• Hitgir­l
    Äldre 12 Mar 18:23
    3650 visningar
    13 svar
    13
    3650

    Svårt för bonusbarn o förändringen

    När jag och sambon träffades så hade han sin dotter vv. Det är ett yngre barn som är väldigt speciellt, det är inget jag säger för att hon ej är min biologiska. Utan hon är VÄLDIGT mycket och är också back i typ allt.. därmed mycket känslostormar mm mm.. hjälp av logoped o barnpsykolog har satts in samt stödpedagog, men ingen förändring.

    Hon mattar ut mig totalt men det fungerade ändå ganska bra med vv. Ibland hann man tom sakna henne lite. Eftersom hon inte är min (och kommer i ärlighetens namn heller aldrig se henne som ?min?) så passade vv mig ypperligt. Halva tiden va hon hos sin mamma, som sig bör. Sambon o hon skaffade ju henne tillsammans, och tillsammans är hon deras att vara föräldrar åt.. min roll är pappas flickvän, lilla syskonets mamma, med ett vuxenansvar och att vara snäll. Inte hennes mamma... hon har(hade) ju en .. (mamma är i livet men har spårat ur totalt)

    Så bestämde vi oss för att skaffa ett gemensamt barn, år efter vi blev tillsammans. Som höggravid ändrades allt och nu skulle plötsligt bonus bo med oss på heltid.

    Jag förstår att vår gemensamma och bonus är min sambos barn lika mycket. Jag visste också stt han hade barn när vi bör tillsammans. Så det här behöver ni inte påpeka. Vad jag däremot INTE visste är att det finns kvinnor villiga att överge sina barn och lämpa över dom på andra.

    Denna förändring har tagit hårt på mig. Jag känner mig lite ?snuvad? på den framtid vi hade planerad. Som sagt är hon ett så oerhört krävande barn, och som bonus?mamma? så var vv verkligen det ultimata. Just nu är jag så trött på henne och all dålig stämning som orsakas till följd av hennes beteenden som vi alla har svårt att hantera. Jag känner mig instängd och låst till ett liv som jag inte trodde vi skulle få. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska må bättre i att som förstagångsmamma, plötsligt ha blivit en typ av 2 barns?mamma?.. Det är oerhört svårt att göra normala saker m henne, även en handling på maxi slutar oftast m bråk o gråt (fr bonus.. för minsta lilla) jag saknar lugnet vi hade vv.. och ja, jag är medveten om att vår gemensamma m tiden också kommer ställa till med en del bus. Men det bonus gör kallar jag inte bus, utan helt enkelt bara något som gör VARJE dag väldigt svår att ta sig igenom :(

    Hur ska man acceptera att det helt enkelt ör så här livet ska se ut nu? I flera år hade vi er annorlunda... och jag tycker helt enkelt inte att denna förändringen har medfört något positivt. Eftersom hon numera alltid är här och har det humör hon har, så får man liksom ?avsmak? o hinner inte sakna henne, man tar istället alla tillfällen i akt att komma undan :/ känns som vi för husfridens skull måste dela upp oss mer än vad som är normalt. För att ens få kunna göra ?vanliga? saker utan att de ska sluta i katastrof.

    Jag visste att han hade barn innan. Men jag visste också att han delade det med en annan kvinna. Det är det jag har så svårt att acceptera - att han nu inte längre gör det!! vi skaffade ju vårt gemensamma barn för att tillsammans vara föräldrar åt det... men jag skaffade faktiskt inte bonus.... precis som det var menat att vi skulle dela på vårt barn, så trodde jag stt de skulle dela på deras barn! Nu får man mindre hjälp, känner sig som ensamstående i vissa situationer .. och får göra en hel del själv med vår gemensamma, bara för att bonus kräver så himla mycket....

    Något jsg var ok med att det skulle vara så varannan vecka. Men nu när det är vår hela sanning och liv och vv inte längre existerar så känns allt bara så tungt...

    Hon har bott heltid med oss nu i över ett halvår men jag vänjer mig inte. Istället blir jag bara mer o mer osäker på om jag orkar leva under dessa förhållanden.. :/

    Vet inte vem jag ska prata med.. vart vänder man sig för att bearbeta det här?

    Bonus blir snart 6 år..

  • Svar på tråden Svårt för bonusbarn o förändringen
  • Anonym (M)
    Äldre 12 Mar 18:37
    #1

    Har man gjort en utredning och kommit fram till vilka svårigheter barnet har? Har ni fått hjälp i hur ni ska hantera detta?

    Kan förstå att det är väldigt krävande att ha hand om ett extra krävande barn, som inte är ens eget. Men jag tänker att det enda du kan göra är att göra det bästa av situationen. Och då tänker jag att du både måste hantera dina tankar och känslor kring det hela (kanske med professionell hjälp?) och att ni måste försöka få till en bättre fungerande vardag.

    Har ni någon hjälp med avlastning av tex släktingar? Är du föräldraledig nu? Hur går barnet på förskoleklass/fritids?

  • Hitgir­l
    Äldre 12 Mar 18:47
    #2

    Hon går på dagis efter pappans arbetstider, och ja jag är föräldraledig. Men barnpsykologen (och även jag själv det sticker jag inte under stol med) säger att hon behöver dagiset och pedagogiken. Att gå hemma hade inte hjälpt henne...

    Sambons släkt ställer upp vid de få ebstaka tillfällen vi frågar... om de kan. Men aldrig, inte en enda gång har nån släkting ringt o sagt att de vill träffa henne, ta med henne ut på nåt kul eller liknande. Det är verkligen tråkigt... bonus föräldrar har båda många syskon, så gott om mostrar/fastrar/morbröder osv.. men icke. Bonus mammas släktingar hör inte av sig ALLS. Alltså verkligen inte alls. Inte ens hennes mormor o morfar.

    Vi har inte fått nån hjälp i hur vi ska hantera det, och diagnoser säger de att hon är för ung för att få. Vilket är sjukt.. borde inte sånt här tas tag i INNAN barnet börjar skolan. Något som sker nu i sensommaren. Hon kan knapp svara på vanliga frågor utan pratar tillbaka (på oerhört grammatiskt fel svenska) om något helt irrelevant som oftast inte ens rör frågan man ställt.. om hon ens känner för att svara öht. Jag tror hon har fler än en diagnos. Det vore oerhört skönt att få detta svart på vitt. Men som det verkar ska hon först behöva börja skolan, antagligen hinna bli mobbad, och hamna ännu mer back (kanske behöva gå om en klass??), innan hon får rätt hjälp. Just nu skickas hon bara runt och ibland går det ett halvår mellan kallelserna, det är riktigt sjukt hur dåligt systemet fungerar trots att man räcker ut alla händer för att få hjälp.

    Jsg behöver verkligen också prata med någon ja, men vet inte om det är vc jag ska vända mig till.. eller kanske finns det samtalskontakt via bvc...?

  • Anonym (mmm)
    Äldre 12 Mar 18:51
    #3

    Det enda jag vet är att man inte kan utgå från att det alltid kommer vara varannan vecka bara för att det var så när man mötte sin nya partner. Jag är omgift och ibland är inga barn här, ibland alla 5 men ofta någon/ett par. Fullt ös och vi är sällan ensamma, det var vi knappt ens innan vi bodde ihop då våra barnveckor inte låg likadant. Nu kommer några av barnen bo här i princip på heltid och så måste det få vara. 

    I ditt fall kompliceras det av att det äldsta barnet behöver mer hjälp + att du har ett litet barn att ha hand om också. Vad säger pappan? Jag utgå från att ni pratat om detta många gånger? Har ni provat parterapi? Hur aktiv är pappan kring äldsta barnet? 

  • Anonym (cm)
    Äldre 12 Mar 18:58
    #4

    Är detta tillfälligt eller permanent? Behöver mamman vilal upp sig? Träffar hon inte ens barnet?
    kan du ha en liten lägenhet att bo i några dagar då och då?

  • Äldre 12 Mar 18:58
    #4

    Men varför vill inte mamman ha sitt barn vv? Träffar hon någonsin flickan? Känns som att ett barn med stora behov som nu dessutom blivit sviken av sin mamma. Har du pratat med din sambo om hur du känner? När ni bor tillsammans och hon ska bo hos er måste även du få säga ditt, blir ohållbart annars.


    absolutlinan.blogg.se **~** Mamma till Engla 061227 & Elton 100916**~**
  • Hitgir­l
    Äldre 12 Mar 19:01
    #5

    Ja vi har pratat om det många ggr.. han förstår att jag tycker det är tufft och kämpigt, en stor omställning. Men det är inget som går att ändra på då mamman är olämplig som förälder numera. Vilket jag håller med om. Men det ändrar ju ändå inte det faktum att allt som över en natt förändrades, o även om jag själv anser att detta är vad som är rätt för barnet, så har vårt familjeliv blivit väldigt mycket svårare..

    Sambon är en bra o outtröttlig pappa.. men vet heller inte hur man ska komma framåt, eller hantera många av problemen som uppstår i vardagen, eftersom vi mer eller mindre inte får nån hjälp, varken fr familj eller olika sk myndigheter.. en rätt diagnos/er hade ju tex kunnat göra livet enklare, då hade man kunnat få bättre exempel på olika bemötanden o sätt att hantera olika situationer som uppstår, om de vore anpassade efter henne o hennes förutsättningar

  • Anonym (A)
    Äldre 12 Mar 19:04
    #6
    +1

    6 år är inte för tidigt för en diagnos. Ni kan dessutom ha rätt till vårdbidrag och avlastning.

  • Hitgir­l
    Äldre 12 Mar 19:05
    #7

    Mamman får enbart bevakade möten.. ringer aldrig för att prata med henne däremellan.. noll intresse o engagemang.. :(

    Det kommer bli/är permanent att det ska vara såhär..

    Ingen misshandel som ligger bakom. Bonus tycker bra om sin mamma (gråter dock aldrig nånsin efter henne). Men vill ej gå in på bakomliggande skälen..

  • Äldre 12 Mar 19:08
    #8

    Usch så svårt för er! Tycker som någon skrev att ni ska ansöka om avlastning och även ligga på hos bup för att få diagnos. Hon kanske behöver medicineras?

    Hur funkar hon på förskolan? Personalen där kanske kan vara behjälplig i remiss till bup.


    absolutlinan.blogg.se **~** Mamma till Engla 061227 & Elton 100916**~**
  • Anonym (M)
    Äldre 12 Mar 19:12
    #9
    Hitgirl skrev 2018-03-12 18:47:00 följande:

    Hon går på dagis efter pappans arbetstider, och ja jag är föräldraledig. Men barnpsykologen (och även jag själv det sticker jag inte under stol med) säger att hon behöver dagiset och pedagogiken. Att gå hemma hade inte hjälpt henne...

    Sambons släkt ställer upp vid de få ebstaka tillfällen vi frågar... om de kan. Men aldrig, inte en enda gång har nån släkting ringt o sagt att de vill träffa henne, ta med henne ut på nåt kul eller liknande. Det är verkligen tråkigt... bonus föräldrar har båda många syskon, så gott om mostrar/fastrar/morbröder osv.. men icke. Bonus mammas släktingar hör inte av sig ALLS. Alltså verkligen inte alls. Inte ens hennes mormor o morfar.

    Vi har inte fått nån hjälp i hur vi ska hantera det, och diagnoser säger de att hon är för ung för att få. Vilket är sjukt.. borde inte sånt här tas tag i INNAN barnet börjar skolan. Något som sker nu i sensommaren. Hon kan knapp svara på vanliga frågor utan pratar tillbaka (på oerhört grammatiskt fel svenska) om något helt irrelevant som oftast inte ens rör frågan man ställt.. om hon ens känner för att svara öht. Jag tror hon har fler än en diagnos. Det vore oerhört skönt att få detta svart på vitt. Men som det verkar ska hon först behöva börja skolan, antagligen hinna bli mobbad, och hamna ännu mer back (kanske behöva gå om en klass??), innan hon får rätt hjälp. Just nu skickas hon bara runt och ibland går det ett halvår mellan kallelserna, det är riktigt sjukt hur dåligt systemet fungerar trots att man räcker ut alla händer för att få hjälp.

    Jsg behöver verkligen också prata med någon ja, men vet inte om det är vc jag ska vända mig till.. eller kanske finns det samtalskontakt via bvc...?


    Ja, jag tror också att förskolan är bra för er alla i detta läge. (Jag hade mer tankar på om ni kunde utöka, om hon var hemma mer med dig tex.)

    Synd att ni inte har någon "spontan" hjälp av släktingar. Men det går ju inte tvinga på nån.

    Hur ser förskolan på hennes svårigheter? Att hon skulle vara för lite för diagnoser är ju en sanning med modifikation. Många barn utreds tidigare än så. Men jag tänker inte att det viktiga är att få just en diagnos utan snarare en sammanställning av vilka svårigheter hon har, och hur ni bäst kan hjälpa henne med detta. Och för att reda ut vad hon kan få för professionell hjälp, och även vad förskollärarna kan jobba med.

    Att vänta tills hon börjar skolan känns ju som en dålig idé. Så mycket bättre att redan ha rätt stöd på plats när skolan börjar.

    Samtalskontakt kan du få via VC, ring och prata med dem om det!
  • Anonym (Loa)
    Äldre 12 Mar 19:18
    #10

    Förstår för det första inte hur man kan välja att skaffa barn ett år in i ett förhållande där det finns ett barn med speciella behov.

  • Hitgir­l
    Äldre 12 Mar 19:20
    #11

    Jag skrev år efter, inte ett år...! Prova 4 år.

  • Hitgir­l
    Äldre 12 Mar 19:27
    #12
    Anonym (M) skrev 2018-03-12 19:12:05 följande:

    Ja, jag tror också att förskolan är bra för er alla i detta läge. (Jag hade mer tankar på om ni kunde utöka, om hon var hemma mer med dig tex.)

    Synd att ni inte har någon "spontan" hjälp av släktingar. Men det går ju inte tvinga på nån.

    Hur ser förskolan på hennes svårigheter? Att hon skulle vara för lite för diagnoser är ju en sanning med modifikation. Många barn utreds tidigare än så. Men jag tänker inte att det viktiga är att få just en diagnos utan snarare en sammanställning av vilka svårigheter hon har, och hur ni bäst kan hjälpa henne med detta. Och för att reda ut vad hon kan få för professionell hjälp, och även vad förskollärarna kan jobba med.

    Att vänta tills hon börjar skolan känns ju som en dålig idé. Så mycket bättre att redan ha rätt stöd på plats när skolan börjar.

    Samtalskontakt kan du få via VC, ring och prata med dem om det!


    Nä tyvärr kan man ju inte tvinga någon, utan bara besviket konstatera att ingen har intresset..

    Fsk har alltid varit medvetna om hennes problematik och tycker/ser precis det vi gör. Men har ändå aldrig satt in extra hjälp, utöver att hennes psykolog var där för att studera henne. Men nu ska hob få en stödpedagog vilket är bra.. och borde ha skett för längesen. Bara att nå henne på telefon, tog enligt dom, ett par månader... men nog mer brist på engagemang det där..

    Håller med dig, behöver inte vara just fastställning av diagnos. Men att få hjälp med hennes svårigheter och fastställa dom vore till väldigt stor hjälp..

    Psykologen sa att hon ännu är för liten och att hon får gå tillbaka till logopeden. Logopeden i sin tur når inte fram till henne. Så efter hon fått en ny tid där (inom ett halvår enl kallelsen!! Katastrofalt) så lär ju logoopeden skicka en ny remiss... allt går i cirklar och alla lämpar över problemen på varandra..
  • Anonym (M)
    Äldre 12 Mar 19:38
    #13
    Hitgirl skrev 2018-03-12 19:27:05 följande:

    Nä tyvärr kan man ju inte tvinga någon, utan bara besviket konstatera att ingen har intresset..

    Fsk har alltid varit medvetna om hennes problematik och tycker/ser precis det vi gör. Men har ändå aldrig satt in extra hjälp, utöver att hennes psykolog var där för att studera henne. Men nu ska hob få en stödpedagog vilket är bra.. och borde ha skett för längesen. Bara att nå henne på telefon, tog enligt dom, ett par månader... men nog mer brist på engagemang det där..

    Håller med dig, behöver inte vara just fastställning av diagnos. Men att få hjälp med hennes svårigheter och fastställa dom vore till väldigt stor hjälp..

    Psykologen sa att hon ännu är för liten och att hon får gå tillbaka till logopeden. Logopeden i sin tur når inte fram till henne. Så efter hon fått en ny tid där (inom ett halvår enl kallelsen!! Katastrofalt) så lär ju logoopeden skicka en ny remiss... allt går i cirklar och alla lämpar över problemen på varandra..


    Tycker psykologen verkar ha en lite konstig inställning. Är det via BUP? Känns ju ganska uppenbart att hon har svårigheter som inte (enbart) en logoped kan lösa. Och att då bara säga att hon är för lite känns ju rent ut oprofessionellt. Oavsett diagnos så behöver ni ju hjälp att hantera flickan. Och det kan ju inte vänta tills hon blir äldre...?

    Har ni funderat kring att söka kontaktfamilj för flickan, så att ni kan få lite regelbunden avlastning?
Svar på tråden Svårt för bonusbarn o förändringen