• Äldre 7 May 10:33
    12870 visningar
    14 svar
    14
    12870

    Avbrott v21. Klarar inte av smärtan och sorgen!!

    Vi fick tid för RUL i vecka 20. Såg så fram emot det då man nu kunde få reda på könet. Känner mig så dum och naiv nu i efterhand. Vi trodde vi va påväg dit för att ta reda på könet. Tänkte inte alls på allt som kunde vara fel. När barnmorskan började titta på barnet så gick hon igenom del för del och mätte och höll på. När hon kom till huvudet så blev hon plötsligt lite tyst. Jag förstod direkt att något inte va som det skulle. Där rasade min värld ihop. Hon sa att hon upptäckt en avvikelse men kan inte konstatera något då hon inte är en expert. Min man förstod inte riktigt allvaret där utan trodde fortfarande att allt kunde visa sig att vara ok (Det gör så ont i hjärtat på mig när jag tänker tillbaka till det, han hade fortfarande hopp när vi gick därifrån). Efter det var det flera dagar av besök hos fosterdiagnostik specialister och neurologer. Barnet saknade en del av skallbenet och vätska hade läckt ut från hjärnan. Med tiden hade hålet vuxit och hjärnan hade kommit ut också. Vi tvungna att avbryta graviditeten i v21. Det va en tisdag för nu nästan två veckor sedan. Jag fick föda vår son. Det va mer smärtsamt än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig men värst va smärtan av att se och hålla i vår son men inte få behålla honom. Jag tror inte jag förväntade mig ett barn som skulle se så "färdigt" ut. Allt va färdigutvecklat. Han va bara lite mindre och huden va lite tunnare. Han hade till och med små naglar och fjun vid ögonbrynen. Det känns så otroligt tungt att jag inte vet vart jag ska ta vägen!

    Jag fick träffa kurator några dagar efter och min man har sett till att vi går hos psykolog regelbundet men det hjälper inte. Ingenting hjälper. Vi har även väldigt bra stöd från våra familjer som försöker umgås med oss för att distrahera oss men det lättar heller inte på smärtan. Jag saknar min son så otroligt mycket. Jag saknar att ha honom hos mig i min mage. Jag trodde att han va min för alltid och att han skulle va vår för resten av våra liv.

    Alla säger att det kommer att kännas bättre med tiden men det känns inte så för mig. Jag är så otroligt arg i tillägg! Varför hände det här?! Mina KUB resultat va bra och sjukhuset har gjort fostervattenprov i samband med att detta upptäcktes och konstaterat att det inte va något genetiskt utan det va av ren slump som det blev så. Min man frågade om det är pga stress eller något vi varit oförsiktiga med (jag tränade regelbundet) men svarade där va också nej. Det va en ren otur säger de.

    Jag har så svårt att acceptera och gå vidare. Jag kan inte släppa det. Jag vill ha min son tillbaka och jag vill ha JUST HONOM! Det hade varit vårat första barn och vi såg så fram emot att få honom. Min man säger att vi kommer att få fler barn men det är ingen tröst. Jag vill inte ha några andra barn, jag vill ju ha just honom! Inga andra kommer att kunna ersätta honom. Min hjärna har verkligen låst sig. Det är så orimligt det jag säger men kan inte kontrollera att jag känner så.

    Jag är lättirriterad och arg nästan hela tiden men vet inte vem jag är arg på så det går ut över mina nära och kära

    Jag är väl arg på livet för att vi fick gå igenom det här men hur ska jag hämnas på livet? Å inte kommer det att ge mig tillbaka min son...

    Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera denna sorg, saknad och vet inte vart jag ska ta vägen.

  • Svar på tråden Avbrott v21. Klarar inte av smärtan och sorgen!!
  • Äldre 7 May 10:38
    #1
    +1

    Skickar en stor styrkekram! Hjärta

  • Anonym (T)
    Äldre 7 May 10:48
    #2
    +1

    Jag beklagar verkligen er förlust. Förstår att det måste vara outhärdligt att förlora ett barn.

    Du skriver att det bara var två veckor sedan. Självklart är du ledsen och sörjer, sånt här måste få ta tid. Kanske månader eller år. Var ledsen, gråt, prata med din man, din familj, dina vänner, kuratorn. Älta och sörj. 

    Inga framtida barn kan ersätta er son, men i framtiden kommer du att kunna känna glädje över de barn ni får, även om kärleken till er son också finns kvar där.
    Kanske kommer du till och med att kunna minnas honom med glädje och inte bara sorg.

    Tusen kramar! <3

  • Äldre 7 May 10:55
    #3
    +1

    Beklagar vad ni behövt gå igenom! Förstår att det känns fruktansvärt orättvist!

    Tror att de flesta som går igenom en sån här sak känner att allt är fruktansvärt hopplöst och att inget kommer bli bra igen i början. Men så småningom så blir det bättre. För varje dag kommer det att kännas lite bättre, även om det just nu inte känns som det för att sorgen är så bottenlös.

    Och jag förstår att du känner dig arg! Sorg kan ofta ta den skepnaden. Och det är så himla nytt fortfarande! Bara ett par veckor! Ni kommer behöva längre tid än så och mycket stöd innan ni kommer känna att det vänder. Så misströsta inte! Fortsätt gå till era samtalskontakter, och fortsätt berätta om allt som känns jobbigt. För det är så man läker. Genom att bearbeta det som hänt och att få bli arg, ledsen och gråta tills det inte kommer fler tårar. Och att få skratta och le när man känner att man vill eller behöver det! Även om det bara är åt något löjligt som att ens kille fick sylt på nästan.

    Försök komma ut i naturen. Gå i skogen eller på stranden och bara var ensamma. Både tillsammans och var för sig! Och tillåt er att bara vara hemma och ligga och sova i ett mörkt rum, eller köra ett seriemaraton en hel helg utan att träffa någon annan. Umgås med de människorna ni vill!

    Ha också i åtanke att ni kan bli sjukskrivna för att kunna vara hemma och läka, i alla fall ett litet tag!


    ~ Sjuksköterska inom gynekologi och kvinnosjukvård ~
  • Äldre 9 May 06:08
    #4

    Beklagar nå så fruktansvärt vad du och don sambo har gått och går igenom just nu. Det är så hemskt på så många sätt och vis och mitt hjärta gråter för er.

    I november födde jag vår son i v.24+3 efter att förlossningen startat. Läkarna vet inte varför, om det var pga infektion eller försvagad livmoderhals men det är egentligen sak samma.

    Han var så perfekt och fulländad. Han var frisk och kry men efter 8 dagar fick jan en infektion i magen. Trotts operation gick hans liv inte att rädda och två dagar efter somnade han in.

    Jag saknar honom nå så fruktansvärt, hans hud not min när jag fock hålla honom, hans rörelser, hans små händer som höll mitt finger, hans små ljud... jag saknar hela honom och det värker i min kropp. Jag känner hans lukt varje dag och vill bara ha honom hos mig..

    Det du känner är okej att känna. Du är mamma och inga ord hjälper just nu.

    Även om jag säger att det blir lättare så vad fan hjälper det just nu? Jag förstår dig helt och inga ord eller tankar gör något bättre. En bild av en framtid gör inget bättre.

    Du är inte redo och du måste få ta allt i din takt. Berätta för folk i din närhet att du behöver tid att få vara arg, ledsen, förbannad - allt vad du känner.

    Men der blir lättare även fast det låter så dumt att säga. Men der kan inte bli bättre förrän du är redo.

    Jag blev gravid två månade efter och vi blev jätteglada men i början kände jah sådan skuld, som att jag byter ut min son. Men jag gör inte er utan jag ger honom ett syskon.

    Jag och min sambo valde tillsist att fortsätta leva och försöka för genom oss lever han vidare. Han är med oss hela tiden och han håller sitt syskon i handen nu och sen. Han blir aldrig glömd utan han ska hyllas som den viktiga personen han var och är. Han gjorde oss till föräldrar och vi ska göra honom till en av de viktigaste och mest betydelsefulla människa i våra liv. Han är min skatt och gåva och ska bli den bästa storebrodern någonsin. Han jar kört oss uppskatta så mycket.

    Men hade någon sagt det till mig när jag inte var redo så hade jag inte lyssnar för så var det inte då. Det är forfarande jobbigt men tiden gör det lättare när man är redo

    Ta hand om er och skänker alla mina tankar till er <3

  • Anonym (Npgon­somsak­nasmig­)
    Äldre 16 May 20:20
    #5

    Jag beklagar sorgen!

    I november förra året fick vi liknande besked att vår älskade lilla ängel hade stora avvikelser på hjärnan.

    Smärtan när allt man planerat och förväntat sig bara försvinner är outhärdlig.

    Tillåt dig att vara arg, ledsen och att känna alla kännslor. För vår del hjälpte det att behålla kontakten med kuratorn. Hon har varit ett enormt stöd från att vi fick svaret att vår dotter hade en avvikelse och genom allt som följde.

    Ingen kommer att kunna ersätta er son. Man får försöka fokusera och värdesätta den allt för korta tid vi fick med våra små änglar även om allt inte blev som planerat.

    Det gör så ont men på något sätt så lär man sig att leva med smärtan och den blir mer hanterbar.

    Önskar er all lycka och hör gärna av dig.

  • yds
    Äldre 16 May 20:57
    #6

    Jag förstår så gott den smärta du går genom. 20.mars fick jag samma besked, dock i en annan form, det var inget fostervatten (jag var i vecka 21). Det var mitt första barn.

    Den förfärliga smärtan det är att gå gravid i 8 dagar och att veta att man måsta föda ut sitt barn som sparkar i magen, den unnar man ingen. Ingen. Det är exakt som du säger, han var så fin, så fin. Jag glömmer han aldrig, han var ju perfekt. Bara lite till inne i magen hade han blivit så fin. Jag är i samma fas som dig just nu, men lite längre. Jag har lärt mig iallafall två saker; ta ledigt från jobbet totalt. Och ta all, absolut all hjälp du kan få- professionellt och från familj och vänner, de vänner som bryr sig.

    Sen får du prova komma tillbaks till någon vardag, men där är du nog inte än. Men jag har också lärt mig att denna sorg går aldrig över. Vågorna av smärta kommer i bland, där man ligger å gråter hela dagen, men jag tror det är så viktigt att låta den komma. Själv har jag hittat et lugn att cykla runt, att cykla till Skogskyrogården där jag vet han blir begravd (efter obduktion), men alla har vi vårt sätt att hantera detta. Men att veta att andra går genom detta helvetet har på nåt sätt hjälpt lite. Även om det aldrig tar tillbaks min lilla bebis. Och man aldrig önskar någon detta.

    Jag tror på att göra saker som gör fint för en själv är det absolut viktigaste och inte minst, man måste få tid att sörja, det här är en så stor sorg som man aldrig, aldrig glömmer. Det är ditt första barn och så kommer det alltid att vara. Du kommer aldrig glömma honom. 

  • Theryd­87
    Äldre 20 Jun 12:01
    #7

    Först av allt beklagar jag er sorg, den är fruktansvärd och det går inte att hantera den, inte till en början. Låt det vara så!

    Vi fick inte veta hur allvarligt sjuk vår dotter var vid rul. De såg att fötterna var vridna men allt annat såg bra ut och därför gick vi inte vidare med fostervattenprov (vårt kub hade också sett bra ut).
    I v 34 hade vi ett extra ul pga fötterna. Då såg läkaren att det inte bara var fötterna som det var fel på. Nu hade visserligen inte vår dotter lika stort fel på hjärnan, men tillräckligt för att tala om för läkarna att hon inte var frisk. Dagen efter togs ett fostervattenprov. Två dagar senare fick vi resultatet, Trisomi 18. Hade inte förlossningen startat den natten hade vi varit tvungna att gå en vecka till med vetskapen om att vårt barn när som helst skulle dö innan läkarna gick med på att sätta igång mig.

    Hon föddes fredagen den 9 februari och stannade hos oss i nästan 11 timmar tills hennes hjärta inte orkade slå mer.

    Saknaden efter henne är fruktansvärd och jag känner som du, jag vill ha min dotter, min Mira här!
    Det har gått 4,5 månad nu...

    Låt sorgen ta sin tid, det är ingen annan än du som kan avgöra hur mycket du orkar mm. Du har varit med om något så fruktansvärt traumatiskt så det går inte att sätta ord på de känslor du känner.

    Det är en jävla otur! Det går inte att säga att det är något annat, för det är så det är, en jävla jävla otur! Och en obeskrivlig sorg, ett hål som äter upp en inifrån av saknad efter den mest älskade lilla person man kan tänka sig!

    Försök kom ihåg att du är långt ifrån ensam i din sorg, även om det känns som så.

    Varm kram från Miras änglamamma Hjärta

  • Anonym (En till som har varit där)
    Äldre 26 Jul 00:40
    #8

    Jag var i samma situation fast i v 24. Det är nu 2 1/2 år sedan.

    Jag grät senast idag. Jag kommer inte heller vidare.

    Det värsta är att ingen frågar längre hur det är, hur det går för mig.

    Det är som om vårt barn aldrig har funnits.

    Att föda sitt barn som sedan tas ifrån en- det kan bara vi som har varit med om det förstå. Den här fruktansvärda känslan inombords.

    Terapi osv- det hjälper inte mig. Jag har förlorat en efterlängtad son.

    Varje dag, födelsedagar, när andra får barn, senast på stranden idag ; massa gravida och bebisar.

    Då gråter jag bakom mina solglasögon. Ingen ser, förutom min sambo som ser på mitt lidande.

    Det här biologiska att föda och bli fråntagen sitt barn, det är så hemskt. Förlåt för ett deppigt svar men jag vet hur du känner dig????

  • Anonym (Ledse­n)
    Äldre 2 Aug 14:37
    #9

    Vill börja med att beklaga sorgen.

    Jag har själv varit med om ett missfall. Förlorade min dotter för 3 1/2 månad sedan. Var då i V. 33+6. De är fortfarande riktigt tufft men har börjat jobba lite smått igen för att inte behöva "tänka" så mycket vilket jag gör ändå. Dom första veckorna låg jag nästan bara i fosterställning och grät men är nu lite glad över att kunna jobba även om jobbet jag har kräver en del.

  • Äldre 10 Aug 00:54
    #10

    Hej jag hittade precis ditt inlägg och beklagar verkligen.

    Jag i vecka 18 och min bebis har precis samma fel som din :( vet hur ont det gör. Ska avbryta min graviditet på måndag och det känns så hemskt.

  • Anonym (Sofia­)
    Äldre 23 Sep 07:04
    #11

    Många kramar.. Förstår att det måste kännas jättehemskt :(

    Jag förlorade ett halvsyskon på samma sätt (abort i v. 19 eftersom ett allvarligt fel upptäcktes på RUL).

    Jag har själv bara fått ett tidigt missfall som upptäcktes i v. 10 , även det kändes tungt men förstår att det du varit med om måste vara mycket värre. Det skulle varit mitt första barn men sen har jag fått 2 barn efter det.

    Min yngsta dotter var jag väldigt nära att förlora i v. 20 ungefär. Livmodertappen höll på att öppnas för tidigt och det såg riktigt mörkt ut så jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag ville ha just henne och inte något annat barn.. Sen gick det bra till slut iallafall även om resten av graviditeten var en mardröm och jag hela tiden var livrädd att något skulle gå fel.

    Tur att du har din man som stöttar dig iallafall, och hoppas du får prata med någon och får den hjälp

    och stöd du behöver <3

  • Äldre 29 Sep 21:54
    #12
    yds skrev 2018-05-16 20:57:02 följande:

    Jag förstår så gott den smärta du går genom. 20.mars fick jag samma besked, dock i en annan form, det var inget fostervatten (jag var i vecka 21). Det var mitt första barn.

    Den förfärliga smärtan det är att gå gravid i 8 dagar och att veta att man måsta föda ut sitt barn som sparkar i magen, den unnar man ingen. Ingen. Det är exakt som du säger, han var så fin, så fin. Jag glömmer han aldrig, han var ju perfekt. Bara lite till inne i magen hade han blivit så fin. Jag är i samma fas som dig just nu, men lite längre. Jag har lärt mig iallafall två saker; ta ledigt från jobbet totalt. Och ta all, absolut all hjälp du kan få- professionellt och från familj och vänner, de vänner som bryr sig.

    Sen får du prova komma tillbaks till någon vardag, men där är du nog inte än. Men jag har också lärt mig att denna sorg går aldrig över. Vågorna av smärta kommer i bland, där man ligger å gråter hela dagen, men jag tror det är så viktigt att låta den komma. Själv har jag hittat et lugn att cykla runt, att cykla till Skogskyrogården där jag vet han blir begravd (efter obduktion), men alla har vi vårt sätt att hantera detta. Men att veta att andra går genom detta helvetet har på nåt sätt hjälpt lite. Även om det aldrig tar tillbaks min lilla bebis. Och man aldrig önskar någon detta.

    Jag tror på att göra saker som gör fint för en själv är det absolut viktigaste och inte minst, man måste få tid att sörja, det här är en så stor sorg som man aldrig, aldrig glömmer. Det är ditt första barn och så kommer det alltid att vara. Du kommer aldrig glömma honom. 


    YDS. Hur går det för dig? Upplever precis samma sak, vår fina underbara och magiska lilla flicka lämnade oss den 23/9-18 pga att fostervattnet försvann. Hur kommer man vidare i en orättvis värld som detta?
  • Anonym (Ängla­mamma)
    Äldre 24 Oct 21:48
    #13
    magdalenappettersen skrev 2018-09-29 21:54:43 följande:

    YDS. Hur går det för dig? Upplever precis samma sak, vår fina underbara och magiska lilla flicka lämnade oss den 23/9-18 pga att fostervattnet försvann. Hur kommer man vidare i en orättvis värld som detta?


    Hur går det för dig?

    Gick igenom exakt samma sak som dig.. fast i vecka 21.. har nu gått 5 veckor..fick min första mens nu.. hade ändå hoppats på att det skulle tagit sig igen.. men det gjorde det inte :( jag vet inte hur jag ska komma vidare.. är så ledsen & nedstämd hela tiden..låser in mig hemma i min egna sorg... hur känner ni inför att prova igen? Många kramar.... <3 livet är så orättvist...
  • Anonym (Sorge­nTarÖv­er)
    Tue 22 Oct 2019 03:18
    #14
    YourNOTsotypicalmommy skrev 2018-05-07 10:33:06 följande:

    Vi fick tid för RUL i vecka 20. Såg så fram emot det då man nu kunde få reda på könet. Känner mig så dum och naiv nu i efterhand. Vi trodde vi va påväg dit för att ta reda på könet. Tänkte inte alls på allt som kunde vara fel. När barnmorskan började titta på barnet så gick hon igenom del för del och mätte och höll på. När hon kom till huvudet så blev hon plötsligt lite tyst. Jag förstod direkt att något inte va som det skulle. Där rasade min värld ihop. Hon sa att hon upptäckt en avvikelse men kan inte konstatera något då hon inte är en expert. Min man förstod inte riktigt allvaret där utan trodde fortfarande att allt kunde visa sig att vara ok (Det gör så ont i hjärtat på mig när jag tänker tillbaka till det, han hade fortfarande hopp när vi gick därifrån). Efter det var det flera dagar av besök hos fosterdiagnostik specialister och neurologer. Barnet saknade en del av skallbenet och vätska hade läckt ut från hjärnan. Med tiden hade hålet vuxit och hjärnan hade kommit ut också. Vi tvungna att avbryta graviditeten i v21. Det va en tisdag för nu nästan två veckor sedan. Jag fick föda vår son. Det va mer smärtsamt än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig men värst va smärtan av att se och hålla i vår son men inte få behålla honom. Jag tror inte jag förväntade mig ett barn som skulle se så "färdigt" ut. Allt va färdigutvecklat. Han va bara lite mindre och huden va lite tunnare. Han hade till och med små naglar och fjun vid ögonbrynen. Det känns så otroligt tungt att jag inte vet vart jag ska ta vägen!

    Jag fick träffa kurator några dagar efter och min man har sett till att vi går hos psykolog regelbundet men det hjälper inte. Ingenting hjälper. Vi har även väldigt bra stöd från våra familjer som försöker umgås med oss för att distrahera oss men det lättar heller inte på smärtan. Jag saknar min son så otroligt mycket. Jag saknar att ha honom hos mig i min mage. Jag trodde att han va min för alltid och att han skulle va vår för resten av våra liv.

    Alla säger att det kommer att kännas bättre med tiden men det känns inte så för mig. Jag är så otroligt arg i tillägg! Varför hände det här?! Mina KUB resultat va bra och sjukhuset har gjort fostervattenprov i samband med att detta upptäcktes och konstaterat att det inte va något genetiskt utan det va av ren slump som det blev så. Min man frågade om det är pga stress eller något vi varit oförsiktiga med (jag tränade regelbundet) men svarade där va också nej. Det va en ren otur säger de.

    Jag har så svårt att acceptera och gå vidare. Jag kan inte släppa det. Jag vill ha min son tillbaka och jag vill ha JUST HONOM! Det hade varit vårat första barn och vi såg så fram emot att få honom. Min man säger att vi kommer att få fler barn men det är ingen tröst. Jag vill inte ha några andra barn, jag vill ju ha just honom! Inga andra kommer att kunna ersätta honom. Min hjärna har verkligen låst sig. Det är så orimligt det jag säger men kan inte kontrollera att jag känner så.

    Jag är lättirriterad och arg nästan hela tiden men vet inte vem jag är arg på så det går ut över mina nära och kära

    Jag är väl arg på livet för att vi fick gå igenom det här men hur ska jag hämnas på livet? Å inte kommer det att ge mig tillbaka min son...

    Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera denna sorg, saknad och vet inte vart jag ska ta vägen.


    Hej!

    Vet att inlägget är 1.5 år gammalt och kanske är du inte kvar här eller inte vill svara..
    Vill börja med att beklaga det hemska du tvingats gå igenom, vet att det gör ont.. Vi gick igenom samma för 3 veckor sen =(

    Hur har det gått för dig efter?
    Fick du någon information om varför skallbenet inte växte som det skulle?
    Känner att det finns så lite information om detta och jag bara googlar sönder mig utan resultat..
    Hade er lilla acrani/anencefali?

    Kramar
Svar på tråden Avbrott v21. Klarar inte av smärtan och sorgen!!