"Förbjudna känslor"

Gravid i v 7, planerat och väldigt efterlängtat. Har längtat efter barn länge och känner mig sjukt färdig med vårt liv utan barn..

Så till det som skaver. Fram till förra veckan har jag inte känt något och mått som vanligt men i början av denna veckan började jag må illa från och till (har ej kräkts som tur är) och är helt slut, skulle kunna somna ståendes på jobb typ. Har nu ångest över hur jag överhuvudtaget ska orka jobba hela nästa vecka :/

Börjar tvivla på om jag tycker det är värt att "låna" ut min kropp under 9mån+ och behöva må dåligt och avstå en massa goda saker. Blir så sjukt låg när jag inte känner igen mig själv. Känner inte alls dom här varma, mysiga känslorna alla andra verkar ha som gör att man står ut med allt möjligt för det är ju ett litet mirakel som händer där inne. Får givetvis sjukt dåligt samvete när jag känner såhär..

Jobbar som sjuksköterska och har jobbat inom gynekologi/KK akut i 4år varpå jag träffat många kvinnor i tidig graviditet med komplikationer/missfall mm varpå jag första veckan från + i princip utgick ifrån att jag skulle få missfall (är forfarande väldigt inställd på det) och har därför inte heller vågat känna någon större glädje och förväntan ännu :(

Börjar också oroa mig över anknytning, förlossningsdepression mm för att jag känner såhär.

Har en bakgrund med ångest/panikångest/nedstämdhet sedan tidigare men har mått väldigt bra det senaste året.

Någon mer med dessa tankar? Någon som fått barn tidigare som känner igen sig?

Behöver lite pepp ????

Har tid för hälsosamtal hos bm imorgon och har världens finaste sambo som finns där i vått och torrt och som jag kan prata med.