När räcker det med antal barn?

Känner nu för första gången att längtan efter en bebis inte längre finns där. Är liksom klar med den biten. Det har jag inte känt tidigare. Vi har fyra.

Att ett extra barn skulle kosta så otroligt mycket mer att resa med låter konstigt.. Inget vi upplevt. Men det beror väl på hur man reser också.

Har tvillingar på 4,5 år som tar upp all tid. Har två missfall innan dem i bagaget. Är inte speciellt förtjust i bebistiden även om det varit trevligt att få känna på hur det bara är att ha en bebis. Fick tvillingarna när jag just fyllt 37. Både jag och sambon känner oss för gamla för att börja om på nytt. Det är ljuvligt nu när de är förhållandevis självständiga och bara blir det mer och mer.

P g a ålder och ork.

Första barnet kom vid 35 år. Sedan har jag/vi hunnit med 2 till, men i en annan relation. Min äldsta är väldigt krävande och de andra två behöver sin tid. Äldsta går i ettan. 

Tredje graviditeten var tuffast och ledde till sjukskrivning p g a alla sammandragningar. Tyvärr blev jag inte lyssnad på som jag ville på förlossningen, trots att min andra förlossning gick fort (11 minuter inne). Så egentligen skulle jag vilja ha revansch på själva förlossningen.

När tredje var årsgammal opererades halva sköldkörteln bort p g a en knöl. I efterhand konstaterades en snäll cancer som troligen är över sedan dess. Tyvärr rasade mitt mående efter operationen och jag fick börja med Levaxin. Sedan dess är min energi reducerad, så jag klarar mitt jobb hyfsat även om det lätt leder till stress. Hemmet orkar jag inte med i önskad omfattning, så fler barn är inte att tänka på, det blir tillräckligt med tvätt ändå. Sedan hade vi behövt flytta och den energin har jag inte ...

Nu är lilleman 2,5 år så jag försöker ta vara på småbarnslivet även om man önskar att man kunnat uppskatta det mer och inte bara känt sig stressad. Värsta sorgen har nog lagt sig, men jag har svårt att släppa iväg alla bebiskläder.

Vi väntar för tillfället andra barnet och har bestämt att det inte blir fler, främst för att jag aldrig vill vara gravid igen men också för att få småbarnstiden avklarad.

Visst är det superhäftigt med allt små barn lär sig men jag tror att jag är aningen för egoistisk för att orka med lång småbarnstid.

I drygt 10 år räckte det gott och väl med ett barn. Nu har vi två.

Visserligen vill vi inte ha fler men man kan säga att vi fick hjälp på traven att fatta det beslutet då jag haft två tuffa förlossningar och av hälsoskäl inte bör bli gravid igen.

Men nu har jag som sagt två = mina barn har syskon. Syskonskapet var på något sätt viktigt.

Annars tycker jag man ska tänka till och inte bara agera på känslan att "bebisar är så söta".

Bebisar växer och ju äldre barnen blir desto mer engagemang krävs (känner jag) så jag/vi räcker nog till precis lagom för två.

Men känner ni inte på något sätt att det är sorgset att aldrig få uppleva en graviditet, förlossning, bebislivet etc? 
Tycker det känns väldigt konstigt att vet att den delen är helt förbi nu. 

Vi har tre barn som är 10, snart 7 och en ettåring. Efter yngsta föddes har både jag och min man känt oss definitivt nöjda. Innan jag blev gravid med honom kände jag däremot en längtan. Min man var mer kluven och tyckte att det hade varit ok med att nöja oss med de två vi hade. Men han kunde också tänka sig en till. Jag känner mig bara så himla "mätt" på hela grejen nu med småbarn, blöjor, ständig passning, sömnbrist och allt som ingår... Kan inte förklara bättre. Är jätteglad att vi fick trean men skulle få panik över att bli gravid igen.

Jag hade en jättejobbig tredje graviditet med illamående och kunde heller inte gå sista månaderna utan var sjukskriven och hade kryckor. Så då fick jag helt nog av att vara gravid! Bebistiden har varit rätt så bra men han sover dåligt så vi är alltid trötta bägge två fortfarande. Det sliter och gör oss väldigt o-sugna på mer..... Jag ger och säljer faktiskt bebissakerna med glädje nu.

Jo det känns jättesorgligt. Jag har fått må jättebra som gravid och bebisar är helt underbara. Men hur mycket jag än gillar det och hur häftigt det än vore så önskar vi oss inga fler BARN. Vi vill inte ha en större familj. Det räcker 200% bra som det är.

Jag kan inte ha tre bichon frisé för att de är gulliga eller åka till New York en gång per år heller för att jag vill det. Sånt är ju livet.