Forum Adopterad/vuxen - Adoption
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Råd sökes ang olyckliga tonåringar

    Lör 21 apr 2018 11:49 Läst 3766 gånger Totalt 9 svar
    Lör 21 apr 2018 11:49

    Jag är pappa till två adopterade tonåringar. Familjen har länge på min sida varit ordentlig medelklass - akademisk, inga skilsmässor, ingen kriminalitet, rätt gott om pengar, små bekymmer.

    Kvinnan, modern, jag var gift med i 23 år hade lite annan bakgrund, men rätt normal. Vi byggde upp ett tryggt, glatt, kärleksfullt och vackert hem till våren 2015, då tonårspojken greps av polis första gången. Skolan hade gått dåligt ett tag, han brydde sig inte. Bråk om läxor hemma. Efter ett mindre bråk gick pojken till Socialen och anmälde sin pappa.

    Hans mamma hade några år varit stressad på jobbet (ineffektivt administrativt arbete på misskött landsting) med ständigt knattrande på sin laptop om kvällarna samt blivit alltmer mobilberoende. Hon var alltmer ointresserad av socialt externt umgänge eller samtal/samliv med mig. Jag pysslade med lite allt möjligt och umgicks med kompisar. 

    Socialen undersökte och la ner utredningen. Men familjen rämnade, mamman ville inte pojken skulle känna skuld alls, hon bestämde att hon ville skiljas och ha hälften av pengarna. Under samtalen hos teraputer vid Socialen hade hon och pojken knappt sagt något. Jag var ensam att försöka försona, förhandla, gå vidare. De bara teg.

    Under ett halvår föröskte jag vänta ut, fjäska, böna, be om förlåtelser (för vad?), låtsas som inget osv, gråta - men beslutet var omöjligt att rubba. Intensivt sorgligt avvecklades hemmet, såldes och vi flyttade. Smutsig elak bodelning. Aldrig har någon gjort mig så illa någonsin, min son och min f.d. älskade hustru. Hon slöt sig inåt och vägrade prata om det inte var hennes raseriutbrott.

    Nu bor de själva och skolan går allt sämre med skolk och betygen F, fler polisingripanden, dömd för stöld till samhällstjänst, cannabis, Exhustrun isolerar sig, oroar sig, jobbar och tränar samt hatar mig bittert (för vad?) och skickar elaka brev till min  och hennes släkt där hon trasslar in sig i olika hat-detaljer. Detta har fortsatt i snart två år. Hon är så arg. Hon har olämpligt pratat med tonårssonen som med en väninna (hon har inga) så att han också är arg på pappa så ofta han kan, han vägrar ha kontakt med mig, trots utsträckta händer från min sida varje vecka. Nu har han någon sorts samtal med terapeut via Socialen men han har dissat skolkuratorn.

    Jag hittade ny kvinna och insåg då att det nov ar jag som var alldeles normal på alla områden, jag fick självförtroendet tillbaka och vill ju gärna att främst min stackars strulige, olycklige tonråspojke ska må bättre. Men jag kommer ju inte åt honom, han undviker ju all kontakt, och han klarar inte att prata och formulera sin situation, känslor, vilja eller hopp om framtid. Han är bara tyst.

    Jag låter exhustrun hantera sig själv som hon vill och ju önskat och jag har återkommande inbjudningar och vänliga pappasignaler till pojken.

    (Men jag börjar också försiktigt och lite skamset tycka att det är skönt att vara utan den tråkiga, gränslösa exhustrun och vad värre är - min superotrevliga struliga tonårspojke, skulle han komma in i mitt liv nu skulle han sannolikt sabba min nya familj samt min fina relation till hans lillasyster. Han skulle ta så mycket plats med sitt mörker...)

    Jag skäms och är häpen över att det kunde gå så här illa så fort...

    Gör jag rätt nu som bara avvaktar pojkens utveckling, sköter jobb och nya familjen och har bra relation med pojkens lillasyster varannan vecka?

  • Mån 30 apr 2018 10:44 #1
    Uppdatering ny viktigt händelse! Tonårssonen, min fine pojke, kom plötsligt förbi sent i fredags kväll. Vi kramades mycket. Han var lite låg, sa att han inte ville att vi skulle sura mer, det var onödigt. Han var vänlig men pratade med väldig förortsdialekt, hade kriminell svart mjukisklädsel med svart mössa på inomhus, han fingrade på mobilen oavbrutet oavbrutet, han petade på syrran så hon pep massor och han hade svårt att avsluta och gå hem runt midnatt när vi andra skulle lägga oss..

    Jag var kramgo tillbaka och så glad, men jag tog inte upp planering och tider eller någonting förutom semester på landet i sommar (han var positiv) och att vi kunde röja pojkrummet ihop så han kan bo där. Jag röjde det hjälpligt dagen efter själv, men garderoberna kvarstår. 

    Skolan har hört av sig, han riskerar F i nästan alla ämnen. Han har svårt att fatta beslut nu om framtiden. Jag har skrivit och bett skolan om hjälp.

    Jag är så lättad och hjärteglad men har ju nu nästan fått min korkade exhustrus problem på halsen - pojken tar ju all energi från oss genom att han tar så mycket plats och utrymme från oss andra - beter sig som han vill, ljuger och slarvar. Vågar jag ens ge honom husnyckel framöver? Hur ska jag reagera när han bryter mot alla enkla husregler? Svårt.

    Jag kommer att vara mycket mycket försiktig med att släppa in honom i mitt vardagsliv igen. Älskar honom som en pappa ska men han har svikit och faktiskt huggit mig i ryggen så mycket. Utan hans elakheter hade jag haft all min trygghet kvar och alla arvepengar som exhustrun nu tagit hälften av. Han förstod nog bara delvis när han var 15 år men han har genomgående ett personlighetsdrag att bara berätta för dig den bild som han tror du vill ha. Sedan sviker han bakom ryggen.

    Skilsmässan är antagligen ett ämne som är för svårt att förstå och en för stor skuld för honom att bära. Han anar den kanske ändå. Han kan numera knappt prata eller skriva ord korrekt eller göra meningar så analys är omöjligt. Tankar och reflektioner framåt eller bakåt i tiden fungerar inte. Det låter konstigt men så är det. Han har jobbat aktivt för att nedmontera allt jag står för. Han vill och kan leva enligt den småkriminella förortsimagen.

    Jag kan alltså inte få honom att förstå skilsmässan ur annat perspektiv än att den har hänt, vi surade på varann och nu är det över. All kraft kommer att gå till att se till att han går till skolan eller sover om natten. Han slöar helst med luren dygnet runt. Jag avvaktar honom. Skönt att han slutat sura efter 23 månader (otroligt långsint... svårt att haja). Så skönt nu. Lättad. En sten har fallit från hjärtat.
  • Anonym (Adopt­erad)
    Visa endast
    Mån 30 apr 2018 20:17 #2 +1

    Se till att han får träffa andra vuxna adopterade

    Män. Det är svårt att hitta sin roll som vit svensk när man de fakto inte ser ut som en sådan. Och svårt att relatera till sina föräldrar. Han behöver hitta ett sammanhang. Det är svårt att växa upp i ett samhälle och alltid stå utanför.

  • Ons 2 maj 2018 11:12 #3
    Anonym (Adopterad) skrev 2018-04-30 20:17:11 följande:

    Se till att han får träffa andra vuxna adopterade

    Män. Det är svårt att hitta sin roll som vit svensk när man de fakto inte ser ut som en sådan. Och svårt att relatera till sina föräldrar. Han behöver hitta ett sammanhang. Det är svårt att växa upp i ett samhälle och alltid stå utanför.


    Tack snäll för tankar och insikter. Jag förstår så gott jag kan. Min pojke har träffat andra utlandsadopterade några gånger per år sedan han var liten och han har ju en syster som är i samma situation. De andra har dock valt dubbel identitet - dvs både svensk men även nyfikna på sitt etniska ursprung.

    Det gör mig ledsen och frustrerad att vi blir så insorterade i vårt samhälle utifrån vårt yttre, men jag förstår att det måste vi förhålla oss till. Tyvärr.

    Min pojke verkar inte ha valt sin etniska ursprungsidentitet utan istället valt någon sorts svensk förortsidentitet med arabisk/afrikansk stil, trots att han själv har rötter i Latinamerika. Man skall prata dålig svenska, inte göra sitt bästa i skolan, misstro och ljuga för auktoriteter samt skylla sin situation på andra. Så coolt. Suck, säger hans pappa...

    www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/barn-och-familj/adoption/dubbel-etnisk-identitet
  • Anonym (E)
    Visa endast
    Mån 7 maj 2018 21:15 #4

    Jag själv är från latinamerika men är inte adopterad. Växte upp i en förort och ja precis som du beskriver det är det mycket att man ska leka "tuff" och "kriminell". Jag tycker det är EXTREMT VIKTIGT att du medans du fortfarande kan, får av honom på de banorna. Innan han verkligen etablerar sig i fel umgängeskretsar och hamnar i knipa. Du måste våga säga ifrån och sluta vara så "kramgo" som du säger, jag vet om att det låter hårt men det är så du kan ta kontroll över situationen

  • Mån 7 maj 2018 23:39 #5
    Anonym (E) skrev 2018-05-07 21:15:18 följande:

    Jag själv är från latinamerika men är inte adopterad. Växte upp i en förort och ja precis som du beskriver det är det mycket att man ska leka "tuff" och "kriminell". Jag tycker det är EXTREMT VIKTIGT att du medans du fortfarande kan, får av honom på de banorna. Innan han verkligen etablerar sig i fel umgängeskretsar och hamnar i knipa. Du måste våga säga ifrån och sluta vara så "kramgo" som du säger, jag vet om att det låter hårt men det är så du kan ta kontroll över situationen


    Jag håller helt med dig och jag ska göra detta så bra jag kan. Men just nu måste jag få honom att ens vara hos mig så att jag kan påverka honom när han inte är hos sin arbetsnarkoman och mobilsurfande helt gränslösa curlingmorsa.

    Men även om hans mor och jag hade kunnat hantera pojken bestämt gemensamt hade det varit tufft. Curlingmammor gör så mycket skada. Suck.
  • Anonym (adopt­ed)
    Visa endast
    Ons 8 aug 2018 02:32 #6

    Tråkigt att höra om din situation. Men någonstans måste du ju ändå ha någon aning om vad som har gått snett ? Menar eftersom att även din fd fru blir arg i konversation med dig?
    Tycker att du själv inte verkar vilja inse att du ev kan vara ett problem i det hela, utan skyller på din fd fru och son.

    Du är kanske väldigt mån om att han skulle göra precis som du vill, med att sköta sig och skolan och allt därtill, då du kommer från en vad du skriver mellan raderna, en "fin" släkt. 
    Någonsin funderat på att ge killen lite tid över att få tänka över sig själv och sitt ursprung? Kan det möjligtvis vara så att du har pressat honom för hårt? Och din fru hade ett stort nederlag med sitt arbete.. men valde att ta eran sons sida. Kan det vara för att du visar alldeles för lite förståelse?

    Tycker att du ska vara glad för att din son använder cannabis och inte andra droger såsom alkohol eller tabletter och pulver. Den är i sig ganska harmlös förutom att personen blir väldigt missuppfattad under tiden som den brukar den. Anl. till att han inte kan hålla en konversation eller skriva hela meningar är för att innan man hunnit skriva klart meningen så har man redan hunnit tänka 10 meningar till eller innan man har hunnit säga klart meningen så har man redan hunnit säga 4 till inom sig. 


    Hans kompisval är för att han försöker finna de som är mest lik honom i sitt mående och tankar och plats i samhället. Mår han dåligt, varit hårt pressad med ingen förståelse, inte känt sig som hemma någonstans så är ju valet inte så konstigt. Han har tagit avstånd ifrån att vara just "svensk" iallafall för en liten tid. Han har funnit dom som inte ser ut som svenskar eller är svensk. Han har funnit en grupp som är utsatta, liksom han antagligen alltid har känt sig p ga han är adopterad.

    Men ska man verkligen behöva förklara allt detta? Kan man bara inte kunna dra parallellerna ihop själv? Det är skillnad på ett biologiskt barn och en adopterad. Du verkar tro att du hade biologiska barn, men faktum är att man som adopterad alltid har ett hål inom sig mer eller mindre och vill ingen / någon se detta, då får det motsatt effekt.

    Hur viktigt är det med skolan då? Det finns både komvux, folkhögskolor och högskoleprov idag som han kan gå när han känner sig redo, inte för att han måste.

    Anl. till att jag går lite hårt mot dig är för att min egna "pappa" var lika dan. Är runt 30 idag och klarar fortfarande inte skolan då det ger mycket ångest om massa måsten som egentligen enbart handlar om att man blev för pressad som barn och även utsatt på alla olika sätt.

    Nu vet jag inte hur gammal din son var när han kom till dig, men var han några år äldre så kan han ju ha ptsd med sig, och det skulle isåfall vara viktigare att han får hjälp med det än skolan just nu. För övrigt så hjälpte cannabis mig att ta av den värsta eggen av min ptsd, men det tog mig 8 år och jag är inte helt frisk ännu.
    Hade även jag min tid då jag inte kunde konversera med någon eller få till 3 meningar eller få iväg det där sms:et som jag var tvungen att formulera om 100 ggr för att sen skicka det som det blev ändå och inte känna mig nöjd. Men efter 8 års bruk så kunde jag ändå få ihop den här texten, så hoppet är inte förlorat för din son. Tvärtom, det är viktigt att du finns där, och om du inte litar på honom så behöver du ju inte säga det rakt ut eller ens hamna i en sån situation där han känner att du inte litar på honom, för det gör mer skada i relationen mellan er än nytta. Frågan du borde ställa dig själv, är.. Vad vill du? Är du inte reda att vara med honom på hans grunder så kanske du skulle säga nej hellre än att fortsätta göra skada på honom och utveckla ett hat emot honom när det kanske är du som har varit för hård helt enkelt.

    Man kommer längst med kärlek, allt annat kan Karman slå tillbaka mot dig.
    Lycka till, Peace!

  • Ons 8 aug 2018 06:25 #7

    Intressant och bra inlägg. Tack. Jag har naturligtvis del i problematiken och jag funderar förstås på hur mycket. Jag kan bara konstatera att mycket har gått fel och att jag rätt tidigt gav upp de flesta krav som kom utifrån hur familjen normalt fungerat (klarar skolan OK, är inte småkriminell, ingen narkotika).

    De krav som jag har svårast att släppa är de att vi talar sanning och håller vad vi lovar någorlunda i familjen. Tackar man ja till att komma på syrrans födelsedagsfirande eller att ställa in sin cykel på natten (tre blev stulna inom ett år..) så håller man det. Man svarar i telefon nån enda gång osv.

    Jag får acceptera att min pojke dissar sin pappa så mycket trots all min kärlek som jag visat. Det gör ont men det är inte mycket jag kan göra. Det gör mig ont att han mår dåligt och visar det med förakt och likgiltighet. Han har så många möjligheter. Det är verkligen inte mycket krav som läggs på honom. Han har också oturen att leva med en mamma som ju inte kan coacha honom till beteenden som skulle gynna honom.

    Precis som du skriver så kan detta ändras med tiden. Jag tror dock inte att han kommer att kunna läsa på komvux eller liknande. Det är helt OK. Jag önskar honom bara större egen lycka och en inre kompass liksom. Och att han kan uttrycks vad han egentligen vill, åtminstone för sig själv.

  • Ons 8 aug 2018 06:28 #8

    Min pojke var två månader när han adopterades.

  • Tor 9 aug 2018 14:49 #9
    Anonym (adopted) skrev 2018-08-08 02:32:08 följande:

    Tråkigt att höra om din situation. Men någonstans måste du ju ändå ha någon aning om vad som har gått snett ? Menar eftersom att även din fd fru blir arg i konversation med dig?
    Tycker att du själv inte verkar vilja inse att du ev kan vara ett problem i det hela, utan skyller på din fd fru och son.

    Du är kanske väldigt mån om att han skulle göra precis som du vill, med att sköta sig och skolan och allt därtill, då du kommer från en vad du skriver mellan raderna, en "fin" släkt. 
    Någonsin funderat på att ge killen lite tid över att få tänka över sig själv och sitt ursprung? Kan det möjligtvis vara så att du har pressat honom för hårt? Och din fru hade ett stort nederlag med sitt arbete.. men valde att ta eran sons sida. Kan det vara för att du visar alldeles för lite förståelse?

    ....
    Hans kompisval är för att han försöker finna de som är mest lik honom i sitt mående och tankar och plats i samhället. Mår han dåligt, varit hårt pressad med ingen förståelse, inte känt sig som hemma någonstans så är ju valet inte så konstigt. Han har tagit avstånd ifrån att vara just "svensk" iallafall för en liten tid. Han har funnit dom som inte ser ut som svenskar eller är svensk. Han har funnit en grupp som är utsatta, liksom han antagligen alltid har känt sig p ga han är adopterad.


    Men ska man verkligen behöva förklara allt detta? Kan man bara inte kunna dra parallellerna ihop själv? Det är skillnad på ett biologiskt barn och en adopterad. Du verkar tro att du hade biologiska barn, men faktum är att man som adopterad alltid har ett hål inom sig mer eller mindre och vill ingen / någon se detta, då får det motsatt effekt.

    H
    Man kommer längst med kärlek, allt annat kan Karman slå tillbaka mot dig.
    Lycka till, Peace!


    Pojken kom förbi igen igår när hans mamma och syster var bortresta utomlands. Många kramar tog han emot och faderliga kärleksord, han kom punktligt, han var allvarlig men verkade lättad. Han pratade om sin skola och lite planer för framtiden, nya tjejen och så tog han upp klimathot och som vanligt var han upprörd över polisbrutalitet.

    Han drog iväg till sin träning men lovade, likt förra gången för tre månader sedan, att komma hem till pappa snart och oftare, samt att bo hos pappa framöver.

    Han tänkte inte följa Soc erbjudande om terapeutiska samtal eller skolans erbjudande om kuratorssamtal. Jag rådde honom att ändå göra det, kan vara bra att formulera sig med utomstående vuxen.

    När hans mamma kommer hem igen kommer han tyvärr nog att direkt tvingas in i hennes värld där han ska blockera och frysa ut sin pappa igen. Det är som en elak teaterpjäs. Hon gör det för att rättfärdiga sig själv som den enda goda föräldern och att hon tog rätt beslut att genomföra skilsmässan. Hon är en sorglig figur och jag ska vara glad att jag slapp den korkade människan. Nu gäller det att få ungdomarna starka och försigkomna. Och att själv ha ett roligt aktivt liv. Deras mamma kan gott sitta där ensam i sin lägenhet med mobilen så som hon önskat....
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll