gravid, tvångstankar och elak man
Hej!
Jag behöver skriv av mig lite och höra vad ni andra tycker om detta. Det är nämligen så att jag är gravid och lider av psykisk ohälsa- ångest, oro och tvångstankar. Detta har jag haft även innan graviditeten och jag går även hos psykolog på samtal.
Tvångstankarna, oron och ångesten har förvärrats nu under graviditeten, vilket har gjort att min man helt tagit avstånd från mig. Han är arg och förbannad på mig för att jag har min psykiska ohälsa, trots satt jag försökt förklara för honom att jag mår sämre ju mer han stöter bort mig. Han har inte rört vid mig eller magen sedan jag blev gravid (ärvi v. 26) och han bryr sig inte alls om mig då jag får ont i fogar och rygg. Får alltså ingen massage eller sympati på något vis. Trots mina onda ben tycker han gott att jag kan gå eller cykla han ta bilen då vi ska på olika håll. Problemet är bara att det gör för ont i ben och rygg när det handlar om längre sträckor.
Ett annat exempel då han skiter fullständigt i mig är om vi är i affärer och handlar och jag ber honom bära korgen för att jag tycker den börjar bli tung. Då himlar han stort med ögonen (och jag blir lika ledsen varje gång)
Är vi ute och promenerar med vår dotter och jag plötsligt sackar efter och får ont ser han inte ens åt mitt håll utan travar snabbt på. Jag hade gärna önskat att han kanske stannade upp och gav en stöttande arm eller liknande, men det kan jag bara drömma om... vilket jag även gör.
Jag drömmer ofta om hur det vore att ha en man som tog på magen, ville känna sparkarna, tyckte jag va fin med min mage, att han va stolt över mig att jag bär hans barn, mån och omhändertagande etc.
Jag känner en enorm sorg över att bli behandlad såhär! Jag kan heller inte rå för min psykiska ohälsa, men tar ansvar för den och går och får hjälp. När jag får ångest och känner oro eller ledsenhet vägrar han trösta mig utan svarar bara med ilska. På något vis känns det som att jag blir dubbelt bestraffad då, dels har jag fått en psykisk sjukdom och dels blir jag bannad för den av min man.
Visst kan jag förstå att det kan vara svårt att leva med någon med psykisk ohälsa, men att bli arg på den drabbade hjälper ju föga.. Drabbas någon av en fysisk sjukdom så blir man knappast arg eller skuldbelägger personen för det.
Oj, detta blev lång-tack för att du tog dig tid att läsa!
Vad hade du gjort i min situation? Lämnat eller stannat kvar?
Har du upplevt liknande?
Kan tillägga att jag mår väldigt dåligt i vår relation, att ständigt bli ignorerad och inte få någon kärlek gör ont i både hjärta och själ. Jag är väldigt känslig och behöver mycket kärlek, men får det aldrig längre av min man sedan jag drabbades av psykisk ohälsa.