Avbrott v21. Klarar inte av smärtan och sorgen!!
Vi fick tid för RUL i vecka 20. Såg så fram emot det då man nu kunde få reda på könet. Känner mig så dum och naiv nu i efterhand. Vi trodde vi va påväg dit för att ta reda på könet. Tänkte inte alls på allt som kunde vara fel. När barnmorskan började titta på barnet så gick hon igenom del för del och mätte och höll på. När hon kom till huvudet så blev hon plötsligt lite tyst. Jag förstod direkt att något inte va som det skulle. Där rasade min värld ihop. Hon sa att hon upptäckt en avvikelse men kan inte konstatera något då hon inte är en expert. Min man förstod inte riktigt allvaret där utan trodde fortfarande att allt kunde visa sig att vara ok (Det gör så ont i hjärtat på mig när jag tänker tillbaka till det, han hade fortfarande hopp när vi gick därifrån). Efter det var det flera dagar av besök hos fosterdiagnostik specialister och neurologer. Barnet saknade en del av skallbenet och vätska hade läckt ut från hjärnan. Med tiden hade hålet vuxit och hjärnan hade kommit ut också. Vi tvungna att avbryta graviditeten i v21. Det va en tisdag för nu nästan två veckor sedan. Jag fick föda vår son. Det va mer smärtsamt än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig men värst va smärtan av att se och hålla i vår son men inte få behålla honom. Jag tror inte jag förväntade mig ett barn som skulle se så "färdigt" ut. Allt va färdigutvecklat. Han va bara lite mindre och huden va lite tunnare. Han hade till och med små naglar och fjun vid ögonbrynen. Det känns så otroligt tungt att jag inte vet vart jag ska ta vägen!
Jag fick träffa kurator några dagar efter och min man har sett till att vi går hos psykolog regelbundet men det hjälper inte. Ingenting hjälper. Vi har även väldigt bra stöd från våra familjer som försöker umgås med oss för att distrahera oss men det lättar heller inte på smärtan. Jag saknar min son så otroligt mycket. Jag saknar att ha honom hos mig i min mage. Jag trodde att han va min för alltid och att han skulle va vår för resten av våra liv.
Alla säger att det kommer att kännas bättre med tiden men det känns inte så för mig. Jag är så otroligt arg i tillägg! Varför hände det här?! Mina KUB resultat va bra och sjukhuset har gjort fostervattenprov i samband med att detta upptäcktes och konstaterat att det inte va något genetiskt utan det va av ren slump som det blev så. Min man frågade om det är pga stress eller något vi varit oförsiktiga med (jag tränade regelbundet) men svarade där va också nej. Det va en ren otur säger de.
Jag har så svårt att acceptera och gå vidare. Jag kan inte släppa det. Jag vill ha min son tillbaka och jag vill ha JUST HONOM! Det hade varit vårat första barn och vi såg så fram emot att få honom. Min man säger att vi kommer att få fler barn men det är ingen tröst. Jag vill inte ha några andra barn, jag vill ju ha just honom! Inga andra kommer att kunna ersätta honom. Min hjärna har verkligen låst sig. Det är så orimligt det jag säger men kan inte kontrollera att jag känner så.
Jag är lättirriterad och arg nästan hela tiden men vet inte vem jag är arg på så det går ut över mina nära och kära 
Jag är väl arg på livet för att vi fick gå igenom det här men hur ska jag hämnas på livet? Å inte kommer det att ge mig tillbaka min son...
Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera denna sorg, saknad och vet inte vart jag ska ta vägen.