• Anonym (Orolig Mamma)

    Vill INTE att mitt barn ska bli ett "Varannan Vecka Barn" - Hjälp mig.

    Hej alla fina!

    Jag hoppas att ni orkar läsa!

    Jag har en dotter som är 6 1/2 år. 

    Hennes pappa vill ha henne varannan vecka. Hade kanske inte varit så konstigt om man hade haft en bra relation och bott närmre varandra än vad vi gör. Men våran relation är ganska infekterad, vilket den har varit ända sen innan dottern föddes. 
    Först av allt, anledningen till att vi separerade var för att pappan började bli väldigt kontrollerande, han skulle veta exakt var jag var, han satt ofta på mitt jobb hela dagarna för att "kolla" mig. Även fast det aldrig fanns några indikationer på att jag skulle vara otrogen, vilket jag aldrig någonsin förespråkat. 
    Jag har alltid varit den personen som "jag gör väl vad jag vill, du ska inte tala om för mig hur jag ska vara och vad jag ska göra". Tror att han tappade fattningen lite ibland och vi blev stora ovänner, det kunde vara små bagateller, som att jag glömde ringa honom på ett speciellt klockslag eller så. 
    Det slutade med att jag inte ville vara tillsammans med honom längre. 
    För att göra en lång historia kort; samma helg som jag gjorde slut med honom så umgicks jag med min kusin som också var min bästa vän. Hon kom hem till mig, vi skulle hämta pizza, pappan ser oss på byn, kör efter oss, försöker preja oss av vägen vid 3 olika tillfällen och ställen. Han besökte mig på jobbet, hotade mig, slog mig i huvudet och sa att han ville inte ha med barnet att göra för det var ändå inte hans. Kan fortfarande, än idag, inte förstå vad det var jag gjorde som fick honom att tro att jag skulle vara otrogen. Jag polisanmälde honom, det lades ner i brist på bevis, såklart..

    Tiden gick och lilla flickan kom till världen. Jag ville inte träffa pappan, dels för att jag var rädd för honom efter vad som hänt och rädd att han skulle skada dottern.
    Men fick slutligen gå med på det, eftersom det ändå är dotterns rätt att träffa sin pappa, tyvärr. Han började få ett umgänge med henne som var i ett par timmar i veckan. Det var lite hattigt, fram och tillbaka, ena veckan var det roligt, andra veckan så struntade han i att höra av sig, den tredje veckan drog han med sig halva sin släkt hem till mitt och dotterns hem, utan att fråga mig om det var okej först.
    Dottern var väl runt ett år första gången hon skulle sova hos honom. En natt. Det gick väl an. Men när det sen sattes krav på honom, då drog han sig undan. En natt i veckan skulle han ha henne, men det kunde han inte för "han har ju faktiskt ett liv också". Minns inte mycket av hur ofta han hade henne, men det var inte mycket. Sen träffade han en tjej när dottern var 2 år ca, då hörde han inte av sig på flera månader, ett halvår kanske. Inte ens ett litet sms om hur det var med henne. 
    Sen hamnade vi på samarbetssamtal, på hans begäran. Då hade han fått för sig att han skulle ha henne varannan helg. Jag hade väl inte så mycket att säga till om där, utan det bara blev så. Antar att det var tjejen han träffade som fått honom att ta lite ansvar. Kände ändå att jag kunde lita på henne. 

    Det funkade med varannan helg, vi har ju ändå bott med ca 4-5 mils avstånd så mer har ju inte gått med tanke på jobb, dagis osv. Ja, han har inte visat något intresse för att vilja ha dottern mer ändå. Aldrig. 
    Det tog slut med den här tjejen och helt plötsligt var dottern inte lika intressant längre. Det var jobbigt att hämta och lämna henne, han bråkade mycket kring det. Ville att jag skulle ta buss och tåg med henne för att lämna varannan helg, eftersom jag då inte hade någon bil. Han hade bil, jag erbjöd mig att betala bensin till honom, men det dög inte. Det slutade med samarbetssamtal igen, där vi kom fram till att det är han som ska hämta och lämna varannan helg. 

    Det har ju hänt hur mycket som helst men känner att mitt inlägg kommer bli jättelångt om jag ska få med allt. 

    För snart två år sen träffade jag en fin man. Vi bestämde oss för att flytta tillsammans i somras, vilket innebar en flytt för mig och dottern och även att hon skulle börja skolan i den nya kommunen. Vi skulle byta kommun, men avståndet mellan mig, dottern och pappan skulle ändå vara detsamma, och umgänget mellan dem två skulle absolut inte påverkas eftersom det var umgänge varannan helg ju. Erbjöd mig till och med att hämta och lämna varannan gång. 

    Men se DÅ, DÅ kom han på att han ville ha dottern varannan vecka. Vi skulle minsann inte få lov att flytta för han skulle inte skriva på några papper, han skulle flytta till vår kommun, för han hade minsann RÄTT att ha henne varannan vecka. 
    Jag blev ju jätteledsen såklart, sov inte många nätter på hela sommaren, orolig för att han skulle komma och förstöra, nu när vi äntligen fått det så bra med min nya man. 

    Jag fick ju kontakta advokat och det hela slutade i tingsrätten, där jag "vann". Han fick skriva på papper för flytt och även papper för skolan. Ska även då tillägga att dottern fick börja skolan i den "gamla" kommunen först, eftersom allting drogs ut på tiden. Istället för att han låtit oss flytta och låtit dottern börja skolan direkt i den nya kommunen, för att slippa byta och skapa den oron för henne. 
    Umgänget mellan dottern och pappan utökades till Torsdag - Måndag. 
    Vilket betyder att han nu får köra och hämta och lämna betydligt fler gånger, vilket han bråkat om mycket tidigare. 

    Han ger sig inte, han vill fortfarande ha henne varannan vecka. Trots att vi flyttat, trots att dottern själv inte vill. Nu har det startats en utredning gällande detta. Han bor alltså ca 5 mil från oss och vill ha henne varannan vecka. Han jobbar 7-16 varje vardag, vilket betyder LÅNGA dagar för dottern. Ca 6-17 i skolan den veckan hon skulle bo hos honom. 
    Hos mig blir det helt annorlunda. Nu ska jag snart vara mammaledig i lite mer än ett år, vilket betyder inget fritids alls. När jag sen ska börja jobba kommer jag jobba 50% på min sambos företag och dem timmarna jobbar jag när barnen är i skola/förskola. Kommer sen att gå in och jobba dagtid 1-2 dagar i veckan på mitt gamla jobb. Då kommer sambon att hämta och lämna barnen. Just för att dem ska slippa långa dagar och ha mer tid till annat. Alltså helt andra rutiner och helt annan livsstil. 
    Jag tycker synd om min dotter som i så fall ska behöva slussas mellan två så pass olika hem, och mest av allt, att pappan inte kan förstå sin dotters bästa. Har sagt att när hon blir lite större och kan bestämma själv var och när hon vill åka till sin pappa så får hon det. Har erbjudit honom att ha henne mer på loven, längre vistelse hos honom på sommaren. Men han struntar i det. Han ska ha rätt. Det känns inte som att han gör detta för att göra det bästa av situationen, utan mer för att han vill ha sin rätt. 

    Jag vet egentligen inte varför jag skriver detta, vill nog bara bolla lite tankar med andra som varit i liknande situationer. 

    Finns det någon här?

    Vänliga hälsningar, En Orolig Mamma.

  • Svar på tråden Vill INTE att mitt barn ska bli ett "Varannan Vecka Barn" - Hjälp mig.
  • Anonym (mor)

    Vill bara påpeka att det i många fall, sannolikt de flesta, fungerar bra för vv-barn. Våra var vv-barn från de var 3 och 8 år. Idag är de vuxna och säger att de har haft det jättebra och skulle inte velat ha det annorlunda. Vi bodde nära varann och var vänner så det var ju en bonus. Det BÄSTA med vv-livet var att flickornas pappa fick en mer framträdande roll i deras liv. Han kunde inte jobba lika mkt som förr och blev mer närvarande. Jag tycker att PAPPAN är superviktig för ett barn och jag lider med alla pappor som blir snuvade på dem av olika skäl.

  • Anonym (Du är proffs på att skapa dom!)
    Anonym (Orolig Mamma) skrev 2018-03-14 09:28:33 följande:

    Nu har vi varit ett par i 2 år om ca en månad, vi är snart 30 båda två och är båda två trygga och stabila i livet. Fast jobb, ordnad ekonomi, och nu har vi precis köpt hus tillsammans, vilket vi ska flytta in i om ca 3 veckor, och vi håller på att sälja vår lägenhet. Känner inte riktigt att jag behöver ha någon uppläxning i hur och när man skaffar barn. Jag har skaffat barn en gång med en idiot, det gör jag aldrig om, men jag älskar inte min dotter ett dugg mindre för det. Älskar henne snarare mer för att jag är rädd att hon har en pappa som inte älskar henne lika mycket som jag gör. 

    Så lägg ner dina pekpinnar är du snäll. 

    Ett barn behöver absolut båda sina föräldrar. Men min dotter träffar sin pappa regelbundet och hon pratar med honom i telefon (ja, när hon själv vill, för oftast så vill hon faktiskt inte prata med honom, för han är jobbig tycker hon). Hon protesterar ofta när hon ska dit och berättar en del för mig när hon kommer hem om hur pappa lämnar iväg henne för att fixa med annat, att han träffar tjejer hit och dit, drar med dottern till nya flickvänner, att han bara sitter med sin telefon i handen hela tiden och att han ofta blir arg på henne när hon frågar saker.

    Men det är kanske så det ska vara? 


    Självklart får du skaffa barn med hur många du vill i vilka relationer som helst! Jag tvivlar inte på att du älskar ditt barn (funderar dock på om du kanske sätter dina känslor för exet före barnets rätt men det är en annan sak)

    Jag bara motsätter mig att du skriver att du INTE vill ha varannanvecka-barn men samtidigt inte gör ett skvatt för att förhindra det. Jag tycker också att kärnfamiljen, ett hem osv är viktigt men därför så tänkte jag efter lite. Jag skaffade inte barn med varenda pojkvän utan väntade tills jag var gift med en fantastisk man och vi hade många år av felfri relation i ryggen. Och det gick/går väldigt bra.

    Du har ju gjort misstaget att skaffa barn med någon du inte kände en gång innan och nu gör det samma sak igen. DET är obegripligt för mig. Att skaffa barn med kleti och pleti är ju precis som att medvetet skapa varannanvecka-barn. Inget fel i det om man vill ha varannanvecka eller vill vara ensam. Men du vill ju inte ha det så. Varför kan du inte vänta och lära känna männen ordentligt innan ni får barn? ( kanske något att tänka på inför tredje gången)
  • Anonym (Typiskt)
    Anonym (Orolig Mamma) skrev 2018-03-13 19:29:19 följande:
    Ja, och då är det väl bättre att ha "ETT" liv med samma rutiner alla dagar om året, istället för att behöva ställa om sig till en ny vecka varje vecka.
    Men varför måste det vara just ditt liv och dina rutiner? Som andra har skrivit kan ju flickan lika gärna bo hos pappan och komma till dig varannan helg.

    Vad gäller att ställa om sig brukar det inte vara så problematiskt, barn är anpassningsbara. Dessutom behöver det inte bli så stor omställning om du och pappan sätter er ner och tillsammans går igenom vilka rutiner barnet ska ha. Ni behöver inte göra exakt likadant utan bestäm några grundläggande rutiner som vilken tid barnet senast ska vara i säng, bara godis på lördagar (om ni kör med det) o.s.v.

    Jag har många bekanta som gått skilda vägar och kör vv, Visst, de har inte alltid samma rutiner men barnen verkar inte ta skada av det. Någon kanske låter barnet vara upp till kl 20 medan en annan nattar kl. 19, ingen katastrof och inget som påverkar negativt. Ingen av mina bekanta har några problem, och ungarna anpassar sig fint till "pappalivet" vv och "mammalivet" vv.

    Jag är så less på alla sådana här trådar, mammor som desperat försöker hålla barnen från sina pappor och anser att de är den mest kämpade föräldern för att de är just mammor. Det går väldigt bra att suga ur underhåll, men att dela med sig lite av barnet är tydligen otänkbart.
  • Anonym (Typiskt)
    EnAnonumius skrev 2018-03-13 18:59:34 följande:
    "Googla själv" är inget svar som ska accepteras. Du påstår att "går emot all forskning kring särkulls barn", då är det du som ska styrka ditt påstående med.

    Länka till all denna forskning om särkullsbarn och resväg.
    Du behöver alltså en forskningsrapport för att begripa att ett barn far mer illa av dålig eller helt utebliven relation till en förälder än att åka bil?

    Vid närmare eftertanke är det inte så förvånande...
  • Anonym (Typiskt)
    Anonym (Orolig Mamma) skrev 2018-03-14 14:25:32 följande:
    Full förståelse för att man har varannan vecka om föräldrarna har en god kontakt, bor nära varandra och kan lösa problem utan konflikter. Men nu är ju inte vår situation så bra. Vår bakgrund är knagglig och vi kommer inte överens, vi har svårt för att prata med varandra överhuvudtaget egentligen.

    Vill liksom inte att min dotters vardag och rutiner bryts upp varannan vecka. Ena veckan är det långa dagar, upp tidigt och åka långt till skolan. Andra veckan korta dagar och inte mer än 5 minuter till skolan. Fasta rutiner är ju det bästa för barnet. Vill dottern bo mer hos pappa när hon är lite större får hon självklart göra det, men jag tycker fortfarande att hon är för liten för att förstå och bryta det mönstret hon har nu.

    Dessutom med den bakgrunden som finns hos oss föräldrar.
    Jag håller inte med de som skriver att du resonerar klokt, tvärtom tycker jag du är egoistisk. Dottern ska bo hos dig eftersom hon alltid har bott hos dig, vilket cirkelresonemang!  Du säger även att flickan själv säger att hon vill vara med dig; är det så konstigt om nu kontakten och umgänget med pappan varit så svajig i hela hennes liv? 

    Du och pappan har svårt att över huvud taget prata med varandra. Det är trist, men inget som inte kan fixas. Du kommer på ett eller annat sätt ha ditt ex i ditt liv eftersom er dotter är ett band mellan er. Tänk dig studentexamen, dotterns bröllop, barnbarn... Allt det där kommer ni bägge vara involverade i. Borde det då inte vara en smart idé att jobba på era kommunikationssvårigheter och försöka bygga upp en relation för din dotters skull?

    Ni är vuxna människor (förmodar jag) och ni har skapat ett liv tillsammans. Det är er förbannade skyldighet att få till ett samarbete kring den lilla flickan, för hennes skull. Visst, du tycker säkert det är jättejobbigt att ens prata med exet; och han tycker säkert det är lika jobbigt att prata med dig. Men för er dotters skull är ni skyldiga att ordna ett samarbete!
  • Anonym (Orolig Mamma)
    Anonym (Typiskt) skrev 2018-03-15 08:28:31 följande:
    Men varför måste det vara just ditt liv och dina rutiner? Som andra har skrivit kan ju flickan lika gärna bo hos pappan och komma till dig varannan helg.

    Vad gäller att ställa om sig brukar det inte vara så problematiskt, barn är anpassningsbara. Dessutom behöver det inte bli så stor omställning om du och pappan sätter er ner och tillsammans går igenom vilka rutiner barnet ska ha. Ni behöver inte göra exakt likadant utan bestäm några grundläggande rutiner som vilken tid barnet senast ska vara i säng, bara godis på lördagar (om ni kör med det) o.s.v.

    Jag har många bekanta som gått skilda vägar och kör vv, Visst, de har inte alltid samma rutiner men barnen verkar inte ta skada av det. Någon kanske låter barnet vara upp till kl 20 medan en annan nattar kl. 19, ingen katastrof och inget som påverkar negativt. Ingen av mina bekanta har några problem, och ungarna anpassar sig fint till "pappalivet" vv och "mammalivet" vv.

    Jag är så less på alla sådana här trådar, mammor som desperat försöker hålla barnen från sina pappor och anser att de är den mest kämpade föräldern för att de är just mammor. Det går väldigt bra att suga ur underhåll, men att dela med sig lite av barnet är tydligen otänkbart.
    Det är väl ganska uppenbart, eftersom hon bott hos mig hela sitt liv, inte haft kontinuerligt umgänge med pappan alltid och skulle hon dessutom ha sitt boende hos honom skulle hon behöva byta skola IGEN?! Vad är det med er människor? Läser ni bara hälften av vad som står i tråden? Dessutom vill ju inte dottern bo mer hos pappan, som jag också skrivit här i tråden! Hon säger ju otaliga gånger att hon VILL bo mer hos mamma, hon vill inte till pappa. Jag försöker OFTA påpeka att det blir kanske roligare för henne att bo mer hos pappa, att hon absolut inte ska tro att jag blir ledsen ifall hon känner att hon vill det, men hon vill definitivt inte. Ska jag tvinga henne menar du? 

    Jag försöker absolut INTE hålla min dotter från sin pappa! Men när det kommer till hennes bästa så gör jag vad jag kan. 
  • fjanten
    Anonym (Orolig Mamma) skrev 2018-03-15 09:07:31 följande:

    Det är väl ganska uppenbart, eftersom hon bott hos mig hela sitt liv, inte haft kontinuerligt umgänge med pappan alltid och skulle hon dessutom ha sitt boende hos honom skulle hon behöva byta skola IGEN?! Vad är det med er människor? Läser ni bara hälften av vad som står i tråden? Dessutom vill ju inte dottern bo mer hos pappan, som jag också skrivit här i tråden! Hon säger ju otaliga gånger att hon VILL bo mer hos mamma, hon vill inte till pappa. Jag försöker OFTA påpeka att det blir kanske roligare för henne att bo mer hos pappa, att hon absolut inte ska tro att jag blir ledsen ifall hon känner att hon vill det, men hon vill definitivt inte. Ska jag tvinga henne menar du? 

    Jag försöker absolut INTE hålla min dotter från sin pappa! Men när det kommer till hennes bästa så gör jag vad jag kan. 


    En trådstartare har alltid fel och är dum i huvudet Skitsamma vad barnet vill, hur det påverkar barnet, eller om pappan är en skit - du har fel och är en idiot pga att du är trådstartaren.

    Undrar hur svaren hade varit om pappan startade tråden och beskrev hur han var väldigt kontrollerande mot mamman, hur han har kommit in och ut i barnets liv, hur vv innebär att barnet får skitlånga dagar osv.
  • Anonym (Orolig Mamma)
    Anonym (Typiskt) skrev 2018-03-15 09:01:04 följande:
    Jag håller inte med de som skriver att du resonerar klokt, tvärtom tycker jag du är egoistisk. Dottern ska bo hos dig eftersom hon alltid har bott hos dig, vilket cirkelresonemang!  Du säger även att flickan själv säger att hon vill vara med dig; är det så konstigt om nu kontakten och umgänget med pappan varit så svajig i hela hennes liv? 

    Du och pappan har svårt att över huvud taget prata med varandra. Det är trist, men inget som inte kan fixas. Du kommer på ett eller annat sätt ha ditt ex i ditt liv eftersom er dotter är ett band mellan er. Tänk dig studentexamen, dotterns bröllop, barnbarn... Allt det där kommer ni bägge vara involverade i. Borde det då inte vara en smart idé att jobba på era kommunikationssvårigheter och försöka bygga upp en relation för din dotters skull?

    Ni är vuxna människor (förmodar jag) och ni har skapat ett liv tillsammans. Det är er förbannade skyldighet att få till ett samarbete kring den lilla flickan, för hennes skull. Visst, du tycker säkert det är jättejobbigt att ens prata med exet; och han tycker säkert det är lika jobbigt att prata med dig. Men för er dotters skull är ni skyldiga att ordna ett samarbete!
    Nej, det är kanske inte konstigt att dottern själv säger att hon vill bo mer hos mig. Det är ju här hon känner sig trygg. Men det är knappast mitt fel att umgänget med pappan varit svajig, det är ju faktiskt pappans. Det är ju han själv som struntat i att höra av sig, han som struntat i umgänget, han som betett sig illa. Men helt plötsligt ska jag gå med på varannan vecka? Nej du. 

    Ja, vi har svårt att prata med varandra för nu har han fått för sig en sak, då ska det vara så, enligt honom. Där är någon som talat om för honom att han har rätt att ha dottern varannan vecka (tror han), och då MÅSTE han bråka med mig angående det. Hade han bott närmre, FINE. Då kunde vi utökat umgänget successivt, med en dag i taget. Men inte ta varannan vecka BARA för att han ska ha sin rätt tycker han.
  • Anonym (Orolig Mamma)
    fjanten skrev 2018-03-15 09:12:46 följande:
    En trådstartare har alltid fel och är dum i huvudet Skitsamma vad barnet vill, hur det påverkar barnet, eller om pappan är en skit - du har fel och är en idiot pga att du är trådstartaren.

    Undrar hur svaren hade varit om pappan startade tråden och beskrev hur han var väldigt kontrollerande mot mamman, hur han har kommit in och ut i barnets liv, hur vv innebär att barnet får skitlånga dagar osv.
    Ja, herregud. Tänk om man kunde få lite vettiga svar istället för en massa pekpinnar på sig. 
    Ja, undrar hur tråden sett ut ifall pappan startat en tråd kring detta. Man skulle startat en bara för att se vad folk skrivit ;)
  • Anonym (Orolig Mamma)
    Anonym (Du är proffs på att skapa dom!) skrev 2018-03-15 05:52:50 följande:
    Självklart får du skaffa barn med hur många du vill i vilka relationer som helst! Jag tvivlar inte på att du älskar ditt barn (funderar dock på om du kanske sätter dina känslor för exet före barnets rätt men det är en annan sak)

    Jag bara motsätter mig att du skriver att du INTE vill ha varannanvecka-barn men samtidigt inte gör ett skvatt för att förhindra det. Jag tycker också att kärnfamiljen, ett hem osv är viktigt men därför så tänkte jag efter lite. Jag skaffade inte barn med varenda pojkvän utan väntade tills jag var gift med en fantastisk man och vi hade många år av felfri relation i ryggen. Och det gick/går väldigt bra.

    Du har ju gjort misstaget att skaffa barn med någon du inte kände en gång innan och nu gör det samma sak igen. DET är obegripligt för mig. Att skaffa barn med kleti och pleti är ju precis som att medvetet skapa varannanvecka-barn. Inget fel i det om man vill ha varannanvecka eller vill vara ensam. Men du vill ju inte ha det så. Varför kan du inte vänta och lära känna männen ordentligt innan ni får barn? ( kanske något att tänka på inför tredje gången)
    Gör inte ett skvatt för att förhindra det? Det är ju precis det jag gör. Jag vill att min dotter ska ha en lugn och trygg miljö att bo i, inte slussas mellan två hem alltid. Vem har sagt att bara för man är biologisk pappa så är man bäst för barnet? Kan du tala om det för mig? Min fästman är F*N så mycket bättre pappa till dottern än vad hennes riktiga pappa är. 
    Och vad menar du, att jag inte känner min fästman? Efter två år? Kära du. Vi har känt varandra långt innan vi blev ett par. Men såna som du bara antar en massa och drar sina egna slutsatser. Här sitter jag och är dum som ens försöker förklara mig inför en sån som dig. Det var inte ens detta tråden handlade om från början. Men så såg du ett kryphål och tänkte att HÄR ska jag komma med pekpinnar, för det är SÅ kul. 
Svar på tråden Vill INTE att mitt barn ska bli ett "Varannan Vecka Barn" - Hjälp mig.