Bli gravid efter missfall följas åt

Fy så jobbigt. Försöker ni få första barnet? Är själv rädd att det ska dröja innan man blir gravid igen. Håller tummarna att det snart går vägen för er! I vilken vecka var du i?

Hej allihop! (Förlåt för väldigt lång text)

Kände att jag behövde skriva av mig lite och tyckte denna grupp passade mig..

jag och min sambo har försökt få till första barnet sen juli 2017. Vi blev äntligen gravida nu i Januari. Men det slutade tyvärr i missfall i vecka 7-8. Det var otroligt jobbigt men kände ändå att det var bättre att det hände så tidigt än att man skulle fått reda på det senare.

Har ändå känt att jag har kunnat hantera det rätt bra, men nu börjar det bli riktigt jobbigt!

Det är såå många i vår omgivning som blir gravida nu, känns som nästan alla går ut med att dom är gravida just nu. Och många som ska ha då vi var beräknade..

Men inte nog med det så berättade min sambos bror och hans tjej att dom var gravida igår, och dom måste blivit gravida när vi fick missfall.

Jag försökte verkligen hålla emot tårarna och vara glad för deras skull men fick gå in på toan och bara gråta sönder! (Inte berättat för någon om vårt missfall)

Och när vi åkte hem så bröt båda ihop! Längtar så tills det är vår tur igen! Trodde aldrig att detta skulle vara så jobbigt.. :( och tyckte det blev jobbigare med alla som blir gravida efter att vi fick missfall..

Som jag har gått och tänkt på detta som ni pratar om... Har jag gått och blivit en hemsk människa efter vårat missfall?

Varför kan jag inte känna glädje när halva Sverige går ut med att de ska ha barn? Precis då när vi var beräknade..

Jag känner att jag blir mer och mer ledsen...

Jag fick missfall den 8 januari och då var jag i v 10. 9+4. Hade en liten blödning men alla jag rådfrågade sa till mig att det är så vanligt så oroa dig inte. Dagen efter så fick jag åka in till sjukhuset för jag kände att allt inte var som det skulle.. Det visade sig att min bebbe var död i magen...

Har inte någon som jag kan prata med riktigt för alla säger bara " det går bättre nästa gång" " det var väl inte menat nu då" "upp på hästen igen"

Ja.. Det kanske det det blir.. Men är det någon som känner såhär?? Dessa tankar som snurrar hela tiden.. Ingen glädje.

Har väntat å väntat på att min mens skulle komma tillbaka och för 4 dagar sedan så gjorde den ÄNTLIGEN det..

En liten lycka kände jag då inom mig.

Förlåt för långt inlägg.. Hoppas ni kan hjälpa mig att hitta tillbaka till den goa och glada tjej som jag egentligen är..

Kram till er!

Jag har själv inte erfarenhet av utredning eftersom vi inte försökt så länge än. Jag förstår det som att upp till 1 år innan man blir gravid ses som normalt. Vet inte hur det räknas om man fått missfall om man börjar räkna om då eller. Borde vara möjligt att göra utredning i alla fall om man är orolig, ev privat? Hur länge hade ni försökt innan ni blev gravida. Om det totalt blir mer än ett år hade jag nog personligen valt att kolla upp.. Det skadar ju aldrig och man kanske blir lugnare när man vet att det undersöks? Inte mycket till hjälp men mina funderingar

Fick missfall för lite mer än 2 veckor sedan och fortfarande ingen Äl. Har dessutom blivit förkyld så vet inte om jag ska lita helt på tempen (NC). Ligger precis på gränsen för min normaltemp och nu har jag börjat få spänningar, stickningar och nästan som mensvärk i magen.

Är det Äl på g, mens på g eller något som har att göra med missfallet? När borde mensen komma igång och när bör man kolla upp om det inte gör det?

Känns som att tiden går så långsamt när man bara vill få nästa chans till ett barn =( Läst i flera trådar om folk som blir gravida direkt efter missfall. Men sån tur verkar man inte ha.

Känns skönt att känna igen sig i det som alla skriver om. Tack för att ni delar med er <3

Det sägs ju att det ska räcka med varannan dag. När jag blev gravid med min dotter låg vi varje dag runt äl. Förra gången jag blev gravid och fick missfall låg vi bara en dag.

Vi försöker pricka in varje eller iaf varannan dag runt äl. Var svårt nu efter mf när man inte visste när det skulle komma igång igen. Sen är det ju såklart vad vi känner för och vi ska ju vara hemma samtidigt ;) När vi plussade innan mf så hann vi bara få till det 3 och 4 dagar innan äl och dagen efter. Jag var iväg hela helgen och vi har trötta på måndagen. Ändå tog det sig.

Varför börjar man inbilla sig symtom? Tycker jag känner efter alldeles för mkt men kan inte låta bli. Tror jag känner av metallsmak i munnen eller det känns annorlunda på något sätt. Mer salivproduktion typ. Men det kanske beror på förkylningen som jag haft? Gahh. Hatar att gå och vänta, hoppas och sen bli besviken. Försöker tänka att det inte blivit något nu direkt men kan inte låta bli att hoppas!