Mår skit, helt enkelt?

Vi kämpade med att bli gravida i ca 4år, när jag började ta hand om mig själv, asso sluta tänka på barn och började träna, äta nyttigt och må bra, även killen slutade röka och ca 1år senare och 25kg mindre så blev jag med barn!

Jag bestämde mig till sist för att leva som vanligt i så stor utsträckning som möjligt, inklusive ett glas vin till maten då och då och att äta precis vad jag ville.
Jag slutade dock röka helt, och undvek mediciner som man inte ska ta.

För oss tog det fyra år och åtta ivf:er innan det blev en graviditet. Mådde extremt dåligt, speciellt efter typ 4-5 misslyckade ivf:er eftersom jag då började tappa tron på även ivf. Hade precis samma reflektion som dig gällande tröstätning o alkohol! Var fan svårt att livskrisa big time och samtidigt leva som en himla renlevnadsmänniska!!!

Barnlösheten är den absolut värsta perioden i mitt liv. Var totalknäckt. Så tacksam att den är över. Önskar dig all lycka till TS!!!!

Sebbe-Verkligen tråkigt att du mår dåligt.

Har ni fått nån utredning för barnlösheten? Om man fått 3 missfall så kan man få göra en missfallsutredning genom Landstinget. Eller om man försökt i 12 månader utan att bli gravid så kan man få en infertilitetsutredning av Landstinget.

Så om ni inte redan fått en utredning så kontakta Kvinnokliniken på ert närmaste sjukhus ang det. Det kan vara kö och några månaders väntetid. Men ge inte upp ifall de inte skulle hitta något vid utredningen (ofta hittar de tyvärr inget för de tar för få prover) Men det finns mer och bättre hjälp på privata kliniker utomlands isåfall.

Vi blir lätt gravida men får upprepade missfall, missfallsutredningen i Sverige visade inget. Inte ens ett spermatest fick vi ta. Så då reste vi till Life clinic i Aten, Grekland och fick en bättre utredning där. Fick då veta att jag har en koagulationssjukdom och överaktivt immunförsvar som orsakar missfallen. Fick behandling med Trombyl, Fragmin, prednisolon och Intralipiddropp. Men missfall ändå. Vi reste då till AvaClinic i Riga och gjorde sperm dna fragmentationstest och det visade sig att spermierna var för dåliga. Så vi gjorde dubbeldonation med PGS (kromosomtest på embryona på dag 5).

Jag har också gjort Mensblodtest hos kliniken ivfSerum för att kolla efter dolda infektioner.

Så det finns mer hjälp att få utomlands om man kan tänka sig att resa.

Jag kan också tipsa om tråden "Vi som snart är gravida efter utredning i Aten".

Hej!

Håller helt med, vi har försökt aktivt i snart 2 år utan att lyckas alls, den pressen och stressen de innebär är fruktansvärd och man känner sig som världens ensamaste människa just för att de är inget som talas högt om.

vi började utreda oss i januari och de hittade inget fel på mig så nu väntar vi på svar för mannen som snart gått 4 veckor.

just nu är jag sjukskriven 50% för depression och allt möjligt som uppkommit pga detta och mår rent av skit.
Härligt att någon skriver om detta för har själv funderat i att starta en tråd för att se om det finns någon att prata med om sina tankar osv.

Jag tänker så här.. att man får barn förr eller senare ändå men vägen ser olika ut. Jag brukar läsa om sånna starka tjejer som i den här tråden för det ger mig hopp. Ibland får man barn sängvägen trots dåliga förutsättningar, eller efter en eller mängder ivfer, eller donationer, utredningar och behandlingar eller så adopterar man barn. Till dig som skapat tråden.. du blir mamma förr eller senare bara du inte ger upp. Mängder med kramar till dig! <3

Jag känner med dig, och känner igen mig. Jag hade verkligen ingen aning om hur jävla jobbigt allt detta med ivf skulle vara innan jag kom in i den här svängen. Det pratas ju så lite om ivf och allt vad det innebär i form av känslor och psykisk ohälsa. Vissa dagar tycker jag att det går att hantera det ok, andra dagar är som mörka hål. Och även om det inte skänker nån glädje att höra att andra också mår dåligt är det ändå en liten tröst att veta att vi inte är ensamma. <3 

Oj, hej. Vilka fina svar jag har fått. Tack alla... vi har gjort utredningen, oförklarlig barnlöshet som det så fint heter. Inne på ivf nr 2. Och mår psykiskt piss. Sjukskriven 100% ett tag tillbaka.

Det här livet är så jävla orättvist. Och det här är ?bara ? ivf 2. Börjar tänka att jag liksom kommer förlora flera år av mitt liv. Min sambo fyller 30 snart och folk börjar fråga om 30- års fest. Jag känner bara att det är ett sånt jävla misslyckande att han fyller 30 och vi har inte kommit någonstans. Och då kan vi ha 10 år kvar lätt innan vi får barn.

Jag är så arg över att folk i allmänhet inte fattar någonting och släpper så sjukt korkade kommentarer.

Ja- jag är ledsen över att vi inte kan få barn, över att det inte är härligt att ha sex längre, att jag alltid går runt beredd på dumma kommentarer, att jag inte kan ära/göra vad jag vill utan att få dåligt samvete, att vi måste spara, spara spara för säkerhets skull, att vi interna åka på längre semester, att jag är så deprimerad att jag inte kan jobba. Men jo visst-jag ska prova att slappna av. Tack.

Nu blev det så mycket gnäll men jag har en sån jävka dipp just nu. Förstår inte hur jag ska komma upp ur dippen?? Vågar inte ens äta anti-depp....

Förstår dig hundrafemtio procent... skulle kunna skrivit det där själv. Har sån ålderspanik, och ändå ska man planera kalas,kan inte ut och resa, för jag vill vara förhindrad, tacka ja till konferens? Ja, men tänk om jag tar sprutor just då... hur gör jag då med övernattningen?

Panik för spolning imorgon. Äntligen ska remissen skickas men jag som varit så orolig för detta går ner istället för upp i vikt - och väger jag inte 54kg skickas inte remissen... och här ligger jag 51,8kg lätt och vet inte vad jag ska ta mig till. Mina godisfrossor har inte gjort något på vikten uppenbart - så hur går jag upp två kg till imorgon?!

Helvete vad livet känns orättvist - och att jag är stressad över situationen kan nu kullkasta ALLT jag kämpat för i över ett år, den där jävla remissen...

Ni är i en ålder där ivf statistiken är på topp. Ni kommer inom de närmsta åren ha barn allihop.

Känner oxå igen mig. Allt känns så hopplöst. Pendlar mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Enda som alltid tagit bort stress och oro i mitt liv är träningen och nu får jag dåligt samvete när jag tränar eftersom det är det som gör att jag inte har mens och inte ägglossning och alltså inte får barn . Ingen förstår känns det som alla bara säger att det är bara att sluta träna ju men då mår jagså psykiskt dåligt! Vill pointera att det inte rör sig om någon extremträning utan bara vanlig träning ett par grr i veckan. Så hemskt att behöva välja bort något som skänker en glädje och tröst men det är väl värt att gå och må skit varje dag vill ju så oerhört gärna ha barn.

Samma här. Väger två kg för lite för ivf, och lika mycket som träningen skänker mig glädje och ork, så ger den mig dåligt samvete. Hur vet du att det är träningen som ställer till det? Och hur mycket tränar du? Jag går mycket nu, och springer 1-2ggr i veckan, och kör Crosstrainer oftast 2ggr i veckan. Inga långa 1,5mil längre, utan kanske 7-8km, en mil någon gång. Ska man dra ner ännu mer kanske...

Jag vill inte behöva välja bort det helt, men barn går först. Tror jag har svårt att välja bort det just för att jag inte ser att det skulle vara anledningen. Jag hade samma problem med mens innan jag började springa, bara att jag mådde psykiskt sämre då också...