljer du det?