Sambons tränarroll viktigare än mig

Ja det är orimligt att ställa ultimatum gällande detta. Då är det bättre att ni separerar så du kan hitta någon utan eget liv/privatliv och han kan träffa någon som accepterar hans livsval.

Är hans barn med i gruppen han tränar? För då är det ju också ett sätt att umgås mera med sina barn. Men även om det inte är så - två träningar i veckan och matcher på helgen låter inte mycket alls, vi som bara haft två gemensamma barn o inte var tränare lade betydligt mera tid än så på barnens träningar och andra aktiviteter en period. Det är en livsstil som är rätt trevlig och det ger mycket. Man får ordna till saker lite enkelt den där perioden i livet. Tex skulle vi aldrig komma på tanken att handla tillsammans, slöseri med två pers till det. Så jag tycker du har lite konstiga förväntningar. Ni måste ändå ha mera partid än de flesta med vv barnfri.

Du har ju redan begränsat honom och han har gått dig till viss del till mötes. Acceptera det eller bryt upp, du kanske är lite som min sambo. Hon har inga intressen utöver hem och barn ska tilläggas, medans jag har hur många som helst och det var lika innan vi fick barn. Hon gillade väl iofs att festa då, jag har gjort som din sambo och dragit ner så det fungerar med familjelivet men jag skulle aldrig lägga av helt. Mina intressen är en del av vem jag är och jag skulle inte må bra utan.

Jag var med och startade upp en förening och la mycket tid på den under några år. Men iaf för mig är det ett tillfälligt engagemang man orkar några år sedan får någon annan ta vid. Föreningar är ju jätteviktiga och är man tillsammans med en person som inte tillhör soffliggarna som bara vill att de ska finnas att nyttja får man nog acceptera det

Hur ser han på det kommer han alltid vara tränare eller ser han det som något han gör i några år?

I en relation måste man få ha ett liv själv också. Framförallt när ni inte har barn varannan vecka. Vad vill du han skall göra+ Sitta i ditt knä? Han kommer aldrig bli lycklig om han inte får hålla på med det han tycker är kul. Ställer du ultimatum finns det två saker som kan hända: 1) han går sin väg och väljer SITT liv. 2) Han slutar med det han tycker är kul, och vissnar som människa. Och till slut lämnar dig i alla fall. 

Jag tycker att DU skall skaffa dig en hobby så du inte sitter och grämer dig över att han har ett liv bredvid familjen.

Ja hans ena barn är med, och jag förstår detta är ett sätt att ha som en gemensam grej. Matchdagarna brukar vara heldagar och både lördag och söndag. Så det är inte bara 2 dagar/veckan. Men det går ju säsongsperioder om 3 mån/3 ggr om året ca.
Jag har själv erfarenhet av mängder med år i föreningslivet, så jag vet - jätteberikande. Men det är skillnad att bara köra barn till och från träning eller stanna och kolla på matcher mot att vara träningsansvarig. Det kräver mycket tid (förutom ett heltidsjobb).

Detta begränsar även mig. Jag försöker anpassa mig så att jag förlägger mina aktiviteter när han inte har sitt. Hans är ju "fixed". Vi har barn som måste ha tillsyn nämligen. Det är väl främst att vardagen blir så oflexibel och kräver så mycket pusslande. Dessutom har hans andra barn uttryckt att hen ser sin pappa för lite. 
Ibland behöver vi handla ihop (det gäller inte vardagsmat, veckohandlingar etc) men vissa inköp gör vi gärna ihop (hans önskan). 

Tack för ditt svar. Det är värdefullt att få andras synpunkter.

Jag har egna intressen men inte på fasta dagar. Så jag utövar dem när sambon inte är borta. Vi har även barn i hemmet som måste ha tillsyn och det landar ju på mig när han är iväg.

Jag vill ha mer tid tillsammans -  gillar att hänga med honom, vi har så roligt. Men jag förstår att om man är ihop med en icke soffliggare, så får man kanske ta det. Gillar ju eg hans driv och engagemang när han går in för något. Men allt sånt tenderar att slukar honom. Vore glad i mindre dos.

Och ja, alla som jobbar i föreningslivet för att ungdomar och barn skall kunna utöva sin sport är jätteviktiga! Så jag har två hattar i det läget. Har ju själv varit aktiv utövare i flera år.

Han har inte sagt någon horisont på tränarjobbet, men det skall jag fråga om.
Tack för att du tog dig tid att svara. Tacksam.

När jag var yngre så hade vi aldrig samma tränare i mer än några år, de tröttnade antagligen eller så blev något annat viktigare. Jag känner lite som så att efter något år har man dragit sitt strå till stacken och kan lämna över till någon annan. 

Jag ser till att i största mån sköta mitt när barnen somnat, så det blir mycket sena kvällar där jag inte träffar sambon. Igår kom jag hem efter halv elva, nu har jag precis anmält mig som hjälpledare i dotterns förening så det kommer ju vara fasta tider. Men båda barnen är med i samma förening, så för mig finns inte så mycket annat än att jag ska hjälpa till det är liksom självklart för mig. 

Jag får känslan av att du är rätt kompromisslös och vill att han ska göra som du säger snarare än att du kan se att han faktiskt kompromissar för din skull.

Varför tycker du att han väljer bort dig? Det här handlar om dig och dina känslor. Du kan inte förändra någon annan än dig själv. Men om du ihärdar att få din vilja fram tror jag att separation är den bästa lösningen.

Fanns detta engagemang när ni träffades så visste du ju vad du gav dig in på. Att ändra spelreglerna i efterhand och säga att det inte är ok är fel. Han har kompromissat och dragit ner på tränandet.

Att hans andra barn träffar pappa för lite pga engagemanget är något som måste tas med pappan, det ska inte dras in i att du tycker att engagemanget tar för mycket tid.

Jag tycker det är konstigt att du fått så mycket kritik (som jag uppfattar det) i tråden, men det är väl mest folk som är i liknande situation som din sambo som svarat kanske... själv skulle jag ALDRIG kunna tänka mig ett upplägg där jag blev lämnad så mycket ensam med resten av familjen och med allt hemarbete. Trist även att aldrig /sällan kunna åka på utflykter, umgås med släkt och vänner för att inte tala om all familjetid som går bort. Nej usch vad tråkigt det låter. Han kanske tycker det är roligare än att umgås med familjen iofs. Fast för dig är det ju livets dagar som rinner mellan fingrarna...