Avbrott v21. Klarar inte av smärtan och sorgen!!

Jag var i samma situation fast i v 24. Det är nu 2 1/2 år sedan.

Jag grät senast idag. Jag kommer inte heller vidare.

Det värsta är att ingen frågar längre hur det är, hur det går för mig.

Det är som om vårt barn aldrig har funnits.

Att föda sitt barn som sedan tas ifrån en- det kan bara vi som har varit med om det förstå. Den här fruktansvärda känslan inombords.

Terapi osv- det hjälper inte mig. Jag har förlorat en efterlängtad son.

Varje dag, födelsedagar, när andra får barn, senast på stranden idag ; massa gravida och bebisar.

Då gråter jag bakom mina solglasögon. Ingen ser, förutom min sambo som ser på mitt lidande.

Det här biologiska att föda och bli fråntagen sitt barn, det är så hemskt. Förlåt för ett deppigt svar men jag vet hur du känner dig????