Ångest och oro för livsförändringar

Det kommer att ordna sig <3

Ta varje dag som den kommer och tänk inte på framtiden. Livet är ändå bra just nu. Din morfar lever, du har ett liv i dig. Du skulle inte varit på lantstället just nu ändå. Lev i stunden, inte i framtiden. Får du en ångestattack så tänk på det som finns runt omkring dig just nu. Vad hör du? Vad ser du? Vad känner du lukten av? Se hur många saker du kan hitta på varje fråga. Låt tankarna på framtiden komma och gå men fäst ingen uppmärksamhet på dem. Ta en chokladbit och känn smaken sprida sig i munnen, ta en promenad i skogen och titta på solen som strilar genom träden, känn hur frisk luften är. Färglägg en teckning och fokusera på att hitta spännande nyanser.

Livet förändras hela tiden men allt behöver inte komma samtidigt. Du behöver inte hantera det som inte behöver hanteras nu. Bara slappna av och lev i stunden.

Det är inget konstigt att du önskar att du vore ett barn när du faktiskt har ett barn inuti dig. Ta hand om dig själv som barn också och låt den vuxna du säga till du som barn att det kommer bli okej :)

Sluta tänk på vad saker innebär och känn istället hur de är. När du får träffa din bebis så upplev så mycket du kan. En bebis - Din bebis. Lukta på honom, titta hur han rör på munnen, känn på de små händerna. Det andra är inte viktigt då. Hur det kommer vara i framtiden, vad det innebär att få en bebis eller något av det andra är inte viktigt i den stunden. Bara det som finns där just då.

Jag hoppas det hjälper :) Jag tycker också det är jobbigt med förändringar och tycker detta hjälper mig.

Man blir jättetrött av lergigan förresten så det är nog därför du är trött.

Tack så mycket för ditt svar <3 skönt att höra från någon som också har svårt för förändringar. Jag vet rent logiskt hur jag borde göra. Det är bara så svårt att omsätta det i verkligheten när det känns som att hopplösheten är på väg att ta över. Jag känner mig som Pippi Långstrump som vill ta krumilurpiller, stanna tiden eller något samtidigt som jag bara vill att graviditeten ska vara över.

Hej där!

Det låter ju normalt, men förstås väldigt jobbigt. Det är ju en stor omställning att vänta och få barn och jag känner igen känsligheten. Allt som händer omkring en kan få så stora proportioner.

Jag tror att du skulle kunna vara hjälpt av att prata med någon, kurator eller psykolog. Pysa ventilen. Släppa ut allt som krånglar i dig och fö lite sorteringshjälp. Men du kan också testa gravidyoga eller lyssna på avslappningsövningar. Finns flera på Spotify exempelvis. Då kan du öva dig på att hitta ett tryggt inre rum. En mental plats att ta dig till när omvärlden blir lite för kaotisk. Och såna övningar är bra att ha med sig in i förlossningen också.

Och prata med din man, säg vad du är rädd för, var liten tillsammans med honom och ge honom en chans att stötta dig. Ibland brukar jag be min partner om att få ligga i hans knä, som ett barn, och gråta. Och då klappar han på mig, stryker mig över håret och säger saker som att han är där, att han ser mig, att det kommer bli bra och att han finns för mig. Väldigt helande.

När jag var gravid med första barnet hade jag ångest och panikattacker från vecka 30 till vecka 36-37 kanske. Jag gick till psykolog på mvc, men tyckte inte det hjälpte, fick mina "utbrott" ändå och inget kunde stoppa det. Det som hjälpte var tiden, till slut la det sig helt enkelt. Det var hemskt när jag var mitt i det, men det gick över och det kommer det göra för dig med, även om det inte känns så just nu.

Jag har också tidigare haft såna perioder, bland annat när jag träffade killen som nu är min man, antagligen för att jag visste att han var den jag skulle gifta mig med och det blev allvar = stor livsförändring. Nu är jag gravid med andra barnet och är nu i vecka 31, snart 32. Har varit orolig att samma sak ska hända igen, men dels har jag sonen och så jobbar jag heltid, så jag har inte hunnit känna efter så mycket heller tror jag. Försök hålla dig sysselsatt, gå ut och gå när du känner att det börjar bli jobbigt. Det är tyvärr det enda tipset jag har att komma med. Hoppas att det börjar ge med sig snart! Många kramar!