En pappa som väljer bort sina barn.

Du kommer inte att få andra svar I den här tråden.

Du kan INTE skylla på barnet att det blev så här! Det är INTE hennes fel. Att du inte kan se det är skrämmande.

Och att du förnekar dina barn och så fruktansvärt hemskt, vet inte ens vad jag ska säga om det.

Har skrivit förut, men nu med rätt rubrik, varför jag väljer bort barnen!

Vi hade en vårdnadstvis som på gick länge,gällande våra två tjejer (A 10 år och S 8 år)
Allt hade fungerat perfekt under flera år, delat umgänge.

Sedan hände något underligt, barnens beteende förändrades och jag bemötes av att ena barnet A sa: "jag vill välja själv när jag ska vara med dig"

Det blev A:s vilja, hon kom inte medans S fortsatte komma, hon ville fortsätta komma fast mamman kunde sitta med A i famnen och berätta att A inte ville komma, för att sedan fråga S om hon vill åka,S jag vill åka till pappa.
Mitt och S umgänge fortsatte, vi hitta på massor av saker, jag har mycket god ekonomi,Givetvis börja S berätta till A vad vi gjorde och sakerna hon fick, A blev mer lessen när jag kom och hämtade S, hon sluta hälsa och såg allmänt lessen ut när vi for.
Efter några månader stoppar ex allt umgänge, S får inte komma för det skadar A.
Tingsrätten många månader efter, domaren startar upp umgänget, först helg som ökas över tiden till nästan halvtid, han ser inget som pekar på att jag är en sämre förälder.
Efter ett halvår får jag samtal från soc , nu stoppas umgänget igen, larm från skolan att A faller i skolan, hon faller i egna tankar, hon har svår med inlärning, hon undviker vuxna personer.
Känner hur soc anklagar mig direkt i telefon, blir en ny utredning, en jag aldrig gått igenom berättar handläggaren, 
Jag berättar allt och frågar om det bara beror på mig, soc svarar inte på frågan, men påpekar att det är viktigt att lyssna på barnens vilja och uppleverser.

Utredningen drar ut på tiden, jag får inte träffa A eller S något, från första samtal tills utredningen är klar så har det nu hunnit gå 8 månader, soc drog över tiden från rek utredningstid med drygt 2 månader.

Under utredningen fortsätter jag jobba med mitt företag, en dag tar vi en kaffe på Statoil , På väg ut till företagsbilen hör jag A och S ropa pappa,pappa, jag tittar dit, ser att mitt ex tar tag i dom och föser in dom i bilen igen, dom får inte komma fram o hälsa. På kvällen kände jag hur jag blev mer förtvivlad över allt med barnen.

När jag gick ut med kompisar kunde människor helt plötsligt säga, jag vet vem du är, ingen fara med det, men när det händer för 10 gången på några månader så börjar självkänslan brytas ner.
Tar en ledighet och far ner åt landet, på väg hem hamnar vi bakom en lastbil med släp, hojen framför viker ut först, men stannar upp bakom lastbilen, han tittat på mig, okey en player ser jag, vi är i vänster filen och för att sedan ge allt, vi passerar lastbilens front och jag ser polisen tar radar, polis mannen jätte glad, 176 kmt, jag kör en extrem sport bil,R1 försvann i fjärran stannade inte, efter lite prat om dom tog mig eller mc som bara låg någon meter framför kom vi överens, 145 kmt, på 110 väg, blev 1 månad med överklagning,.
Men en kväll under spärr tiden tar jag bilen till Ica, klockan är nästan 23 en torsdag kväll, ser ingen jag känner, har ca 900 m till affären, direkt på morgonen ringer en kompis, hör att du tog bilen igår?, jag oj Umeå är verkligen en lite stad.

Börjar avsluta mina jobb och packar flyttlastet,jag köpte en tomt i den nya staden jag var till, som det är i Umeå gör att jag inte kan bo kvar.
Bygger mitt drömhus, tar två år, först får jag vara sjukskriven några månader för depression, läkaren umgås med din familj och träna, prata även med psykolog och fick antidepressiva tabletter.

Vad är rätt och fel?

Efter att jag bott in mig i den nya staden träffar jag en ny, jag berättar inget om barnen, hon har barn i samma ålder som mina tjejer, hennes barn har frågat ifall jag har barn, nej har jag sagt,

Ska jag berätta att dom valt bort mig?Det var inte mitt val och avsäga mig rätten om mitt föräldraansvar, dom skulle inte förstå.

I Februari i år ringde mobilen, det var mina tjejer som ringde, vi prata i 1,5 timme, dom berätta att att dom inte trodde det skulle bli såhär? dom berätta att dom bet kompisar fara förbi huset jag bodde i, bara för att titta, dom berätta att dom byggt ett staket och gjort om infarten, ändrat på buskar, att dom saknar kompisarna dom var med när dom var hos mig, att mamma hade lovat dom att hon skulle ringa till dom så dom kunde leka igen.

Dom fråga varför jag inte varit på deras skolavslutningar, Lussia, eller födelsedagar., det har gått 4 år sedan jag såg dom sist. Oj så tungt samtal, mysigt men fullt av sorg, vid frågan varför jag flyttat så svara jag att det var A:s val, hon har valt det själv, berätta hur lessen jag blev.

Det är inte mitt val att jag inte kan uppmärksamma skolavslutningar, Lussia ,födelsedagar,utvecklingssamtal.Jag får inte natta dom mer,skjutsa dom till något, eller ens stötta,trösta, undra eller fråga något.
Vi får helt enkelt ingen naturlig plats i varandras liv.

Berätta att allt var sålt, deras cyklar, ja allt. jag var tvungen, kan inte inreda rum åt dom när jag inte får träffa dom.

Mina tjejer är totalt ute lämnade åt sin enda förälder,dom dela hennes värderinga,humor och vanor, mamman hade inte ens i närheten berättat vad som verkligen hänt, efter att hon fått reda på samtalet så skicka hon värdens äckligaste sms.

A och S ville vi skulle träffas, mamma hade visat på kartan vart jag bodde och att jag flyttat ifrån dom, som dom nu vet varför jag flytta.Den riktiga sanningen.

Frågan jag ställde mig är nu när dom vill träffas är?

Hur ska det umgänget se ut?har dom blivit människor jag tycker om?får dom mig att må bra?Ska vi fira storhelger tillsammans?kommer frågan upp varför jag flyttat/lämna dom, ska jag påminna dom om det egna valet?, inte säkert det är det rätta alternativet.
För att få en bra relation måste man ställa upp för varandra,sträcka ut en hand, men om jag upplever relationen som olustig och jag fylls av dåligt samvete, är det inte då en inbillad plikt att man måste umgås? 

Att välja bort dom får naturligtvis konsekvenser,men dom kan vara många gånger lättare och bära än att ständigt leva med dåligt samvete.(förklaring längre ner)

VARFÖR FÖRNEKELSEN att jag har barn,varför berättar jag inget om dom i min nya stad? nya familj.

Som förälder har man bara en chans,får jag hela mina barns uppväxt på mig att skapa en en god relation med mina barn så man kan lyckas , men får man inte chansen och då blir konsekvenserna till att misslyckas större när dom snart är vuxna.

Varför vet ingen i min nya stad om tjejerna?

Varför ska jag ifrågasättas varför jag inte träffar mina barn?
När den självklara sanningen är att en förälder bara ska älska sina barn oavsett vad!!!!
Varför ska jag leva med den frågan när jag inget kan göra, jag har en konstig förmåga att dra uppmärksamhet till mig.
Jag bygger mitt hus i all ensamhet, far ner till bygghandeln, tar en kaffe och pratar med folk, efter en stund, är det du som bygger där?, det byggs flera hundra hus i staden jag bor i, hur kan dom snappa upp mitt?visst den är jävligt speciell och arkitektritad. men ändå?
Nu i veckan så knackar det på dörren vid kl 10, jag öppnar där står brevbäraren?
Har jag skotta dåligt tänkte jag, eller har han ett paket?
Det han frågar är : jag måste bara veta historien hur den där bilen hamnat här?
Han pekar på firmabilen, jag kör ännu samma loggor jag kör i Umeå, min bank tyckte helt klart du inte ska byta loggor, med dina rekommendationer på nätet kan du inte byta logga, då får du börja om.
Jag berätta varför men med en annan historia, inget om tjejerna, han är det du?
som han visste vem jag var, han berätta att han flyttat från Umeå för 18 år sedan, men brukar fara upp en gång per år.Inte säkert han visste något om mig, men om företaget.

När jag blev sjukskriven fundera jag på mitt liv, är det värt o leva, ska jag pocka ut mina miljoner i kontanter och ge till nära anhöriga, läkaren tvekade inte en sekund på sjukskriva mig, min psykolog lärde mig hur jag hantera positiva negativa människor, jag hade en svår väg tillbaka, är så glad inget vet vad jag gått igenom, jag slipper frågor, jag hittar tillbaka, det tunga vara att tjejerna hörde av sig, men efter mitt ex sms, så förstod jag finns inget som ändras hos henne, hon var glad jag flyttat, hon håna om soc, hon är själv kurator och jobbar med dom dagligen, jag förstår att hon kommer fortsätta kriga, fortsätta ge tjejerna fel information, vad som hänt, därför är jag glad, jag inte berättat om dom i min nya stad.Hon är förundrad över att jag för det jag ger hennes tjejer,,leka o umgås få dom o känna en närhet och omsorg , en kärlek fast det inte är mina barn,ja om hon bara visste  ,,,ingen vet att jag får en ny chans i livet., blev att jag blockera tjejerna så dom inte kan ringa, inte bara för min skull utan för att mamman har så negativ inställning, varför utsätta tjejerna för något, bättre dom får tro på mamman än att veta hela sanningen. Barn kan välja själva enligt lag, barnens vilja och rätt, bedömningen om mognad är hur tydligt ett barn uttrycker sig i samband med omständigheter, vare sig det är med påverkan från mamman eller eget val,men så är historien här,därför får aldrig A eller S träffa sin pappa igen. 
Därför flyttar pappor ifrån, även om historien är riktigt ner kortad, så finns den nu på nätet,en pappa som väljer bort sina barn.