Vad har jag för fel?

Ditt problem är svårt att sia om men du mår inte bra..
Oroa sig för allt det funkar inte..

Jag har hört från många som fått barn att man blivit nojjig, själv är jag nojjig utan att ha barn.. Har du varit såhär innan du fick barn? har du kollat med en psykolog,  t ex GAD kanske? ständig oro.. eller så är du kanske bara orolig av dig? Hur var din  uppväxt t ex.. 

 

I min uppväxt sa mamma att jag alltid var sjuk så det har gjort att jag på senare år blivit smått hypokondrisk.. 

 

jag själv är också en väldigt orolig person, oroar mig för det mesta, tar enorm energi.. försöker få bukt med problemet men det är inte de lättaste.

Problemet med den typ av oro du beskriver är att du grubblar för mycket. Det kan låta hårt och du tänker kanske "no shit", men hör här. Grubblar gör man för att man vill lösa ett problem, man vill hitta svar, men det finns inte svar på allt och då startar grubblerier fulla av ångestladdade tankar. Du måste komma till insikt att framtiden är oviss. Så är det för alla och det kommer aldrig att vara på något annat sätt. Sedan måste du lära dig leva med det. Tänk dig det absolut värsta du kan komma på i dina grubblerier. Ja, din man kanske lämnar dig och det kanske är helt och hållet ditt fel. Du kanske går i personlig konkurs. Du kanske rent av kommer att misslyckas som vuxen. Eller vad du nu är rädd för. Så. Där är det. Möjligheten finns och bara framtiden kan utvisa om det blir så. Försök inte på något sätt att trösta dig nu, du får inte tänka på att din man faktiskt säger att han älskar dig eller berätta om dina tankar för någon. Bara lev med dem. Inte så trevligt? Nej det är inte meningen heller. Förhoppningsvis är det så pass obehagligt att du slutar grubbla. Det är viktigt att förstå att det som får dig att fortsätta är all tröst du ger dig genom att tänka tröstande tankar eller bli tröstad av andra. Det är inget fel att peppa sig själv ibland men det får inte gå så långt att det förstärker ett ångestskapande tankemönster som det har gjort i ditt fall. En sak ska du i alla fall veta. Det är inget fel på dig för att du känner så här, det betyder bara att du är människa.

Hur gammal är du, Tiffany? Jag känner igen mig i det du skriver. Vad gör du för att försöka få bukt med din oro, har du kanske något tips att dela med dig av?