Hej, jag har två barn som är 9 och 11 år och är skiljd sedan ca 6 år tillbaka. Nu har jag träffat en ny kille som jag är jätteförälskad i. Vid någon tidpunkt vill jag att han också ska lära känna mina barn och bli en del av vår familj, han vill det också. Men jag vet inte riktigt när det är rätt eller hur jag ska göra.
Kan inte ni som varit med om det berätta om era erfarenheter goda och dåliga och ge lite tips om hur man kan tänka.
Ni ska vara ett par minst ett halvår först, inte bara dejta alltså. Helst ännu längre. Det kommer garanterat någon som tycker man kan introducera efter en vecka (typ) men man måste vara säker på att det är ett seriöst förhållande som faktiskt leder någonvart, annars är det barnen som blir lidande. Om ni är osäkra så blir de osäkra, för att inte tala om ifall ni gör slut.
Det finns olika sätt som fungerar.
Jag träffade min mans barn tidigt. Var inte meningen men det blev så. Vi flyttade ihop efter två månader och köpte hus inom ett år. Gemensamma barn kom också snabbt. Helt fel alltihop kan man nog tycka, men det gick väldigt bra.
Barnen gillade mig direkt och därför var det lätt att bara köra på och nu har det gått över 11 år.
Hade dom bromsat, mått dåligt eller inte tyckt om mig så hade det så klart inte gått så fort eller kanske inte alls. Jag tror att många tänkte att jag var en "rebound" för min man då vi dessutom träffades kort efter att hans ex gjort slut med honom.
Jag kan tycka att vår historia låter helt galen när man ser tillbaka på det...men det funkade och funkar.
Så känn efter och lyssna in vad dina barn är redo för ät mitt råd
Ni ska vara ett par minst ett halvår först, inte bara dejta alltså. Helst ännu längre. Det kommer garanterat någon som tycker man kan introducera efter en vecka (typ) men man måste vara säker på att det är ett seriöst förhållande som faktiskt leder någonvart, annars är det barnen som blir lidande. Om ni är osäkra så blir de osäkra, för att inte tala om ifall ni gör slut.
Har du egen erfarenhet av barn från tidigare relationer när du träffaten ny? Hur gjorde du själv isf?
Varför just ett halvår?
Det finns olika sätt som fungerar.
Jag träffade min mans barn tidigt. Var inte meningen men det blev så. Vi flyttade ihop efter två månader och köpte hus inom ett år. Gemensamma barn kom också snabbt. Helt fel alltihop kan man nog tycka, men det gick väldigt bra.
Barnen gillade mig direkt och därför var det lätt att bara köra på och nu har det gått över 11 år.
Hade dom bromsat, mått dåligt eller inte tyckt om mig så hade det så klart inte gått så fort eller kanske inte alls. Jag tror att många tänkte att jag var en "rebound" för min man då vi dessutom träffades kort efter att hans ex gjort slut med honom.
Jag kan tycka att vår historia låter helt galen när man ser tillbaka på det...men det funkade och funkar.
Så känn efter och lyssna in vad dina barn är redo för ät mitt råd
Det säger väl sig självt? Man är nyförälskad. När det släpper är det inte säkert att den ene eller båda vill fortsätta. Att då stöka till det för barnen är ju inte schysst.
Jag har många bekanta som gift sig, skilt sig, träffat nya osv osv och fått följa deras olika karuseller genom åren. Den senaste i raden är en väninna som efter ca 15 år bröt upp med sin man. Jag vet inte hur många män hon under de efterföljande åren blivit kär i, träffat, presenterat för sina barn och även träffat killarnas barn bara för att se att förhållandet har tagit slut ett kort tag efteråt. Då har hon dessutom varit förlovad två gånger mitt i allt detta. Hennes barn är i tonåren tack och lov men ju yngre desto känsligare. Hennes ex å andra sidan raggade upp en tjej på en hemmafest, de flyttade ihop och förlovade sig på under ett halvår, hon går inte alls ihop med barnen och det skiter pappan i, han sköter inte ens sin egen del av föräldraskapet. De två bråkar hela tiden och pappan bråkar även med barnens mamma. En hel cirkus.
Ett halvår är mer höftat mellan tummen och pekfingret och kan som sagt behöva vara längre för att de vuxna ska vara helt säkra på att det är något seriöst. Man kan aldrig veta om man lever ihop resten av livet men man bör åtminstone passera en gräns där man känner att det inte bara är lek, att man kommit förbi nyförälskelsen och börjat se fel och brister samt kan leva med dessa hos varandra. En annan orsak är att barnen lätt kan fästa sig vid en kille och då utsätter man dem verkligen för onödig smärta, plus att det kanske inte alltid är så lätt att förklara varför, om relationen går isär.
När ni vuxna faktiskt har bestämt sig att ja, det är verkligen vi, då kommer barnen att ha lättare att acceptera situationen också, inte beroende på om de gillar killen i första hand utan för att de känner en trygghet att det faktiskt är en situation som de kan räkna med ett bra tag framöver. Därmed sagt att man också ska vara öppen med att man träffar någon och inte bara överraska dem, men det förstår väl de flesta hoppas jag.
Har du egen erfarenhet av barn från tidigare relationer när du träffaten ny? Hur gjorde du själv isf?
Varför just ett halvår?
Jag skulle säga ca 1 år. Varför? Jo för att det tar tid att lära känna en människa och det är inte helt ovanligt att en relation spricker efter 6-8-10 månader sådär. Förälskelsen går över och man ser människan utan rosa skimmer.
Gör inte misstaget att introducera för tidigt, få barnen att kanske fästa sig och verkligen gilla honom och sen dumpar du efter ytterligare ett halvår. Då står du med ledsen fd OCH ledsna barn. Har sett det alltför många gånger. Det finns ingen anledning att ha bråttom. Chilla lite ett tag.