Min tonåring älskar mig, eller?

De ringer dig när de har skadat sig och vill att man ska vara på sjukhuset, helst direkt.

De ringer flera gånger till arbetet för att fråga om sådana där triviala saker om var finns smöret, brödet, vad blir det till middag

Sextiotalisten: Ja! ?

Haha, senast jag sa till tonårssonen att jag älskar honom svarade han: "ja, men det vet jag" . Det är liksom det man får, det innefattade "right back at you"(förstod jag på hans tonfall och min)  men han sa det inte . 

Haha! Precis! Man får lägga till lite själv.

Och frågetecknet i kommentaren ovan skulle vara: <3

Mer på liknande tema:

denveligamodern.blogg.se/2018/may/nar-kommer-den-tiden-da-man-ater-igen-forstar-att-uppskatta-sina-foraldrar.html

Min tonårsdotter vill ännu att pappa flätar hennes långa vackra hår till en s k sovfläta efter hon borstat tänderna. Efteråt får jag en snabb liten godnattkram.

Hon hade kunnat strunta i det eller göra det själv..

Haha härlig tråd. Ni får plötsligt tonåringar att verka något charmiga ;) ser mina syskonbarn framför mig i mycket. Själv får jag vänta ett tag (två söner på vardera 4 år och 6 månader.)

Jag tror att det är väldigt individuellt. I min familj så oavsett ålder har vi alltid visat att vi uppskattar varandra och älskar varandra. Vi säger det dagligen till varandra. Jag har aldrig haft några "svårigheter" i yngre tonåren (är 17 nu, fyller 18 år imorgon) att berätta för min familj att jag älskar dom. Det har ingen av mina systrar haft. Men vi har alltid som sagt varit mån om att berätta för varandra att vi älskar varandra och att vi uppskattar varandra. 

När jag själv var tonåring tänkte jag inte så mycket på mina föräldrar. Vi hade en väldigt bra relation (har alltid haft) men mitt huvud var nog rätt fyllt av kompisar, pojkvänner etc. Hemma såg jag som nåt självklart, att de fanns där och var schyssta föräldrar, men inte var det så att jag funderade så mycket på att de kanske skulle bli glada om jag sa att jag älskade dem. Om de sa det till mig så blev jag lite besvärad, tyckte de var lite fåniga sådär  . När jag hade flyttat hemifrån försvann den känslan. Det verkar rätt vanligt. 

Eller så behöver man inte säga det stup i kvarten. Vi vet att vi älskar varandra här hemma, vi behöver inte säga det till varandra hela tiden.
Sonen hade blivit vansinnig om jag höll på så.

Nej det sa jag inte heller. Det enda jag skrev var hur vi i vår familj gör. Vi vet också att vi älskar varandra och tycker därför om att säga/skriva det till varandra. Vi alla är olika.

Jag tänkte så här angående konflikter med tonåringar.

denveligamodern.blogg.se/2018/june/tonaringar-hemma-ett-par-tips-for-konflikthantering.html

Jag tänkte så här angående konflikter med tonåringar.

denveligamodern.blogg.se/2018/june/tonaringar-hemma-ett-par-tips-for-konflikthantering.html

Angående kärleken. Kanske är det svåraste med ungarnas tonårstid att de faktiskt frigör sig. Att det aldrig blir som förr igen. Det ska inte bli det heller.

denveligamodern.blogg.se/2018/june/nar-kommer-jag-att-forsta-att-de-aldrig-blir-sma-igen-jag-har-i-alla-fall-en-hamnd-i-bakfickan.html