Fråga eller berätta

Har det bestämts något så ska man fråga, just jobb är dock på gränsen till ett undantag. När min sambo var timanställd i vården var det nästan självklart att han tackade ja till det han fick. Nyss hade han ett kontorsjobb med tighta deadlines, där frågade han, men det var i princip inte ett val att säga nej.

Ska sambon vara borta en helg så får han fråga, dels för att jag då får allt ansvar för barnet, dels för att han är heelt värdelös på att hålla koll på vad som är planerat.

Ändra på redan bestämda planer - fråga.
(Som tidigare skribent säger, just jobb kan vara undantag)

Planera något för framtiden som inte krockar med uppgjorda planer - informera (så tidigt som möjligt).

Akuta situationer (olyckor i släkten/vänkretsen t. ex. ) så är det informera som gäller.

Jag är nog själv en sån som bara berättar. Har alltid varit självständig. Min förra sambo jobbade inte så jag kände att jag inte bwhövde rätta mig efter honom utan han fick rätta sig efter mig.

Min nuvarande sambo är det lite annorlunda med. Jag berättar för det mesta men ställer in ifall han har något bättre förslag.

Han gör likadant.

Har inga problem med det alls.

Sen beror det på VAD vi har planerat.

Berätta räcker gott men har man barn ihop så är det fråga som gäller.

Däremot behöver man aldrig fråga sin sambo om ens barn ska komma hem på "fel" dag (så som många bonusmammor verkar tycka) utan då är det enbart informera som gäller.

Min Sambo brukar göra en variant och kolla om det är nåt speciellt då och då...

Han har varit ganska dålig på att informera om när han är bortrest med jobbet, matcher och cuper för hans Barn.. Men efter lite (mkt) irritation från min sida har han blivit bättre på att skriva upp i almanackan..

Vi frågar aldrig om våra resp barn kan komma utan upplyser om det... Ska hans barn komma när han är bortrest köper han hem enkel mat så att dom själv kan fixa lunch/middag och jag redan gjort upp andra planer..

I början gjorde han inte det och dom kom ofta hipp som happ så han inte visste innan heller och jag fick ställa in mina planer men vi tog ett samtal om att det inte är riktigt schyst. (när mamman skulle bort sa hon bara åk till pappa utan att informera oss) dom får komma när dom vill men när de var yngre var man ju tvungen att vara hemma med dom nu klarar dom sig själv.

Det här verkar lite udda och konstigt. Skippa filmkväll med mys och sex. Möjligtvis om man är timmis eller har ett sånt jobb där man är liksom tvungen att jobba över annars blir man bortprioriterad för kommande jobb. Då kan man kanske ställa in filmkväll. Annars inte. Undanflykt för att träffa någon annan? Men att planera utan att inkludera den andre partnern låter lurt och konstigt. Resa och planera med kompisar utan dig. Varför? Det måste vara en udda resa om inte du kan följa med. Träffar din partner någon annan då? Det verkar som om ert förhållande går ut på att vara på nåder. Du kommer i andra hand. Du verkar vara utesluten ibland. Din partner kommer med fullbordat faktum. Varför? Du kan inte göra något åt det då. Allt är spikat redan. Din partner verkar ha ett liv du inte känner till eller inte är välkommen till. Man brukar prata och diskutera om vad man ska göra tillsammans i framtiden helgen eller resor. Nåt konstigt är det men vad är svårt att säga. Din partner verkar skita i vad du tycker rent ut sagt. Bryr sig inte liksom. Inkluderar dig inte. Det här är väl inget bra. Det hade varit sårande för mig. Jag hade haft svårt å leva i ett sånt förhållande. Får du komma med på fester eller är det samma här också? Men om man är särbo som egentligen mest går ut på sex eller har helt skilda liv men ändå bor ihop i ett dåligt/udda förhållande mer som kompisar/kk då kan jag förstå. Men som sambo/gift inte alls. Du måste hitta på egna saker å göra och planera egna resor och aktiviteter med dina kompisar. Du kanske borde träffa någon annan som du kan göra saker med tillsammans.

För mig låter det där sjukligt kontrollerande och svartsjukt...En partner som är så krävande och kvävande hade jag aldrig kunnat ha en relation med.

Om jag och mina kompisar vill ta en weekend i London eller ut och fiska eller vad det nu kan vara så planerar vi det. Vi behöver inte be våra partners om "tillåtelse" eller känna oss tvingade att bjuda med dem. Vi är alla vuxna, självständiga individer som kan göra saker både tillsammans och isär.

Det var just det de planerar inget tillsammans. Bara isär fast det är det ts partner som gör mest. Frihet måste man ha i ett förhållande. Någon tillåtelse är det inte frågan om. De planerar dock inget om något i framtiden tillsammans. Varför kan man undra, tycker i alla fall jag. Ts och partnern måste så klart göra egna saker isär i frihet. Men om de bara planerar för lite ärenden och en filmkväll och inte planerar något kul i framtiden tillsammans så är det väl lite märkligt ändå. Men med kompisarna går det bra att planera en kul helg om några veckor. Ts vill göra saker tillsammans fattade jag det som. Men ts partner kommer med fullbordat faktum och säger vad bara han/hon ska göra. Men inget framtida tillsammans. Tänk dig att inte göra och planera något framtida med din partner som att åka till åre och åka skidor. Men att ts partner skulle åka dit med sina kompisar. Och ts bara stannar hemma som vanligt. Inget tillsammans. Det skulle vara ett torftigt förhållande. Vilken öken.

Instämmer

i en mogen, stabil och vuxen relation så anser jag att man kommunicerar och fattar beslut tillsammans. Nu menar inte jag ALLA beslut men det du beskriver som exempel - där var ju er kväll planerad och då är det ni båda som påverkas om planerna ändras så ni båda borde bestämma gemensamt. Du borde tillfrågas. Din åsikt borde värderas. MEN -

Folk är olika. Du måste fråga dig själv vad du tkr / anser/tolererar/vill ha utav en relation.

Vill du ha en partner som tillfrågar dig eller en partner som inte bryr sig om din åsikt och bestämmer själv?

Jag förstår inte var du får all din information ifrån.
Hur vet du att TS och sambon aldrig panerar något tillsammans? Inför framtiden? Att de aldrig gör något tillsammans?

Jag kan inte utläsa något om frekvensen på saker de gör tillsammans, eller hur mycket framtidsplaner de har.

Min sambo har frågat om han får jobba i helgen eller om han får åka iväg några dagar med jobbet på stora jobb (han är industrisanerare och jobbar väldigt mycket, ibland på annan ort i jättestora sk. stopp). Jag har i princip alltid sagt "eeeeeehhhh, det är ju ditt jobb? Ditt jobb bestämmer" hahah.. Tycker verkligen inte att man frågar om lov angående jobb och jag skulle tycka det var konstigt om någon sa "nä, du får inte". Det handlar ju om ens gemensamma ekonomi mm. Det är väl bara positivt att chefen får in mer jobb och skickar honom på de jobben i förtroende + det drar oftast in stora summor som hjälper oss ekonomiskt/i framtiden. Jag väntar dessutom barn (med honom) och är studerande (CSN) så alla extrapengar vi kan få in är ju positivt.

Angående sociala aktiviteter kanske det inte är superpopulärt om vi har bokat bord på en resturang eller planerat något större och sen ska han till killkompisen istället (såvida inte något särskilt hänt, såklart). Sådana saker är ju mer respektlösa men det beror ju också på hur ofta det händer. Hade ett ex som ALLTID avbokade för att han skulle till sina kompisar och supa. Blev sjukt trött på det men han var också sjukt impulsiv pga. sin ADD.

Angående en helgresa så vill jag gärna bli informerad i förväg, det skulle vara en självklarhet och min sambo skulle definitivt välja att berätta. Han skulle kanske t.o.m fråga för att vara vänlig och han skulle såklart få ett ja såvida ingenting superviktigt händer just den helgen. Då skulle jag bara be honom välja en annan helg. :)

[quote=78738936][quote-nick]EmberEyes skrev 2018-05-24 14:05:30 följande:[/quote-nick]Jag förstår inte var du får all din information ifrån.

Hur vet du att TS och sambon aldrig panerar något tillsammans? Inför framtiden? Att de aldrig gör något tillsammans?

Jag kan inte utläsa något om frekvensen på saker de gör tillsammans, eller hur mycket framtidsplaner de har.[/

Men det är ju det hon klagar över i sista stycket. Att de inte planerar något tillsammans. Men jag kan ju ha missuppfattat. Du har rätt frekvensen eller om de överhuvudtaget har framtidsplaner vet man ju inget om.

Jag tror vi läser/tolkar helt olika...

Första stycket är frågeställningen; när ska man fråga sin partner och när räcker det att informera om planer som inte involverar partnern.

Andra stycket: exempel ett: en plan finns men partnern blir tillfrågad om att jobba.

Tredje stycket: exempel två: finns ingen plan och partnern planerar en resa med kompisarna.

För mig blir det någon sorts icke-fråga. Vi pratar så otroligt mycket med varandra att om någon av oss har planer på något speciellt vet vi det långt innan. Om det mot all förmodan skulle vara så att det finns invändningar så kompromissar vi. Men självklart så är det så att det inte alltid går att kompromissa och då får man tugga i sig det. När allt kommer kring finns det ingen absolut millimeterrättvisa. Ibland måste jag anpassa mig, ibland måste han. Men det händer otroligt sällan.

Ja nu ser jag. Tack för att du klargjorde vad som är vad.

I de allra flesta fall tycker jag att det är okej att bara informera. Typ om man behöver ställa in en dejt för jobb eller om man planerat nåt med kompisar när vi ändå inte hade nåt planerat. Varken jag eller min sambo har barn, så då behöver man ju inte tänka på vem som måste passa.

Ställs planer med mig in, för att typ "ta en casual öl med polarna" eller nåt som inte är särskilt speciellt, ja, då vill jag att man frågar, men då kommer jag nog känna sig rätt bortvald också...

Tack för era svar!

Den stora anledningen till att jag frågar är att jag och mina två senaste relationer haft olika uppfattningar i frågan och båda uttryckt att deras tidigare relationer varit av samma uppfattning som dem. Och jag undrade nog mest om det är jag som är konstig :)

I mina två exempel skulle jag själv säga att jag skulle vilja bli tillfrågad i exempel ett om jag och personeb inte bodde ihop. Dvs vi inte säga så Ofta och det krävdes lite planering för att vi skulle ses. Var den planeringen redan gjord skulle jag tycka det vore artigt och trevligt att få frågan (sen skulle jag inte säga nej om det inte var något väldigt särskilt!) Hade jag och personen däremot bott ihop och setts jämt och utan ansträngning och egentligen bara kunde skjuta på planerna som vi ville hade jag inte tänkt på samma sätt.

Och i exempel två tänker jag tvärtom. Lever vi inte ihop och har olika liv planerar var o en för dig och sen planerar man in varandra. Men bor man däremot ihop och har mycket gemensamma åtaganden så stämmer man av med den andre innan man tar på sig en helg tex. (Men samma sak där. Män säger ju bara nej om det skulle vara nåt speciellt)

Men som sagt jag frågar inte för att jag är av den bestämda uppfattningen av att just mitt sätt är rätt. Det har bara bemötts med sån total ovilja att jag ville veta om jag var helt unik.