• Äldre 10 May 02:46
    4146 visningar
    19 svar
    19
    4146

    STORA problem med mamma

    Ska försöka fatta mig kort på mitt liv under de senare 6 åren...

    Jag och mamma har alltid haft en bra och normal "mamma och dotter" relation tills just 6 år tillbaka då hon träffade hennes dröm man, vi kan kalla han Sven. Sedan dess har alltid varit rent ut sagt ett jävla kaos. Enda sedan jag träffade honom första gången så har jag inte varit ett stort fan av honom, dels så gick allt OTROLIGT fort eftersom han flyttade in väldigt snabbt in i vårat hushåll.
    Min mamma hade inte så långt innan haft en relation med en man (som nu får heta Tor) som jag verkligen gillade, så jag har nog jämfört Sven med Tor, men jag har alltid gett Sven chanser att förbättras i mina ögon men det har ej gått. 

    Just när Sven flyttade in har jag och mamma inte varit vänner i en hel vecka alls. Vi har små och stora konflikter konstant där jag beskylls för att vara problemet i allt och nu har jag verkligen tappat orken att hålla ut helt. Konflikterna har handlat om allt och inget, och på något sätt ska hon alltid försöka blanda in Sven i våra problem. I början av deras förhållande bestod bråken mestadels av att jag inte släppte in honom i mitt liv och inte pratade nog mycket med honom och jag kan från min del säga att det var för att han i princip flyttade in i vårt hem som främling. Jag personligen tyckte det var svårt också att lära känna honom eftersom jag inte ville prata om bandvagnar i Ö-vik och gruvan i Gällivare, vi är antagligen helt olika och det gör ju inte saken enklare och dessutom var bandvagnar och gruvor någonting som 14-15 årig tjej väldigt svårt att kommunicera om. 

    Om vi hoppar in mer i mitten och nutid av förhållandet så är det inget jämfört med problemen vi hade i början. Om jag andas för högt så var det fel, om jag ser förvånad skäller hon ut mig och slänger i dörrar, om Sven håller en bebis på ett konstigt sätt så håller jag exakt lika fel. Det är så mycket jag kan nästan inte sätta ord på konflikterna vi har. Jag blir otroligt förvirrad vid varje konflikt för jag får skäll för vad jag än gör känns det som. Mamma ska alltid försvara Sven oavsett vad det än gäller. Med tanke på hennes prioriteringar fick mig även då att utveckla depression och ångest så spenderade väldigt mycket tid själv, fick absolut INGET stöd hemifrån även fast skolan berättade att jag träffade kuratorer och skolsköterskor, sån tur har jag haft min pappa och vänner.

    Jag personligen, inte något jag sagt, har alltid tyckt att min mamma bara är ihop med honom för han tjänar bra summa pengar. Hon nämner det i nästan varje konversation vi har tillsammans, att han just tjänar jättemycket pengar och det är jag inte så otroligt intresserad när hans pengar verkar gå före hennes dotters välmående. Jag förstår helt och hållet att hon också bryr sig om han också men det här har spårat så otroligt. Tror min mamma inser mer och mer hur fel det var att inte fråga mig i början vad jag tyckte om honom för idag får hon nästan skrika på mig och Sven annars säger vi inte ens "hej" till varandra. 

    Om jag hade haft möjligheten att bo hos min far hade jag flyttat dit för länge sedan men att pendla distans är inget jag är intresserad av, sen har jag inte möjlighet att bo själv heller eftersom jag går sista året i gymnasiet. Och innan ni ber mig att gå i terapi om det här kan jag säga att det har vi redan prövat alla 3 av oss. Tillsammans. Det funkade ett litet tag där jag skulle få vara mer avvaktande eftersom jag än idag ser han som en främling. Min mamma vet innerst inne att det inte kommer bli något bättre. Jag har gett Sven många chanser till att förbättras i mina ögon men under de senaste åren har jag inte sett någon framgång alls. Vi klickar inte bara. Och jag är den som får skiten och ska slängas ut på gatan. Jag känner mig rent ut sagt mentalt misshandlad av henne. 

    Med tanke på bråket vi hade idag så behöver jag verkligen råd från er här för jag vet inte hur det låter från andras öron. Jag funderar på vad jag ska säga till mamma men kan inte komma på något alls för jag har verkligen använt alla argument. Allt känns bara hopplöst. Kan tänka mig att mina förklaringar är sköra men det är så svårt att sätta ord på hur otroligt jäkla dåligt allt blivit sedan Sven kom in i bilden, men om ni undrar över nått mer får ni gärna fråga så utvecklar jag!

  • Svar på tråden STORA problem med mamma
  • Anonym (Roxan­)
    Äldre 10 May 07:00
    #1
    +1

    Hemskt ledsen att höra att du hamnat i den här sitsen TS. Min uppväxt var liknande: min morsa träffade en ny och flyttade ihop med honom trots att jag bara träffat honom en enda gång. Jag var 13 då. Plötsligt handlade allt om deras nya liv tillsammans och de åkte på resor, åt middag på restaurang dagligen, var ute på krogen, etc. Att hon hade två barn i yngre tonåren hemma var helt bortglömt, vi fick klara oss på egen hand både till vardags och när de reste bort. Även jag skolkade mycket från skolan, gick hos kurator, skar mig, men min mamma sa aldrig någonsin ett ord om det trots att jag vet att skolan måste ha kontaktat henne vid flera tillfällen.

    Du skriver att du går sista året på gymnasiet. Betyder det att du är klar med skolan nu snart, eller menar du om ett år? Oavsett vilket så är det inte så lång tid kvar. Mitt tips är att bita ihop och börja göra planer för framtiden istället. Flytta långt bort och så fort du kan. Med lite distans kanske du och din mamma kan hitta tillbaka till varandra och skapa en ny relation som två vuxna istället för det där gnatiga ni fastnat i.

  • Anonym (Tråki­gt)
    Äldre 10 May 07:23
    #2
    +1

    Jättetråkigt att du har hamnat i den här situationen.

    Det enda du kan göra dock är att plugga klart gymnasiet och sedan flytta. Skaffa dig bra betyg, flytta till någon högskoleort och skaffa dig en stabil utbildning.

    Säg till din mamma att du ska göra en ansträngning att uppföra dig så korrekt som möjligt tills du gått ut gymnasiet. Håll det sedan. Du kommer nämligen inte kunna ändra på dem, men kan undvika bråk själv. Det känns som att de kommer att kasta ut dig på gatan innan du är klar med gymnasiet annars.

    Försök vara artig och säg hej, håll låg profil och härda ut ett år till. Lyssna bara när han pratar om Gällivare och nicka. Tänk att du tränar dig på vuxenlivet. I arbetslivet kommer du att stöta på flera Sven tyvärr.

    Jag tycker att din mamma gör jättefel när hon beter sig så här, men hon har gjort sitt val och nu måste du bli den vuxna. Se till att du har ett hem under gymnasiet, plugga duktigt, se framtiden an och vet att du snart kommer bort från det här.

    Prata mer mer kurator om du behöver stöd. Men skada dig inte själv som ett rop på hjälp eller uppmärksamhet. Det blir bara du som lider och känner dig sviken för mamma kommer nog inte att komma till din undsättning.

    Nu är det som det är. Planera för ditt framtida liv och var artig hemma så att det inte blir alltför jobbigt hemma för dig under tiden du bor kvar.

    Lycka till!

  • Anonym (Silve­rräven­)
    Äldre 10 May 07:32
    #3
    +1

    Trist situation TS. Det bästa du kan göra är att bita ihop och fokusera stenhårt på dina studier. Plugga, plugga, plugga. Får du bra betyg kan du komma in på en bra högskoleutbildning och då kan du flytta och börja ditt vuxenliv på egna ben.

  • Äldre 10 May 07:36
    #4
    +1

    Jag är i Svens situation men har lyckats lite bättre med min bonusfamilj. Jag förstår din sits men även din mammas och förstås Svens.

    Sällan tycker tonåringar att det är trevligt när mamma/pappa hittar en ny kärlek (med eller utan pengar etc). Det går alldeles för fort och egentligen borde väl föräldern bara leva för sina barn och hjälpa dem. De har ju redan levt sina liv och är ju så gamla nu liksom.

    Mitt råd är att du pratar snällt med din mamma över möjliga vardagsregler nu när ni delar hem. Vad är bra gränser och respekt, vad kan ni göra tillsammans. Du och Sven borde väl åtminstone hälsa på varandra... jag tycker även att du och Sven ska sitta ner och snacka om hur ni ska funka i samma hem. Vad är lagom? Du bryr dig ju om dina gränser, att mamma ska må bra som älskar både dig och Sven och du borde ju även respektera Sven.

    Jag har försökt vara schysst med min särbos stora barn. Jag bor där mycket varannan vecka. Jag har lyckats bättre än vad min särbo lyckats med mina. Min dotter är väldigt nonchalant mot min särbo som tycker dottern är sur och bortskämd. Det är inte lätt. I början var särbons tonårspojke helt olycklig över att hans mamma nödvändigt skulle ha en karl. Och en så ful snubbe dessutom. Och han hörde mamma ha massa sex, han blev helt nojig. Pinsamt. Vi löste det genom att jag fick ett särskilt rum hos särbon, dit hon kilar in om natten.

  • Anonym (J)
    Äldre 10 May 09:02
    #5
    +1

    Jag tror inte någon hade uppskattat att en främling mitt i allt flyttade in i ens hus och skulle ha egna regler, lägga sig i allt och förstöra allt som man en gång hade. Att inte kunna vara sig själv i sitt egna hem som tonåring är inte kul. Jag hade inte uppskattat det som liten och absolut inte nu som vuxen. Din mamma och hennes partner skötte det väldigt dåligt och hon borde ha lärt er känna varandra först och sen frågat dig om hur du känner.

    Men gjort är gjort. Satsa på skolan och flytta hemifrån så fort som möjligt så kommer eran relation säkerligen bli bättre.

  • Äldre 10 May 20:56
    #6

    Tack för alla råd, uppskattar dem och det betyder mycket! Ska försöka göra allt nu även fast det känns knixigt just nu Foten i munnen

  • Anonym (m)
    Äldre 10 May 22:25
    #7
    +1

    Tycker din mamma och sambon beter sig uselt.
    Råd: Ligg låt och håll dig undan.
    Lägg all din energi på att planera för hur du ska få eget boende efter gymnasiet. Ställ dig i bostadsköer. Plugga så du får bra betyg och lommer in på en utbildning. Flytta sedan till studieorten.

  • Anonym (Tråki­gt)
    Äldre 10 May 22:36
    #8
    +1
    klaarraa11 skrev 2018-05-10 20:56:49 följande:

    Tack för alla råd, uppskattar dem och det betyder mycket! Ska försöka göra allt nu även fast det känns knixigt just nu 


    Lycka till TS!

    Förstår att det känns trist och jobbigt och skit. Jag kan trösta dig med att de flesta får en bättre relation till sina föräldrar när de flyttat och blivit 20-22 ca.

    Du har din pappa och dina vänner också. Fokusera på det som är positivt, och lita på att det kommer att bli bättre.

    Plugga ordentligt så att du har alla möjligheter framför dig.

    Du fixar det här! Jag tror på dig! Av det jag läst att du skrivit verkar du både klok och välformulerad. Du klarar det här.
  • Äldre 11 May 00:39
    #9
    Anonym (Tråkigt) skrev 2018-05-10 22:36:43 följande:
    Lycka till TS!

    Förstår att det känns trist och jobbigt och skit. Jag kan trösta dig med att de flesta får en bättre relation till sina föräldrar när de flyttat och blivit 20-22 ca.

    Du har din pappa och dina vänner också. Fokusera på det som är positivt, och lita på att det kommer att bli bättre.

    Plugga ordentligt så att du har alla möjligheter framför dig.

    Du fixar det här! Jag tror på dig! Av det jag läst att du skrivit verkar du både klok och välformulerad. Du klarar det här.
    Tack så mycket! Känns bra att höra och jag uppskattar verkligen att du tror på mig! :)
  • Anonym (A)
    Äldre 11 May 13:57
    #10
    +1
    Anonym (Silverräven) skrev 2018-05-10 07:32:26 följande:
    Trist situation TS. Det bästa du kan göra är att bita ihop och fokusera stenhårt på dina studier. Plugga, plugga, plugga. Får du bra betyg kan du komma in på en bra högskoleutbildning och då kan du flytta och börja ditt vuxenliv på egna ben.
    Håller med
  • Äldre 23 May 21:35
    #11

    Hej,

    lite uppdatering för jag håller på att tappa det;

    Jag och mamma har inte snackat på 11 dagar nu, äter inte ens middag ibland. I alla fall, jag läste hennes sms idag... Inte kanske så bra om jag säger det men det brukar oftast bli så att hon och hennes mamma inkl. pappa pratar dåligt om mig och gissa vad.. Det hände igen. Det stod bl.a. att jag inte har några vänner (vet inte varför dem blandar in dem i detta), sedan att jag var problembarn som de är less på, att ingen av den sidan av släkten gillar mig och att jag inte är värd någonting.

    Jag önskar att jag kunde ta upp det med dem men om de får reda på att jag läst smsen gräver jag min egna grav... Men alltså jag har så svårt att se vad jag gör för fel när jag säger "hej"? Mamma vet om att jag vill ha lite distans från han ang. tidigare möten med psykoloh och vi skulle bara nöja oss med att säga hej och var lugn med det, men direkt man kommer hem blir hon samma hemska jäkel..

    Vet inte hur man ska hålla ut... Är det här ens normalt? Hela mitt tonårsliv har ju verkligen förstörts av henne och hennes jäkla sura bittertant till mamma.

    Ska jag ta ett snack med henne kanske, eller vad tycker ni=?

  • Anonym (Tråki­gt)
    Äldre 24 May 23:42
    #12
    +1
    klaarraa11 skrev 2018-05-23 21:35:22 följande:

    Hej,

    lite uppdatering för jag håller på att tappa det;

    Jag och mamma har inte snackat på 11 dagar nu, äter inte ens middag ibland. I alla fall, jag läste hennes sms idag... Inte kanske så bra om jag säger det men det brukar oftast bli så att hon och hennes mamma inkl. pappa pratar dåligt om mig och gissa vad.. Det hände igen. Det stod bl.a. att jag inte har några vänner (vet inte varför dem blandar in dem i detta), sedan att jag var problembarn som de är less på, att ingen av den sidan av släkten gillar mig och att jag inte är värd någonting.

    Jag önskar att jag kunde ta upp det med dem men om de får reda på att jag läst smsen gräver jag min egna grav... Men alltså jag har så svårt att se vad jag gör för fel när jag säger "hej"? Mamma vet om att jag vill ha lite distans från han ang. tidigare möten med psykoloh och vi skulle bara nöja oss med att säga hej och var lugn med det, men direkt man kommer hem blir hon samma hemska jäkel..

    Vet inte hur man ska hålla ut... Är det här ens normalt? Hela mitt tonårsliv har ju verkligen förstörts av henne och hennes jäkla sura bittertant till mamma.

    Ska jag ta ett snack med henne kanske, eller vad tycker ni=?


    Åh usch vilken mardröm du sitter i.

    Jag tycker inte att du ska berätta att du läst hennes sms. De är faktiskt inte dina att läsa. Gör inte om det så slipper du se vad de säger om dig. När man är i affekt kan man skriva saker som låter värre än man menar.

    Jag tycker så fruktansvärt synd om dig som behöver ha det så här.

    Hur lång tid har du kvar av skolan? Kan du flytta till din pappa?
  • Äldre 24 May 23:56
    #13
    +1

    Prata med mamma. Så lungt du kan. Säg att du inte känner dig älskad och stöttad.

    Funkar det att bo hos pappa ett tag?

  • Anonym (liv)
    Äldre 25 May 00:26
    #14
    +1

    Har både din mamma, mormor och pappa skrivit dåligt om dig i sms:en?
    Har du möjlighet att fota av dem? Jag tycker att du ska prata med kuratorn på skolan som kan hjälpa dig att kontakta socialen, och kanske kan få ett eget boende redan nu.

  • Anonym (Silve­rräven­)
    Äldre 25 May 07:55
    #15
    +1

    Så jobbigt det låter. Kan du bo hos pappa istället? Eller finns det någon annan släkting du kan bo med? Det är ju inte så långt kvar tills du kan flytta.

    Försök se till att få riktigt bra betyg så kan du flytta sen. Sätt dig på något bibliotek och plugga om du inte kan fokusera hemma.

  • sextio­talist
    Äldre 25 May 08:11
    #16
    +1
    klaarraa11 skrev 2018-05-23 21:35:22 följande:

    Hej,

    lite uppdatering för jag håller på att tappa det;

    Jag och mamma har inte snackat på 11 dagar nu, äter inte ens middag ibland. I alla fall, jag läste hennes sms idag... Inte kanske så bra om jag säger det men det brukar oftast bli så att hon och hennes mamma inkl. pappa pratar dåligt om mig och gissa vad.. Det hände igen. Det stod bl.a. att jag inte har några vänner (vet inte varför dem blandar in dem i detta), sedan att jag var problembarn som de är less på, att ingen av den sidan av släkten gillar mig och att jag inte är värd någonting.

    Jag önskar att jag kunde ta upp det med dem men om de får reda på att jag läst smsen gräver jag min egna grav... Men alltså jag har så svårt att se vad jag gör för fel när jag säger "hej"? Mamma vet om att jag vill ha lite distans från han ang. tidigare möten med psykoloh och vi skulle bara nöja oss med att säga hej och var lugn med det, men direkt man kommer hem blir hon samma hemska jäkel..

    Vet inte hur man ska hålla ut... Är det här ens normalt? Hela mitt tonårsliv har ju verkligen förstörts av henne och hennes jäkla sura bittertant till mamma.

    Ska jag ta ett snack med henne kanske, eller vad tycker ni=?


    Ta kontakt med skolans kurator och be att få råd och stöd. Berätta vad som händer hemma. För så ska du inte ha det.
    Visserligen brukar tonåren vara turbulenta år i de flesta familjer, men här är det psykisk misshandel av dig.
    I värsta fall så får du be att få hamna i ett familjehem eller gå på en internatskola så du kommer från den dysfunktionella miljön du är i nu,
  • Äldre 25 May 12:44
    #17
    +1

    Div mamma verkar helt störd ju, sådär kan man inte skriva om sitt barn och du verkar ju inte ens missköta dig mer än att du inte älskar din mammas gubbe. stackars dig, Var bor du?

    Kan du inte sova över hos kompisar? Pojkvän? Någon släkting? Ibland för att få lite distans.

    Kram till dig!

  • Äldre 25 May 19:48
    #18

    Tack alla för svar!

    Börjar tredje och sista året på gymnasiet sen blir jag fri från skolan. Jag bor i Umeå och min pappa bor lite utanför och jag kan tycka det är lite jobbigt att pendla, nu borde det kanske inte spela så stor roll med tanke på hur dåligt man mår hos mamma. Men i alla fall. Är tyvärr hatad av hela mammas släkt (typ) och om dem skulle stötta mamma i alla lägen. Har försökt säga mina åsikter och bett dem se det lite utifrån mitt perspektiv men det är dem aldrig intresserade på att lyssna på. Tyvärr bor pappas släktingar i Skellefteå så har ingen möjlighet att bo hos dem heller. 

    Men lite distans är kanske vad jag och hon behöver så att mamma kanske börjar inse att hon just nu håller på att förlora sin dotter?

    Tänker göra som ni säger och kontakta kuratorn på skolan så dem också får veta!

    Tack alla, verkligen! Känns bra för mig att höra att det inte är jag som gör fel för det är verkligen det enda jag fått höra i mitt liv, tyvärr..!

  • Äldre 25 May 19:49
    #19
    Anonym (liv) skrev 2018-05-25 00:26:37 följande:

    Har både din mamma, mormor och pappa skrivit dåligt om dig i sms:en?
    Har du möjlighet att fota av dem? Jag tycker att du ska prata med kuratorn på skolan som kan hjälpa dig att kontakta socialen, och kanske kan få ett eget boende redan nu.


    Det hade varit det bästa just nu! 
Svar på tråden STORA problem med mamma