Hjälp! Vet inte vad jag vill!

Klart jag har varit där du är.
Jag är 32 nu och börjar väl äntligen få klart för mig vad jag vill bli i framtiden.
Du får ta ett litet steg i taget och första steget bör vara att hitta ett jobb, vad som helst. "Drömjobbet" kommer långt senare. Sök till mataffärer, snabbmatsrestauranger, hotell? Det som är bra med dom jobben är att man jobbar i team, blir kompis med kollegor, blir del av en samhörighet. Den sociala biten kommer lösa sig tror jag. Du får självförtroende och växer av att ha ett jobb, vara del av ett lag, få nya arbetskamrater, så man blir automatiskt mer social kanske. Vill du verkligen inte ha arbetskamrater kring dig kanske städjobb passar bättre. Men steg ett är ju verkligen att du har en anställning (eller börjar studera) så att du inte behöver leva på bidrag.

På något sätt känner jag igen mig, men jag är egentligen inte i samma situation. Så det är väl mer att jag känner igen mig i den personligheten jag uppfattar att du har, utifrån det du har skrivit. Vissa av de sakerna du skriver stämmer även på mig och jag skulle säkert kunna hamna i samma situation!

Det svåra är bara att jag har jättesvårt för att strukturera och organisera, särskilt under stress, så städjobb är mycket svårt för mig. När jag har jobbat på industriföretag har det ändå funkat OK eftersom det alltid finns arbetskamrater att fråga, men jobbar man som städare har man stort ansvar att orientera sig i lokaler, planera städning och hålla motivationen uppe helt på eget bevåg. Jag har otroligt svårt för att skapa en egen struktur i min vardag, skolan gick ofta bra för mig då jag har ett bra läshuvud, fick bra betyg och hade ju en struktur att följa genom schema och lärare osv.

Men när jag ska skapa en sturktur och följa den helt själv blir det övermäktigt tyvärr. :( 

Jag har gjort tester hos läkare tidigare i livet som visar just svårigheter med struktur och närminne bland annat. Studier fungerar ofta bättre för mig då sådan kunskap sätter sig i långminnet.

Jag känner mig så vilsen som sagt, jag kan inte ta 'vilket jobb som helst' för jag har svårt för de mest basala egenskaper en arbetsgivare efterfrågar- Förmåga till överblick av arbetet, stresstålighet, planering och gärna 'kunna hålla många bollar i luften' vilket inte fungerar för mig. Dåligt närminne påverkar mig mycket negativt, då jag måste inte minns lika mycket som 'de flesta andra' gör. :/

Jag har iallafall pratat med vården om att få göra en ny utredning så att jag kanske kan få mer anpassad hjälp.

Har du jobb eller studerar du nu?

Är tjänstledig för studier (som jag trivs bra med!). Så jag har egentligen både och. Men jag har inget jobb jag känner att jag mår bra av, och jag är inte säker på om mina studier kommer leda mig någonstans. Känner mig ofta osäker på om jag någonsin kommer hitta ett jobb som jag klarar av och som inte drar ur all energi ut mig.
Jag känner inte att det är totalt hopplöst och på något sätt tror jag nog egentligen att jag en dag kommer hitta något som funkar för mig, jag är inte så gammal än och har egentligen inte bråttom att hitta rätt. Men jag går liksom med känslan av att jag alltid kommer vara tvungen att anpassa mitt liv så mycket efter sådant jag känner begränsar mig. Det är ganska frustrerande. Jag har ju inte "fastnat" på det sättet du har utan har nog hittills alltid haft någon form av sysselsättning (inga längre uppehåll i alla fall), men även om jag inte är i det läget nu så är jag rädd att kanske hamna där om några år om inget förändras. 

Trivdes du med industrijobbet? Är det något du kan tänka dig att fortsätta med om du får chansen? Kunde du drömma fritt om framtiden när du var yngre eller var du redan då medveten om de saker du har svårt för eller inte trivs med?

Hej! Trist att du mår som du gör men du är inte ensam om det nu ger någon tröst. Det kunde varit jag som skrivit det du skrivit för jag känner igen mig mycket i din situation och dina känslor och tankar. Jag hade själv bra betyg i skolan och jag kan mycket och är duktig om jag vill men jag har inte tron på mig själv och jag tycker det är jobbigt och det tar mycket energi av mig att vara social och prestera under stress osv. Jag har nog alltid kännt mig vilsen i mig själv och aldrig vetat vad jag vill göra eller haft några direkta mål och det har gjort mig deprimerad osv. Hör av dig på pm om du vill så kanske vi kan hjälpa och stötta varann och försöka hitta tron på oss själva och till ett bättre mående och finna en mening i livet igen. Ha det gott:)

Jag trivdes OK med industrijobbet. Men det kändes nog enkelt på ett sätt att jobba där då flera av mina familjemedlemmar har jobbat där och min pappa är fast anställd där. Det är en trygghet att personer liksom vet hur jag är, och den familj som äger det företaget är väldigt shyssta. Det fungerar även bra för mig att jobba mycket självständigt som det ofta innebär med industrijobb- man kan fokusera på att göra sina uppgifter och det sociala är sekundärt.

Det är värre med jobb som har det sociala som huvudfokus liksom. Då blir jag helt dränerad på energi. Det är så mycket att hålla reda på, men sålänge det 'sociala' med jobbet inte är i huvudfokus så brukar det gå bättre. 

Jag drömde till viss del fritt om framtiden när jag var yngre. Jag hade bra betyg i skolan, hade lätt för att få vänner (men jag var även mobbad mycket så jag hade alltid en dubbel bild av mig själv, en sida som 'passar in' och en som 'inte gör det'.)

När jag gick i åk 7-9 hade vi ett arbetssätt på skolan som innebar mycket eget arbete. Vi hade inte fasta lektioner i teoretiska ämnen, utan vi hade uppgifter i dessa vi fick välja mellan och genomföra när vi kände för det helt enkelt. Jag var väldigt motiverad och fick bra betyg i 9:an, så trots att man där skulle planera allt själv gick det bra. Men det jag hade svårt för var ju att anpassa mig till förändringar. Att minnas att vi skulle simma på idrotten, att minnas att någon lektion ställts in. Sådana saker. Jag har alltid haft en väldigt tvetydig bild av mig själv. Å ena sidan- över medel i betyg, (som jag fick kämpa mycket för att klara) å andra sidan, mobbad, otrygg, svårt för vissa saker som verkar fungera för 'de flesta'- som att planera och strukturera. 

Jag hade nog hjälp av att ha gått på en skola som var såpass fri i sitt sätt att jobba, lärarna tillät att man inte var aktiv hela tiden på lektionerna- så länge man lämnade in sina uppgifter så blev man minst godkänd. 

När jag var yngre såg mina föräldrar mycket det där jag hade svårt för med planering, struktur, att anpassa mig till oväntade ändringar, och mitt dåliga  närminne osv. 

Men för mig blev det mer och mer tydligt först när jag blev äldre och förväntades ta mer och mer eget ansvar.

Jag drömde inte särskilt fritt om framtiden. Har nog aldrig sett mig själv 'passa in' någonstans. Jag valde estetiska programmet med musikinriktning på gymnasiet för att jag gillar musik, inte för att jag trodde att 'jag passade in där'. Det gjorde jag inte heller, jag bytta skola alla 3 åren på gymnasiet.

Sista året läste jag klart på Folkhögskola, där trivdes jag bra. Fick näst högsta betyg, (3/4 på omdömesskalan) var uppskattad av andra studenter och fick även ett stipendium när jag gick ut.  

Jag har alltid känt att jag står utanför normen på något sätt, men alltid kämpat ändå för att anpassa mig till den. Mest känner jag nog att studier fungerar rätt bra för mig (generellt åtminstone över medelbetyg), men när det gäller vardagens alla måsten (med planering, med sociala aktiviteter, med människor som stör i form av ljud) så blir det övermäktigt för mig. Jag kan prestera bra om jag får tid på mig och är i en miljö där jag kan koncentrera mig och fråga om hjälp om jag glömt något. Är känslig för stress:) 

Förlåt om det är rörigt, jag försökte förklara så gott jag kan.

Nejdå, det var inte rörigt! :) 

Hur gammal är du nu?

Jag känner fortfarande igen mig i en hel del, även om många detaljer skiljer sig åt. Men till exempel det där med att alltid ha haft en dubbel bild av sig själv; jag var visserligen aldrig mobbad när jag var liten men hörde till de "töntiga" och kände alltid att jag var väldigt långt ifrån de "populära" på något sätt. Men samtidigt har jag alltid haft vänner. Så jag har liksom å ena sidan haft ett nedvärderande sätt att se på mig själv, å andra sidan alltid vetat att jag duger som jag är. Dessutom har jag nog i stort sett alltid varit ganska välfungerande utåt sett, men jag har länge känt mig annorlunda och att det har funnits saker hos mig som jag har haft svårt för men som samhället liksom förväntar sig att man ska klara av. Som att fixa det sociala i alla situationer. Det är inte så att jag inte alls fixar det (tvärtom kan andra säga att jag är bra med människor), men det är i många fall ganska ångestladdat för mig och allting faller sig liksom inte lika naturligt som jag tycker att det verkar göra för andra. 

Jag vet inte om jag direkt har något tips att ge dig eftersom jag själv är rätt osäker i min egen situation, och jag har ännu inte jättemycket erfarenhet av "vuxenlivet". Men spontant känner jag bara: acceptera att det känns jobbigt (inte som i att det borde få vara så, men som i att det verkligen är okej för det är inte ditt fel (men det vet du nog redan)!), pressa dig inte till något liv som känns för jobbigt utan försök bara att ge dig själv de bästa förutsättningarna för att klara av vardagen där du är just nu!
Tycker du att det känns svårt att göra saker du tycker är roliga i vardagen? Tror annars att det är väldigt bra att hitta de där små sakerna som man gillar att göra. Det behöver ju inte vara någon stor hobby, men något litet bara. Glädjen i vardagen måste ju inte komma just från jobb. I mitt eget fall känner jag att det nog är bättre att fokusera på att hitta ett jobb som inte tar min energi och ork, för att sedan kunna ha en fritid som ger mig glädje istället. 

Nu är jag 28 år. Jag har valt nu att ta hjälp av vården, (kurator och utredning för ev. diagnos) mest för att kunna visa att jag har en anledning till att jag inte passar in i normen så att jag slipper alla som tjatar på mig och frågar vad jag gör och vad jag vill göra i framtiden. Jag vet ärligt talat inte det. Jag vill bara må bra, det är det jag vet. 
Det är sant, jag måste försöka acceptera mig själv så som jag är helt enkelt.

Jag har hobbies, och det är att sjunga, och att spela gitarr och så. Gillar även språk och inredning.

Men jag sjunger bara själv, jag skulle vilja hitta en hobby som jag kan dela med andra människor, men då måste hobbyn vara så intressant att jag inte blir helt dränerad på energi av att umgås med andra. :) 

Jag skulle helst ha ett jobb där jag slipper träffa andra människor, typ jobba med att skriva eller något. Men det är svårt att hitta sådana jobb. 

Oavsett känner jag mer hopp inför framtiden nu när jag har haft ett första möte med kuratorn, och kanske snart ska få börja med en utredning.
Och så tänker jag att jag måste påminna mig själv om att inte stressa fram beslut om vad jag vill göra. Jag tror jag måste försöka satsa på att trivas bättre i vardagen och släppa känslan av att jag inte 'presterar nog' (vilket är svårt.) 

Hej TS! Om du vill får du gärna skicka ett PM till mig. Jag skulle gärna skriva något till dig men är inte så bekväm med att skriva på ett öppet forum som detta. :) 

Vad bra att du har tagit hjälp av vården, hoppas att du får bra stöd därifrån som funkar för dig!