Fler barn???

Jag har många syskon och är så tacksam för det.

Jag känner igen mig i det du beskriver och tänker inte skaffa något mer barn pga ålder och att jag också har ett syskon som jag har noll kontakt med.
Barn måste känna sig välkomna för sin egen skull känner jag, inte för att det behövdes ett syskon.

Längtar just nu inte alls efter fler barn men om jag ändrar mig så skulle det eventuellt passa att försöka bli gravid nästa år. Då blir det minst fyra år mellan barnen och ja det är ju som det är. Men jag tänker vänta och se om jag faktiskt ser fram emot att bli gravid igen, annars blir det inga syskon. Vi är själva inte ovänner med våra syskon men inte nära heller.

De skäl du nämner som för dig talar emot, tycker jag inte du behöver oroa dig för alls. Har massor av vänner som fått friska barn efter 40 och ingen enda som fått något sjukt barn. Historiskt innan p-medlens tid, var det mer regel än undantag att få barn efter 40.Risken är förhöjd för genetiska fel, men från mycket låga nivåer, så då blir risken inte särskilt hög ändå, om ni inte har det ärftligt. De allra flesta embryon med genetiska fel spontanaborterar dessutom.

Syskonrelationen påverkas väldigt mycket av barnens respektive relation till föräldrarna och hur föräldrarna hanterar barnen. Annars skulle ju alla ensambarn vara lyckliga och alla med syskon olyckliga, och så är det ju inte. Ert barn är dessutom tillräckligt stort för att ha fått er odelade uppmärksamhet under de viktigaste åren. (Boktips för föräldrar till syskon är Siblings without rivalry, och Peaceful parents, happy siblings.)

Jag tycker du kan lägga just dessa faktorer helt åt sidan. Och utan dem, känna efter om ni vill ha ett till barn. Orkar ni, har ni tid och råd? Har ni lyckats väl med relationen och anknytningen till ert äldsta barn? Hur mår ert barn som ni har?

Tänker lite på det du skrev om åldersskillnaden. Jag tror att mycket handlar om hur dina föräldrar behandlade er.
Det är lika med min syster och mig, vi har idag väldig sporadisk kontakt. Det anser jag vara mina föräldrars fel. Trots att de inte var elaka eller gjorde skillnad på oss (trots 4 år mellan) så gjorde de inget för att vi skulle vara vänner eller ha någon relation till varandra.
Idag har jag "inget behov" av en syster trots vi har en hel del gemensamma parametrar i våra liv.

Men om ni gör familj och alla delaktiga så tror jag att det blir annorlunda. Det är iaf så jag försöker här hemma.

Det är som att jag skulle ha kunnat skriva det här. Vi har ett barn som närmar sig 4,5, som tog oerhört lång tid att få till. Jag närmar mig 40 och funderar på syskon.
Både jag och maken är dock nära våra syskon (våra föräldrar däremot är det inte) och för mig finns det just nu bara två skäl att försöka få ett barn till.
? Att mitt barn ska få ett syskon.
? Att jag vet att min man egentligen vill ha ett barn till.

Jag däremot är inte alls sugen. Jag vill inte vara gravid, vill inte föda, vill inte amma, vill inte ha en bebis. Jag tycker att vi har det bra nu och vill inte förstöra det.
Jag älskar mitt barn mer än allt och jag vill inte missa den tid vi har tillsammans. Och jag känner att jag uppskattar den tiden mer och mer ju längre bort vi kommer från bebisstadiet.
Jag vill inte sluta jobba. Jag vill att vi ska ha råd att resa till makens hemland och att vi båda ska ha tid till annat än familjeliv.

Jag är dessutom otroligt rädd att jag inte ska kunna älska ett nytt barn lika mycket. Vi kämpade så hårt och så länge för att få vårt första barn. Jag hade gett upp, planerat för ett liv utan barn och börjat känna mig ok med det. Oavsett vad vi bestämmer finns det inte en chans att jag gör om den resan som det var. Ska vi försöka blir det mer av ett ?blir det så blir det? försök.

Om jag ska ha ett barn till vill jag vilja det. Jag vill att det barnet ska vara lika efterlängtat som det första. Jag lusläser berättelser/trådar om lyckliga ensambarn och försöker samtidigt uppbåda bebislängt när jag träffar släktingars och vänners små nyfödda. Än så länge finns det inget alls.

Fick första barnet vid 28, insåg ganska snabbt att jag inte ville ha tätt mellan barnen, tyckte bebistiden var jobbig nog med ett barn. Hade också jobbig graviditet med foglossning och jobbig förlossning. Satt in en hormonspiral när sonen var några månader gammal och tänkte att 5 år nog blir lagom tid mellan barnen.... Åren gick och sonen fyllde 5 och bebissuget lyste med sin frånvaro. Så jag tog ut spiralen och började men minipiller. Sambon började hinta lite smått att det kunde vara roligt med ett syskon men tjatade absolut inte. Jag försökte uppbåda bebislängtan så gott jag kunde men inte förrän sonen fyllde 8 (!) kom suget och det med besked! Slutade med minipiller och 3 månader senare var jag gravid. Det blev 9 år och 20 dagar mellan syskonen. Skulle precis fylla 38 när lillasyster föddes. Är så nöjd nu, sonen är stor och självgående och älskar sin lillasyster. Men hade inte bebissuget kommit hade han förblivit ensambarn, och det hade också blivit bra. Tycker att alla barn ska vara efterlängtade för sin egen skull.