• Anonym (Emma)
    Äldre 8 May 23:17
    6675 visningar
    40 svar
    40
    6675

    Lämna eller förlika sig?

    Jag är sambo med en man sedan snart 20 år tillbaka. Vi har tre barn. Stor villa med tillhörande gigantisk trädgård. Fjällstuga. 2 hundar.

    Med åren har sambon börjat göra mindre och mindre i hemmet. Eller om det är jag som slutat tjata igång honom att göra nått kanske. Superalert på att hjälpa till har han aldrig varit egentligen.

    Jag sköter ekonomin. Allt runt barnen. Allt runt huset. Och då menar jag inte "bara städning" utan snöskottning gräsklippning renoveringar osv osv.

    Bilen lika så, fast där lämnar jag in på verkstad om nått är sönder.

    Sambon jobbar enbart nattskift och sömnen är helig.

    Han sover tll 16.30-17 ungefär. Även när han vakar av. Sen äter han och vilar(läs surfar på telefon) innan han åker till jobbet kl 19.30

    Jag är såååå trött. Så trött så trött. Min lediga tid består av 100%stress. Hinna städa tvätta fixa och dona samt hinna vara en bra mamma. Ja ni vet.

    Mest trött blir jag nog dock av att störa mig på honom.

    Jag har varit påväg att lämna i omgångar. Jag har tjatat och gnatat. Tigit och lidit. Testat alla varianter. Men nu inser jag att någon bättring kommer det inte bli.

    Jag får leva med det. Eller gå.

    Jag gissar att jag är långt ifrpn ensam om att ha det så här.

    Ni som valt att stanna. Hur resonerar ni med er själva för att inte bli bittra och utmattade?

  • Svar på tråden Lämna eller förlika sig?
  • Anonym (nn)
    Äldre 8 May 23:29
    #1

    Har du konfronterat honom och sagt att du vill skilja dig om det inte blir någon ändring. Annars tycker jag du ska säga det.

  • Anonym (Emma) Trådstartaren
    Äldre 8 May 23:35
    #2
    Anonym (nn) skrev 2018-05-08 23:29:59 följande:

    Har du konfronterat honom och sagt att du vill skilja dig om det inte blir någon ändring. Annars tycker jag du ska säga det.


    Ja gud ja! Både en gång i ren vrede,(bara dumt) och några ggr till under sansade former.

    Då blir det bättre. En dag eller tre.
  • Anonym (nn)
    Äldre 9 May 00:01
    #3
    Anonym (Emma) skrev 2018-05-08 23:35:26 följande:
    Ja gud ja! Både en gång i ren vrede,(bara dumt) och några ggr till under sansade former.

    Då blir det bättre. En dag eller tre.
    Men har ni då resonerat om hur ni ska göra framöver för att det ska bli bättring? Rent konkret och praktiskt? Om det bara är allmänt löfte från honom att nu ska han minsann bättra sig och så riinner det ut i sanden.
    Gör en lista över allt som behöver göras i hemmet. Den kan ju ändras efter hand. Så säger du: hur ska vi planera? Sedan skriver ni på papret vad ni kom överens om. Om du behöver upprepa schemat räknar du det som arbetstid.
  • Anonym (nn)
    Äldre 9 May 00:03
    #4
    Anonym (Emma) skrev 2018-05-08 23:17:10 följande:

    Jag är sambo med en man sedan snart 20 år tillbaka. Vi har tre barn. Stor villa med tillhörande gigantisk trädgård. Fjällstuga. 2 hundar.

    Med åren har sambon börjat göra mindre och mindre i hemmet. Eller om det är jag som slutat tjata igång honom att göra nått kanske. Superalert på att hjälpa till har han aldrig varit egentligen.

    Jag sköter ekonomin. Allt runt barnen. Allt runt huset. Och då menar jag inte "bara städning" utan snöskottning gräsklippning renoveringar osv osv.

    Bilen lika så, fast där lämnar jag in på verkstad om nått är sönder.

    Sambon jobbar enbart nattskift och sömnen är helig.

    Han sover tll 16.30-17 ungefär. Även när han vakar av. Sen äter han och vilar(läs surfar på telefon) innan han åker till jobbet kl 19.30

    Jag är såååå trött. Så trött så trött. Min lediga tid består av 100%stress. Hinna städa tvätta fixa och dona samt hinna vara en bra mamma. Ja ni vet.

    Mest trött blir jag nog dock av att störa mig på honom.

    Jag har varit påväg att lämna i omgångar. Jag har tjatat och gnatat. Tigit och lidit. Testat alla varianter. Men nu inser jag att någon bättring kommer det inte bli.

    Jag får leva med det. Eller gå.

    Jag gissar att jag är långt ifrpn ensam om att ha det så här.

    Ni som valt att stanna. Hur resonerar ni med er själva för att inte bli bittra och utmattade?


    Flytta till lägenhet för att få mindre hemarbete?
  • Äldre 9 May 00:16
    #5

    Vad jobbar han med och vilken tid kliver han av skiftet? Det låter overkligt att han skulle sova till klockan 4 - 5 på eftermiddagen.

  • Äldre 9 May 01:02
    #6

    Jag har haft liknande problem tillslut så gjorde jag slut på riktigt och höll fast i det beslutet i en vecka(och inte tog tillbaka honom dagen efter när han lovat bättring). Vi hann prata om hur vi skulle göra med barnen och bilar osv. Sedan pratade vi ett tag till och han var så ångerfull och erkände att han tagit mig för givet osv... Har snart gått en månad och förbättringen hålls fortfarande.... Och känns som vi är nykära på nytt faktiskt...

  • Anonym (Göran­)
    Äldre 9 May 01:18
    #7
    +1

    Jag arbetar också natt. Det är jobbigt. Har gjort det i olika omgångar. Mina barn är vuxna nu men när de var små var det jobbigt.

    Din partner kan kanske byta till dagtid. Det är viktigt att familjelivet fungerar. Familjen är viktigast.

  • Anonym (Samma­)
    Äldre 9 May 03:24
    #8

    Har varit i exakt samma sits som dig. Skillnaden var att min sambo inte jobbade alls under de 12åren vi var tillsammans och vi hade inga gemensamma barn, bara hans dotter som jag tog hand om.

    Vi bodde i en stor villa, stor trädgård, jag var den ända med körkort, hade djur och 5 jobb.

    Det tärde så mycket på förhållandet så jag tappade all lust till närhet. Bara krama honom kändes jobbigt. Mycket också för att han hungrade efter sex och närhet så alla närmande ville han skulle leda till sex. Jag trodde att det var fel på mig som aldrig blev kåt längre.

    Varje dag tjafsades det om samma saker. Han påstod att han gjorde grejer när jag var på jobb, men jag visste att han låg och sov till en halvtimme innan jag kom hem. Han skyllde på att han ville ha sex o närhet annars behövde inte han anstränga sig.

    Gjorde inte jag matlådor så fick inte hans dotter någon mat när jag jobbade.

    Allt blev bara en ond cirkel och till sist orkade jag inte mer. Jag hade ALDRIG egentid. Han var alltid hemma. Hämtade inte ens posten.

    En dag fick jag nog. Berättade för min mamma att jag inte orkade mer och hon hjälpte mig att låna till en lägenhet tills huset blev sålt.

    Vi krigade in i det sista men jag gick därifrån med fanan högt. Jag var fri och det var en underbar känsla.

    Jag hoppas att det löser sig på ett bra sätt, men som jag ser det så behöver man inte stanna i ett uselt förhållande bara för att man är osäker på att byta ut tryggheten man ändå har i ett förhållande. Det är jobbigt att separera men när allt är klart så är det värt det. Och barnen märker att föräldrarna inte är lyckliga och stanna för deras skull tycker jag nästan är värre än att gå skilda vägar. Alla barn vill ha lyckliga föräldrar.

  • Äldre 9 May 04:45
    #9
    Anonym (nn) skrev 2018-05-09 00:03:07 följande:
    Flytta till lägenhet för att få mindre hemarbete?
    Och sälj fjällstugan och använd de pengarna till städhjälp, matkasse, hämtmat....
  • Anonym (HerrK­avaj på Kik)
    Äldre 9 May 05:47
    #10
    Anonym (Samma) skrev 2018-05-09 03:24:26 följande:

    Har varit i exakt samma sits som dig. Skillnaden var att min sambo inte jobbade alls under de 12åren vi var tillsammans och vi hade inga gemensamma barn, bara hans dotter som jag tog hand om.

    Vi bodde i en stor villa, stor trädgård, jag var den ända med körkort, hade djur och 5 jobb.

    Det tärde så mycket på förhållandet så jag tappade all lust till närhet. Bara krama honom kändes jobbigt. Mycket också för att han hungrade efter sex och närhet så alla närmande ville han skulle leda till sex. Jag trodde att det var fel på mig som aldrig blev kåt längre.

    Varje dag tjafsades det om samma saker. Han påstod att han gjorde grejer när jag var på jobb, men jag visste att han låg och sov till en halvtimme innan jag kom hem. Han skyllde på att han ville ha sex o närhet annars behövde inte han anstränga sig.

    Gjorde inte jag matlådor så fick inte hans dotter någon mat när jag jobbade.

    Allt blev bara en ond cirkel och till sist orkade jag inte mer. Jag hade ALDRIG egentid. Han var alltid hemma. Hämtade inte ens posten.

    En dag fick jag nog. Berättade för min mamma att jag inte orkade mer och hon hjälpte mig att låna till en lägenhet tills huset blev sålt.

    Vi krigade in i det sista men jag gick därifrån med fanan högt. Jag var fri och det var en underbar känsla.

    Jag hoppas att det löser sig på ett bra sätt, men som jag ser det så behöver man inte stanna i ett uselt förhållande bara för att man är osäker på att byta ut tryggheten man ändå har i ett förhållande. Det är jobbigt att separera men när allt är klart så är det värt det. Och barnen märker att föräldrarna inte är lyckliga och stanna för deras skull tycker jag nästan är värre än att gå skilda vägar. Alla barn vill ha lyckliga föräldrar.


    Wow, vilken crazy story. Att du inte lämnade tidigare. Otroligt måste jag säga.
Svar på tråden Lämna eller förlika sig?