Beklagar så er dotters bortgång <3 Jag och sambon förlorade vår son i november -2017.

Från ungefär v.18+5 så började jag få sammandragningar. Tänkte inte mer på det då men för varje vecka ökade dom gradvis. När jag var i v.23+0 så var jag hos BM och berättade att jag upplevde att sammandragningarna blev värre och värre samt att det ofta var jätteblött i bindan. Var ungefär som jag gick och småskvätte men det luktade inte kiss.

Hon sa att jag drack för mycket vatten och jade inkontinensproblem. Jag fick lämna kissprov men hon gjorde bara "sticktest". Två dagar senare fick jag störtblödning hemma och fick åka ambulans till Uppsala. Vår son levde. Min tapp var då 2.2cm. Jag blev inskriven. Detta var en lördag och jag var gravid i v.23+2. Fick höra att jag hade GBS i vaginan men ingen mer info om det. Fick inte penicillin. Blödningen hade slutat dagen efter och jag fick komma upp på BB. Tisdag (23+5) var tappen 1.9cm och kag började få ihärdiga sammandragningar. Fick bricanyl med jämna mellanrum för att lugna ner sammandragningarna. På torsdag (24+0) fick jag en blödning igen. Tappen var 0.9. Ner på förlossning med dropp. Jag fick Kåvepenin MIT GBS och Lutinus för att stärka tappen. Söndag 05.35 födde jag vår son via k.snitt då jag var öppen 3 cm. Tyvärr somnade han in 10 dagar senare pga infektion i tarmen.

Jag har läst mycket om GBS och är helt övertygad om att det var det som startade min förlossning och gjorde så Dylan kom på tok för tidigt. Men eftersom inget är ristat i sten så tänker jag inte beskylla någon. Däremot tycker jag sjukvården borde ta en mer på allvar när man kommer in och har besvär, istället för att avfärda allt.

Läkarna tror att jag kan ha försvagad livmoderhals. Men min magkänsla säger infektionen (GBS ).

Jag blev gravid 2 månader efter jag födde vår son så är nu i v.9+1. Jag är ständigt orolig men försöker slappna av. Cerklage är bestämt (snöre sätts på livmodertapp om man har/misstänker försvagad livmoderhals). Jag ska få det inopererat runt v.16.

Varje månad lämnar jag urin för odling. Det har visat sig igen att jag har GBS (har man en gång haft det har man det alltid men det är lite som herpes, det blommar upp och försvinner).

Jag är ingen förespråkare av antibiotika, jag har ätit det en gång i mitt 29åriga liv och då hade jag blodförgiftning, men nu gör jag på en kur Kåvepenin för att få bort infektionen. Hoppas den håller sig borta och inte blommar upp igen.

Jag går på extrakontroller och har redan vart på 3 vul, men det är även för att jag har blödit vid två tillfällen. Det har dock vart väldigt små blödningar som slutat tvärt efter dom kommit men oron är olidlig. Har även någon rosa flytning var tredje/fjärde dag men den kommer sen försvinner den.

Jag kan inte låta bli att tro att blödningen beror på GBSen men jag ska inte säga att det är på grund av den. Läkaren sa att det kan vara livmodern som växer och trycker sönder små små blodkärl. Går även på blodförtunnande sprutor så läkaren sa att hade jag inte tagit dom varje kväll hade man nog inte märkt av blödningen på samma sätt. Jag försöker leva ett normalt liv, gör just nu praktik på tandläkarklinik så försöker att inte stressa men när jag kommer hem så ligger jag mest och tar det lugnt. Men min magkänsla är övertygad om att det var på grund av infektionen och jag och sjukvården är nu överens om täta kontroller och ett bra stöd. Går även hos en specialist psykolog som är medicinskt kunnig om detta område.

Återigen så beklagar jag det som har hänt er, det är så fel på så många olika sätt.

Du kommer bli ordentligt bevakad nästa gång när ni är redo för ny graviditet.

Vår var inte planerad, trodde inte vinkande bli gravida så snabbt efter men tydligen så var kroppen redo.

Mina tankar går till er och jag skickar många kramar <3

Jag tycker det är skönt att få dela med sig, hade jättegärna velat att någon hade hjort damma för mig i november. Vänner är ett fantastiskt stöd men dom kommer aldrig kunna förstå vad man har gått igenom. Jag tror det är därför jag är så öppen här med vad som har hänt. Dels för att man är anonym men även för att vi alla kan förstå och relatera till varandra.

En som förstår mig är tyvärr min pappa. -99 i november fick han och min styvmor vår lillasyster (vi är fyra syskon och vår ängel var det 5.e) Tycärr somnade hon in 2 timmar efter fullgången förlossning. En infektion gjorde så hennes lungor kollapsade. Så hemskt att han fick återuppleva det scenariot via mig återigen. Det var definitivt inte lätt för honom. Fyra månader senare blev min styvmamma gravid igen och 2001 i januari kom vår andra lillasyster Matilda till världen.

Kan inte låta bli att tänka att om det fick vägen för pappa och styvmamma den gången så måste det ju gå för mig också. Så jag håller alla tummar och tår jag äger och har.

Precis som du tycker jag att vården kan ta en på allvar när man kommer och tar upp ett problem. Vad hade vart så galet att bm hade skickat iväg urinet på odling istället för att bara ta stickprov bör jag berättade om det blöta i bindan liksom? Jag försår att dom inte slår på storlarmet men allt jag beskrev stämde in på symtom till infektion och en sådan lätt sak som att hon kollat min livmodertapp när jag var där hade kanske kunnat räddat vår son. Men det får vi ju aldrig veta.

Min bm nu är jättebra! Det är på samma mödravårdscentral och när jag berättade om det scenariot så skämdes hon när hon läste vad den förra bm hade skrivit i min journal. Hon sa att så får det inte gå till utan att jag borde ha blivit rädd till att åkt upp till förlossningen.

Kan uppdatera här om min lilla resa dessa månader. Hoppas på att det blir en positiv så jag kan dela med nig om en erfarenhet som har vart jobbig och påfrestande.

Tack så mycket för dina fina ord <3

Vad jag känner igen mig i vad du skriver angående nu graviditet.

Jag blev gravid 2 månader efter jag förlöste vår son och känslorna är blandade.

Självklart är man glad åt att ens änglbarn ska få ett syskon men samtidigt så är det en psykisk terror. Jag är bara i v.10+2 och vill att dagarna , veckorna, månader bara ska flyga iväg. Har haft två ytterst små blödningar och får ljusrosa flytningar nån gång då och då och mitt hjärta brister varje gång. Har gjort tre vul hitills och allt ser bra ut. Nästa mål är kuben.

Har du mått bra i din graviditet om man bortser från att det tär på psyket?